Fyrtiotalism

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Fyrtiotalism är en svensk litterär strömning av författare som debuterade och var verksamma under 1940-talet. Gruppen var inte enhetlig, men uppfattades redan av samtiden som företrädare för ett generationsskifte med tydlig modernistisk tendens. Deras verk var påverkade av litterära föregångare som Fjodor Dostojevskij, Franz Kafka, T.S. Eliot och existentialismen samt händelserna under andra världskriget.

Centralgestalter inom fyrtiotalismen var Erik Lindegren och Karl Vennberg. Andra kända representanter för strömningen var bland andra Werner Aspenström, som även var redaktör för tidskriften 40-tal, och Stig Dagerman som ibland publicerade sig där.

I tidskriften 40-tal (1944–1947) där den stridbare kritikern Lennart Göthberg (död 1946) spelade en betydande roll, fick de ett gemensamt forum. Trots stora inbördes skillnader höll de utåt en gemensam front med viljan att representera något nytt i litteraturen.

Detta nya gällde dock snarast det idémässiga, som hade sin reella grund i världskrigets brutalitet: tidsångesten, vanmakten, desillusionismen men också en kritisk intellektualism. Ifråga om det formella utvecklade framför allt lyrikerna den redan existerande modernismen. Belysande för detta är den "obegriplighetsdebatt" som följde på Lindegrens mannen utan väg, och som knappast minskade när pseudonymen Jan Wictors diktsamling Camera obscura avslöjades som en drift med 40-talslyriken.

Under 1950-talets första år kom reaktionen snabbt.

Fyrtiotalismens litteratur[redigera | redigera wikitext]

Fyrtiotalismens litteratur innebar modernismens genombrott i svensk litteratur. Litteraturen var ofta experimentell och hade sin inriktning mot existentiella frågeställningar, mot det universella och allmängiltiga, och ett avståndstagande från det subjektiva och privata. Ett centralt verk är Erik Lindegrens mannen utan väg (1942, ny utgåva 1945) som på ett nyskapande, surrealistiskt färgat språk gav uttryck åt samtidskänslan av vanmakt och desillusion. Tidens andre store lyriker Karl Vennberg stod för ett mer lågmält tonfall, präglat av skepsis och ironi i verk som Halmfackla (1944) och Tideräkning (1945). Med Skriket och tystnaden (1946) kom även Werner Aspenström att räknas till de centrala fyrtiotalistiska diktarna.

Inom prosan var Stig Dagerman och Lars Ahlin de mest framträdande. Med verk som Ormen (1945) och De dömdas ö (1946) och sitt tragiska levnadsöde anses Stig Dagerman på många sätt personifiera fyrtiotalismen. En annan typisk representant för fyrtiotalismen var Gösta Oswald som under sitt korta liv hann ge ut både tidstypisk lyrik och experimentella prosaverk som En privatmans vedermödor (1949). Novellkonsten hade en framskjuten position med författare som Thorsten Jonsson, Sivar Arnér och Olov Jonason. Även tidiga verk av Lars Gyllensten som Camera obscura (1946, skriven tillsammans med en kamrat under pseudonymen Jan Wictor) och Moderna myter (1949) var typiska uttryck för fyrtiotalismen.

Litteraturkritik[redigera | redigera wikitext]

Under 1940-talet växte sig litteraturkritiken sig stark, ofta i nära samverkan med litteraturen. Kritikerna framstod som uttolkare och försvarare av den nya litteraturen och flera av de mest framträdande kritikerna var också författare: Karl Vennberg, Erik Lindegren, Stig Dagerman och Werner Aspenström. Vennberg intog en särställning inom fyrtiotalismens litteraturkritik. Som mycket aktiv recensent, introduktör och debattör hade han ett omfattande inflytande över tidens litterära klimat och han kom att bli en av efterkrigstidens främsta opinionsbildare. Mycket produktiv och inflytelserik var också Erik Lindegren som publicerade kritik i en rad olika organ som Stockholms-Tidningen, Horisont, Prisma och BLM. I den så kallade obegriplighetsdebatten, där hans diktsamling mannen utan väg stod i centrum, spelade han en dubbel roll som debattör och författare. Stig Dagerman hade liksom Vennberg och flera andra tongivande kritiker bakgrund i tidningen Arbetaren. Han blev senare redaktionsmedlem i tidskriften 40-tal, där han också publicerade flera artiklar. Dagerman skrev betydelsefull litteraturkritik om internationella förgrundsgestalter som Kafka och William Faulkner och visade en stor journalistisk bredd med kåserier, reportage och politiska dagsverser.

I 40-tal intog den unge kritikern Lennart Göthberg en central position och framstod som fyrtiotalistlitteraturens särskilde och lojale uttolkare. En liknande roll i dagspressen spelade Bengt Holmqvist, vars kritikerskap utvecklades till ett av efterkrigstidens mest inflytelserika. Andra betydelsefulla kritiker var Viveka Heyman, Axel Liffner och Stig Carlson.

Tidskrifter[redigera | redigera wikitext]

1940-talet var storhetstiden för de litterära tidskrifterna. I tidskrifter som Horisont (1941–1944) och 40-tal (1944–1947) formulerades mycket av de strömningar som kom att prägla tidens litterära klimat. I Horisont, där redaktionen utgjordes av Gerard Bonnier, Johannes Edfelt, Artur Lundkvist och Thorsten Jonsson, presenterades ny modernistisk litteratur men också introduktioner och översättningar av internationella författarskap. Här publicerades också Karl Vennbergs betydelsefulla essä om Franz Kafka, vilken befäste Kafkas centrala inflytande över fyrtiotalismen. Viktigare blev dock 40-tal, vars utgivning sammanföll med den litterära fyrtiotalismens högkonjunktur i decenniets mitt och debatterna om pessimism och obegriplighet. 40-tal ersattes av Utsikt, redigerad av Axel Liffner, där såväl fyrtiotalisterna som en ny generation författare och kritiker som skulle komma att förknippas med 1950-talet bidrog. Ett par andra tidskrifter var den kortlivade Sesam, som stod för en reaktion mot fyrtiotalismens pessism, och Poesi redigerad av Stig Carlson. I slutet av decenniet blev den ambitiösa Prisma (1948–1950) med Erik Lindegren som huvudredaktör en slags högmodernistisk slutpunkt för epoken.

Debatter[redigera | redigera wikitext]

Fyrtiotalismen präglades av ett vitalt och utpräglat polemiskt debattklimat mellan den modernistiska litteraturens försvarare och dess belackare. De två centrala debatterna var obegriplighetsdebatten och pessimismdebatten, vilka fördes i stort sett parallellt 1946-1947. Den förra gällde den modernistiska litteraturens formspråk och begriplighet. Den föranleddes främst av nyutgivningen av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg och tog ny fart när Jan Wictors Camera obscura avslöjades som en parodi på den modernistiska lyriken. Den senare var en allmän idédebatt som utlöstes av Karl Vennbergs essä Den moderna pessimismen och dess vedersakare i tidskriften 40-tal. I debatten försvarade Vennberg en slags "etisk" pessimism och vände sig emot meningsmotståndarnas åsikter att den skulle vara utvecklingsfientlig, passiv och inskränkt. Mot slutet av fyrtiotalet började det även föras en politisk och ideologisk debatt som skulle leda fram till en annan av efterkrigstidens stora debatter: Den tredje ståndpunkten. Fyrtiotalisterna Vennberg och Werner Aspenström var tidigt tongivande representanter för den linje som inte okritiskt ville ansluta sig till något enskilt politiskt system eller bestämd ideologi i polariseringen mellan öst och väst.

Epokens slut och betydelse[redigera | redigera wikitext]

Mot slutet av 1940-talet började fyrtiotalismen klinga av. Tidskriften Prisma som startades 1948 stod för en mer tidlös och allomfattande kulturbevakning och samma år sammanfattades tidens debatt och kritik i antologin Kritiskt 40-tal. Epokens slut markerades definitivt 1950 när tidskrifterna Prisma, Poesi och Utsikt samtliga lades ned. 1950-talets nya unga generation författare som Lars Forssell, Östen Sjöstrand och Tomas Tranströmer tog tydligt avstånd från fyrtiotalismens pessimism och utåtriktade polemik för en mer subjektiv och inåtvänd litteratur. Fyrtiotalismen anses ha inneburit modernismens stora genombrott och etablering i svensk litteratur. I boken Svensk litterär modernism – en stridsstudie (2002) utmanar dock Peter Luthersson denna allmänna litteraturhistoriska uppfattning och driver argumentet att fyrtiotalismens betydelse för svensk modernism har överskattats.

Karakteristiska verk[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]