Grönfink

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Grönfink
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
European Greenfinch - Italy S4E5435 (23013963086).jpg
Hane grönfink
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteGrönfinkar se text
Chloris
ArtGrönfink
C. chloris
Vetenskapligt namn
§ Chloris chloris
AuktorLinné, 1758
Synonymer
  • Loxia chloris, Linné 1758
  • Carduelis chloris
Hane
Hane
Hitta fler artiklar om fåglar med

Grönfink (Chloris chloris) är en fågel som hör till familjen finkar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Grönfinken är en ganska kompakt fågel med kraftig finknäbb. Den mäter 15-16,5 cm lång, har ett vingspann på 25–28 cm och väger ungefär 30 gram. Den adulta hanen är grågrön på ovansidan, har gulgrön övergump, gröngul undergump och har svartaktiga ving- och stjärtpennor med gula ytterfan. Honan går mera i gråbrunt.

I de norra delarna av grönfinkens utbredningsområde är den en av de tidigaste fåglarna av börja sjunga om våren. Dess utdragna "knarr" hörs ibland redan under varma vårvinterdagar.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Grönfinken beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné i den 10:e upplagan av hans Systema Naturae, under det vetenskapliga namnet Loxia chloris, och placerade den då tillsammans med korsnäbbarna.[2]

Länge placerades grönfinken och dess närmaste släktingar i släktet Carduelis, men genetiska studier har visat att detta är polyfyletiskt, där grönfinkarna endast är avlägset släkt med de övriga och står snarare närmare ökenfinken och finkarna i släktet Rhynchostruthus. Numera urskiljs grönfinkarna därför i det egna släktet Chloris.

Grönfinken häckar i Europa, Nordafrika och sydvästra Asien. Vintertid uppträder flertalet som strykfåglar och många flyttar söderut, men bara de allra nordligaste delarna av grönfinkens häckningsutbredning överges helt om vintern. Det har beskrivits en rad underarter, men idag erkänner de flesta auktoriteter tio stycken med följande utbredning:[3]

  • C. c. harrisoni – Storbritannien (utom norra Skottland) samt Irland
  • C. c. chloris – norra Skottland, norra och centrala Frankrike och Norge till västra Sibirien
  • C. c. muehlei – Serbien och Montenegro till Moldavien, Bulgarien och Grekland
  • C. c. aurantiiventris – södra Spanien genom södra Europa till västra Grekland
  • C. c. madaraszi – Korsika och Sardinien
  • C. c. vanmarli – nordvästra Spanien, Portugal och nordvästra Marocko
  • C. c. voousi – centrala Marocko och norra Algeriet
  • C. c. chlorotica – sydcentrala Turkiet till nordöstra Egypten
  • C. c. bilkevitchi – södra Ukraina, Kaukasus och nordöstra Turkiet till norra Iran och sydvästra Turkmenistan
  • C. c. turkestanica – södra Kazakstan till Kirgizistan och centrala Tadzjikistan

Vissa, som Clements et al, erkänner enbart sex underarter där harrisoni, muehlei och madaraszi inkluderas i nominatformen, bilkevitchi i turkestanica och vanmarli begränsas till enbart Marocko (populationen i Portugal och nordvästra Spanien förs till aurantiiventris).[4]

Arten har också etablerat sig i sydöstra Australien, på Norfolkön, i Nya Zeeland och i Sydamerika (nordöstra Argentuna, Uruguay och allra sydligaste Brasilien). Det är oklart vilken underart dessa populationer härstammar från.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer grönfinken från Skåne till Sundsvallstrakten och Jämtland, och vidare uppför Norrlandskusten. De nordligaste populationerna flyttar söderut men arten är härdig och grönfink förekommer året om även i norra Sverige i mindre antal. I södra Sverige övervintrar den som strykfåglar.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Juvenil grönfink.

Utanför häckningstid kan grönfinken bilda stora flockar, ibland med andra finkar och sparvar. Grönfinken kan drabbas av den dödliga sjukdomen gulknopp.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Grönfinken lägger i genomsnitt 4–6 ägg.

Grönfinken häckar i skogsbackar, särskilt i ung granskog, och i parker. Det skålformiga boet placeras i träd, buskar eller häckar, ofta i granar och enar, men även i lövträd. Det består av fina kvistar, mossa och lavar och är invändigt vanligen fodrat med dun eller tagel. Den lägger i genomsnitt 4–6 ägg, men 3-7 har observerats. Äggen är blåaktigt vita med små grå och rödbruna fläckar samlade kring tjockändan. Honan ruvar äggen i 12–14 dagar och båda föräldrarna tar sedan hand om ungarna, som blir flygga efter 13–17 dagar. Födan till ungarna, som huvudsakligen består av frön och frukt, bärs av föräldrarna i krävan. Grönfinken lägger vanligtvis två kullar per år.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Födan utgörs främst av frön, späda knoppar och bär. Den äter dock även insekter, och ungarna matas företrädesvis med insekter.

Grönfinken och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Grönfinkens utbredningsområde är väldigt stort, den globala populationen är stor och utvecklingstrenden är stabil. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Häckningspopulationen i Europa, vilken utgör ungefär 90% av världspopulationen, uppskattas till 21 600 000–33 100 000 par, vilket motsvarar 43 200 000–66 100 000 adulta individer. Så en mycket preliminär uppskattning ger att den globala populationen uppgår till 48 000 000–74 000 000 adulta individer[1].

Namn[redigera | redigera wikitext]

Grönfinken har förr även kallats gröning.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av texten bygger på en översättning av engelskspråkiga wikipedias artikel European Greenfinch, läst 7 maj 2006

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Chloris chloris Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-10.
  2. ^ Linnaeus, Carolus (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. p86 
  3. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi :  10.14344/IOC.ML.8.1.
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  5. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:195

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]