Grönfink
| Grönfink Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) Hane grönfink | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Finkar Fringillidae |
| Släkte | Grönfinkar se text Chloris |
| Art | Grönfink C. chloris |
| Vetenskapligt namn | |
| § Chloris chloris | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| |
 Hane | |
Grönfink (Chloris chloris) är en fågel som hör till familjen finkar.
Utseende och läte
Grönfinken är en ganska kompakt fågel med kraftig finknäbb. Den mäter 15-16,5 cm lång, har ett vingspann på 25-28 cm och väger ungefär 30 gram. Den adulta hanen är grågrön på ovansidan, har gulgrön övergump, gröngul undergump och har svartaktiga ving- och stjärtpennor med gula ytterfan. Honan går mera i gråbrunt.
I de norra delarna av grönfinkens utbredningsområde är den en av de tidigaste fåglarna av börja sjunga om våren. Dess utdragna "knarr" hörs ibland redan under varma vårvinterdagar.
Utbredning och taxonomi
Grönfinken beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné i den 10:e upplagan av hans Systema Naturae, under det vetenskapliga namnet Loxia chloris, och placerade den då tillsammans med korsnäbbarna.[2]
Länge placerades grönfinken och dess närmaste släktingar i släktet Carduelis, men genetiska studier har visat att detta är polyfyletiskt, där grönfinkarna endast är avlägset släkt med de övriga och står snarare närmare ökenfinken och finkarna i släktet Rhynchostruthus. Numera urskiljs grönfinkarna därför i det egna släktet Chloris.
Grönfinken häckar i Europa, Nordafrika och sydvästra Asien. Vintertid uppträder flertalet som strykfåglar och många flyttar söderut, men bara de allra nordligaste delarna av grönfinkens häckningsutbredning överges helt om vintern. Det har beskrivits en rad underarter av grönfink men Clements et al. 2016 godkänner bara sex stycken:[3]
- C. c. chloris – häckar på brittiska öarna, i norra Europa, på Korsika och Sardinien; delar övervintrar så långt söderut som södra Europa
- C. c. voousi – förekommer i bergsområden i norra Afrika, i Marocko och Algeriet
- C. c. vanmarli – förekommer på låglandet i norra Marocko
- C. c. aurantiiventris – häckar i södra Europa; delar övervintrar så långt söderut som norra Afrika
- C. c. chlorotica – häckar i Syrien, Libanon, Israel och Jordanien; delar övervintrar så långt söderut som Sinaihalvön och Egypten.
- C. c. turkestanica – häckar från Krimhalvön till Kaukasus, norra Iran och Turkmenistan; delar övervintrar så långt söderut som till södra Iran.
Arten har också etablerat sig i sydöstra Australien, på Norfolkön, i Nya Zeeland och i Sydamerika (nordöstra Argentuna, Uruguay och allra sydligaste Brasilien). Det är oklart vilken underart dessa populationer härstammar från.
Förekomst i Sverige
I Sverige förekommer grönfinken från Skåne till Sundsvallstrakten och Jämtland, och vidare uppför Norrlandskusten. De nordligaste populationerna flyttar söderut men arten är härdig och grönfink förekommer året om även i norra Sverige i mindre antal. I södra Sverige övervintrar den som strykfåglar.
Ekologi
Utanför häckningstid kan grönfinken bilda stora flockar, ibland med andra finkar och sparvar. Grönfinken kan drabbas av den dödliga sjukdomen gulknopp.
Häckning
Grönfinken häckar i skogsbackar, särskilt i ung granskog, och i parker. Det skålformiga boet placeras i träd, buskar eller häckar, ofta i granar och enar, men även i lövträd. Det består av fina kvistar, mossa och lavar och är invändigt vanligen fodrat med dun eller tagel. Den lägger i genomsnitt 4-6 ägg, men 3-7 har observerats. Äggen är blåaktigt vita med små grå och rödbruna fläckar samlade kring tjockändan. Honan ruvar äggen i 12-14 dagar och båda föräldrarna tar sedan hand om ungarna, som blir flygga efter 13-17 dagar. Födan till ungarna, som huvudsakligen består av frön och frukt, bärs av föräldrarna i krävan. Grönfinken lägger vanligtvis två kullar per år.
Föda
Födan utgörs främst av frön, späda knoppar och bär. Den äter dock även insekter, och ungarna matas företrädesvis med insekter.
Grönfinken och människan
Status och hot
Grönfinkens utbredningsområde är väldigt stort, den globala populationen är stor och utvecklingstrenden är stabil. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Häckningspopulationen i Europa, vilken utgör ungefär 90% av världspopulationen, uppskattas till 21 600 000–33 100 000 par, vilket motsvarar 43 200 000–66 100 000 adulta individer. Så en mycket preliminär uppskattning ger att den globala populationen uppgår till 48 000 000–74 000 000 adulta individer[1].
Namn
Grönfinken har förr även kallats gröning.[4]
Referenser
- Delar av texten bygger på en översättning av engelskspråkiga wikipedias artikel European Greenfinch, läst 7 maj 2006
Noter
- ^ [a b c] Birdlife International 2016 Chloris chloris Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 10 december 2016.
- ^ Linnaeus, Carolus (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. p86
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
- ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:195
Källor
- Hämplingsläktet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
Externa länkar
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Grönfink - Läte
- Sveriges Ornitologiska Förening. ”Grönfink”. Arkiverad från originalet den 14 mars 2010. http://web.archive.org/web/20100314180644/http://www.sofnet.org/index.asp?lev=744&typ=1.
- Dansk ornitologisk forening
Wikimedia Commons har media som rör grönfink.
