Hästhov

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För hästens fötter, se hov (häst). För filmen, se Tussilago (film)
Hästhov
Coltsfoot.jpg
Hästhovens blommor.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningAsterordningen
Asterales
FamiljKorgblommiga växter
Asteraceae
SläkteTussilago
ArtHästhov
T. farfara
Vetenskapligt namn
§ Tussilago farfara
AuktorLinné
Synonymer
  • Tussilago
  • Hästhovsört
Hästhovens blad.
Hästhovens blad.
Hitta fler artiklar om växter med

Hästhov eller tussilago[1] (Tussilago farfara) är en perenn korgblommig växt med små gula blommor, som ursprungligen förekommer i Europa, Nordafrika och delar av västra och centrala Asien. Den växer ofta vid vägkanter eller dikeskanter och blommar tidigt på våren, ibland så tidigt som februari men oftare i april och maj.[2]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Hästhov beskrevs av Carl von Linné och placeras idag som ensam art i släktet hästhovar (Tussilago)[3] även om mer än två dussin andra växter vid något tillfälle har ansetts tillhöra släktet. Flertalet av dess arter placeras idag i släkten som Chaptalia, Chevreulia, Farfugium, Homogyne, Leibnitzia, Petasites och Senecio.[4]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Hästhov är en perenn ört som sprider sig med frön och jordstammar. Den uppträder ofta i kolonier med dussintals plantor. Den gula blomman, som ytligt påminner om en liten maskros, börjar blomma på den bladlösa stammen och bladen, som till konturen påminner om en hästhov, uppträder först efter att blomningen är över. Växten är ofta 10–30 cm hög. Bladen kantas av vinklade spetsar.[5] Tussilagons blomning är viktig för tambin.[källa behövs]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Hästhoven förekommer i Europa, Asien och Nordafrika, från Svalbard i norr till Marocko söder, och till Kina och Ryska fjärran östern i öster. Den är även vanlig i Nord- och Sydamerika där den introducerats, förmodligen av nybyggare som en medicinalväxt. I vissa områden kategoriseras den som en invasiv art.[4][6][7]

Hästhov och människan[redigera | redigera wikitext]

Medicin[redigera | redigera wikitext]

Tussilago har använts inom traditionell medicin. Bladen användes för att göra en dekokt mot hosta. Enligt Linné (1755) röktes även bladen som tobak vilket var en metod mot hosta och astma som redan omskrivits av Plinius den äldre.[2] Växten innehåller pyrrolizidinalkaloider vilket är ett mycket kraftigt gift som påverkar levern.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Släktnamnet Tussilago, beskrivet av Linné, härstammar från latinets tussis, som betyder "hosta" och ago, en böjningsform av agere, som betyder "fördriva". Sammantaget kan det vetenskapliga namnet översättas till "förjagare av hosta".[8][9]

Att använda det vetenskapliga namnet tussilago som trivialnamn är idag vanligt och tränger ut det äldre folkliga trivialnamnet "hästhov". Namnet hästhov kan syfta på att växtens blad till utseendet ansetts likna spåret efter en hästhov, eller vara en förvanskning av "hosthäva" då beredningar av växten i äldre tider använts som hostdämpande medel.

Artepitetet "farfara" syftar på en art av poppel, vars löv har en vag likhet med tussilagons.[källa behövs]

Det finns många dialektala namn för hästhov som "folafötter" i Västergötland[10], "hovgräs"[11], "lerskreppe"[11], "skrep"[11] och "skreppe"[11].

Namn Trakt Referens

Folafötter Västergötland [10]

Hovgräs [11]
Lerskreppe
Skrep
Skreppe

Fnöske[redigera | redigera wikitext]

Hästhovens rötter har använts vid framställning av fnöske,[12] även om det är tickor och framför allt fnösktickan som förknippas med fnösktillverkning.[13] Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material.[14] Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden: eldslagning, sjukvård[15] och kläder,[16][14] men har främst förknippats med eldmakande.[17][18]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dyntaxa, Hästhov, urn:lsid:dyntaxa.se:Taxon:220396, läst 2018-04-07
  2. ^ [a b] Den virtuella floran, Hästhov, läst 2018-04-07
  3. ^ Dyntaxa, Tussilago, urn:lsid:dyntaxa.se:Taxon:1005916, läst 2018-04-07
  4. ^ [a b] Flann, C. ed. (2009) Global Compositae Checklist
  5. ^ Theodore M. Barkley (2006). Tussilago Linnaeus, Sp. Pl. 2: 865. 1753; Gen. Pl. ed. 5, 372. 1754”. Magnoliophyta: Asteridae, Part 7: Asteraceae, Part 2. Flora of North America. "20". Oxford University Press. Sid. 635. ISBN 9780195305647. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=1&taxon_id=134025. 
  6. ^ Flora of China Vol. 20-21 Page 461 款冬 kuan dong Tussilago farfara Linnaeus, Sp. Pl. 2: 865. 1753.
  7. ^ Altervista Flora Italiana, genere Tussilago includes photos and distribution maps
  8. ^ Capasso, Francesco (2011). ”Capitolo M12: Droghe obsolete e/o poco studiate” (på Italian) (Seconda edizione). Springer Milan. Sid. 428. doi:10.1007/978-88-470-1652-1_30. ISBN 978-88-470-1652-1. https://books.google.com/books?id=qn5zb3_rqZIC&pg=PA428. ”Tussilago, dal latino tussis = tosse e ago = scaccio.” 
  9. ^ Booth, David (1835). An analytical dictionary of the English language. James Cochrane and Co. Sid. 312. https://books.google.com/books?id=Wwi5sUW6R18C&pg=PA312. ”Tussilago, from the Latin tussis, a cough, and ago, to act upon, to cure; from its reputed virtues.” 
  10. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 159 [1], Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  11. ^ [a b c d e] J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org
  12. ^ ”Kungsljus - Verbascum thapsus L.”. Virtuella Floran. 2000. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/scrophularia/verba/verbtha.html. Läst 27 januari 2015. 
  13. ^ Klas Jaederfeldt. ”Hur man framställer fnöske ur fnösktickan”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan/fnoske.1097.html. Läst 19 december 2014. 
  14. ^ [a b] ”Fnöske”. SAOB. Svenska Akademin. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/72/76.html. Läst 22 december 2014. 
  15. ^ H. P. Molitoris. ”Mushrooms in medicine” (på engelska). Folia Microbiologica 39 (2): sid. 91-98. http://link.springer.com/article/10.1007/BF02906801. Läst 20 december 2014. 
  16. ^ Klas Jaederfeldt (1998). ”Fnösktickan, Fomes fomentarius, och dess användningsområden – Månadens kryptogam april 1998”. nrm.se. Naturhistoriska riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/kryptogamer/manadenskryptogam/svampar/fnosktickan.1893.html. Läst 19 december 2014. 
  17. ^ ”Göra eld med fnöske”. nrm.se. Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik. Arkiverad från originalet den 21 december 2014. https://web.archive.org/web/20141221095142/http://www.bioresurs.uu.se/bilagan/pdf/xBilagan_2008_eld_fnoske.pdf. Läst 19 december 2014. 
  18. ^ Nationalencyklopedin 1991, s. 450

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]