Haüyn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Haüyn
Hauyne-169903.jpg
KategoriTektosilikat, sodalitgruppen
Dana klassificering76.2.3.3
Strunz klassificering8/J.11-30 eller 9.FB.10
Kemisk formelNa3Ca(Si3Al3)O12(SO4)
FärgBlå, vit, grå, gul, grön, rosa
BildningsmiljöI fonoliter och liknande leucit- eller nefelin-rika magmatiska bergarter; mera sällan i nefelinfria vulkaniska utflöden
FörekomstsättDodekahedral eller pseudooktaedrisk
Associerade mineralNefelin, leucit, titanhaltig andradit, melilit, augit, sanidin, biotit, flogopit, apatit
KristallsystemKubiska
TvillingbildningVanlig {111}
SpaltningDistinkt {110}
BrottOjämnt till mussligt
HållbarhetSkör, spröd
Hårdhet (Mohs)5½-6
GlansGlasglans till fettglans
Ljusbrytningn=1,494–1,509
DubbelbrytningIngen (isotrop)
TransparensTransparent till genomskinligt
StreckfärgMycket svagt blå till vit
Specifik vikt2,44–2,5
LöslighetGelatinerar i syror
Referenser[1] [2]

Haüyn, är ett mineral som består av ett sulfathaltigt alumosilikat med natrium. Färgen är blå, vit eller grön. Det kan innehålla upp till 5% K2O och även sulfid och klorid.

Historia och etymologi[redigera | redigera wikitext]

Mineralet beskrevs första gången år 1807 då det upptäckts i prover av lava från vulkanen Vesuvius och namngavs efter den franska kristallografen René Just Haüy (1743-1822).

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Mineralet uppträder i magmatiska bergarter och, mindre vanligt i metamorfa bergarter (marmor). Haüyn finns bl a i Italien och Andernach vid Rhen. Det har också påträffas också i staterna New York, Montana och Colorado i USA. Mineralet är sällsynt i Sverige men förekommer som omvandlingsprodukt på nefelin på Alnön utanför Sundsvall.[3]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Mineralet används ibland som prydnadssten i ringar eller smycken. När det är mera genomskinligt och lämpar sig för slipning kan priset vara högt.[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Handbook of mineralogy [1]
  2. ^ Haüyn på mindat org [2]
  3. ^ L-H Hedin, M Jansson 2007, Mineral i Sverige, ISBN 978-91-88528-58-2 sid 203
  4. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia