Japansk konst under Momoyamaperioden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Japansk konst
Förhistorisk japansk konst
Asuka/Nara (552–784)
Heian (795–1185)
Kamakura (1185–1333)
Ashikaga/Muromachi (1338–1573)
Momoyama (1575–1603)
Edo/Tokugawa (1615–1867)
Sentida japansk konst
Templet Kiyomizudera i Kyoto härstammar från 798 men dagens byggnad uppfördes 1633.
Slottet Matsumoto, uppfört under sengokuperioden.

I början av Momoyama- eller Azuchiperioden försökte en följd av militära ledare som Oda Nobunaga, Toyotomi Hideyoshi och Tokugawa Ieyasu bringa ett slut på den period på nästan hundra år av oavbrutet krigande.

Två nya byggnadstyper tillkom under perioden till följd av alla krig: Borgen, som huserade feodalherrarna och deras soldater under orostider, och shoin, en audiencesal med tillhörande studierum avsett att avspegla relationen mellan herre och vasall. Himejislottet är med sina lätt krökta tak och sitt stora central torn (tenshu) med de tre flankerande tornen, ett av periodens vackraste monument. På Nijoslottet i Kyoto från 1600-talet finns ett klassiskt exempel på en shoin, med sin tokonoma (alkov), sin typiska shoinfönster mot den omsorgsfullt anlagda trädgården och sina tydligt avskilda avdelningar för feodalherren respektive vasallerna.

Gospelare, detalj från en tuschmålning över sex pappersskärmar. Kano Eitoku, 1500-talet.

Den mest betydelsefulla skolan inom måleriet under denna period var Kanoskolan. Dess grundare Kano Eitoku utvecklade i en serie landskapsscener ett haptiskt och färgintensivt måleri som passade samurajernas smak. I Jukoin, ett sidotempel till zentemplet Daitokuji i Kyoto, finns hans bäst bevarade verk. Det centrala rummets vägger täcks av en serie skärmar med ett landskap som domineras av de massiva träd som låter sina tjocka grenar slingra sig fram genom bildrummet och täcka större delen av bildytan.

Hasegawa Tohaku utvecklade samtidigt ett helt annat mer dekorativt måleri. I Chishakuintemplet i Kyoto finns idag en vecker komposition som liknar Eitokus i Jukoin, men som, med sina klara färger och överflöd av vita blommor, ger ett optiskt, mindre skulpturalt intryck. Hans sex skärmar breda tuschmålning, idag på Tokyos nationalmuseum, är förmodligen ett av de framästa verken som utförts i detta medium.

Shorin-zu-byobu (vänster)
Shorin-zu-byobu (höger)