Nyklassicism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Antonio CanovaAmor och Psyche (1793). Louvren, Paris.

Nyklassicism (ibland nyantik) var den mest betydelsefulla stilen inom konst och arkitektur i Europa och Nordamerika från cirka 1750.[1] Stilen förblev populär fram till cirka 1820 i fråga om konst, medan den höll sig dominerade ända fram till och med 1880-talets byggboom i fråga om husbyggande. Från och med 1890-talet började stilen blandas upp med fantasifulla så kallade nystilar och nybarock för att sedermera nästan helt ersättas av art nouveau och jugend.

Nyklassicismen, neoklassicism, inspirerades av grekisk-romerska former, känslolägen och ideal. Stilen var inte bara en reaktion mot rokokon utan hade också en politisk sida i Frankrike och Amerika, där anspelningarna på de "demokratiska" styrena i Grekland och i den romerska republiken sågs som stöd för de revolutionära regeringarna i Frankrike och Amerika.

Nyklassicismen inspirerades av de arkeologiska fynden vid utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum 1748[2] och av den tyske arkeologen Winckelmanns författarskap.[3] I England hade skulptören John Flaxman, porslinsfabriken Wedgwoods "etruriska" servis och Adamstilen i heminredningen samtliga sitt ursprung i pånyttfödelsen av antikens klassiska motiv, ämnen och dekorutsmyckning. I Rom var skulptörerna Antonio Canova och Bertel Thorvaldsen nyklassicismens stora företrädare, och i Frankrike, där den kom att förknippas med revolutionen, Jacques-Louis David.[4]

Arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Inom arkitekturen uppstod stilen på 1760-talet och spreds till Frankrike, England och Ryssland. En klassicerande tendens hade dock funnits redan under barocken på 1600-talet. Utmärkande drag är bruket av ordningar (fristående kolonner eller pilastrar), pediment, entablement, friser och klassiska dekorornament.[5][6] Bland arkitekterna märks Filippo Juvarra, Luigi Vanvitelli och John Nash.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Irwin 1997, s. 10
  2. ^ Irwin 1997, s. 36–37
  3. ^ Irwin 1997, s. 29
  4. ^ Irwin 1997, s. 143–144
  5. ^ Schulman, Bruce R.. ”Classical Orders of Architecture”. Charlotte-Mecklenburg Historic Landmarks Commission. http://www.cmhpf.org/kids/dictionary/classicalorders.html. Läst 23 april 2017. 
  6. ^ ”Order – Architecture”. Encyclopædia Britannica. 22 juli 2009. https://global.britannica.com/technology/order-architecture. Läst 23 april 2017. 
  7. ^ Irwin 1997, s. 343

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Fördjupningslitteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]