Nyklassicism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jacques-Louis David – ”Horatiernas ed” (1774). Louvren, Paris
Antonio Canova – ”Amor och Psyche” (1793). Louvren, Paris

Nyklassicism (ibland nyantik) var den mest betydelsefulla stilen inom konst och arkitektur i Europa och Nordamerika från cirka 1750 till 1820.

Nyklassicismen, neoklassicism, inspirerades av grekisk-romerska former, känslolägen och ideal. Stilen var inte bara en reaktion mot rokokon utan hade också en politisk sida i Frankrike och Amerika, där anspelningarna på de "demokratiska" styrena i Grekland och i den romerska republiken sågs som stöd för de revolutionära regeringarna i Frankrike och Amerika.

Nyklassicismen inspirerades av de arkeologiska fynden vid utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum 1748 och av den tyske arkeologen Winckelmanns författarskap. I England hade skulptören John Flaxman, porslinsfabriken Wedgwoods "etruriska" servis och Adamstilen i heminredningen samtliga sitt ursprung i pånyttfödelsen av antikens klassiska motiv, ämnen och dekorutsmyckning. I Rom var skulptörerna Antonio Canova och Bertel Thorvaldsen nyklassicismens stora företrädare, och i Frankrike, där den kom att förknippas med revolutionen, Jacques-Louis David.

Inom arkitekturen uppstod stilen på 1760-talet och spreds till Frankrike, England och Ryssland. En klassicerande tendens hade dock funnits redan under barocken på 1600-talet. Utmärkande drag är bruket av ordningar (fristående kolonner eller pilastrar), pediment, entablement, friser och klassiska dekorornament. Bland arkitekterna märks Filippo Juvarra, Luigi Vanvitelli och John Nash.

Fördjupningslitteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]