Slutavverkning

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Kalhygge)
Hoppa till: navigering, sök
Mindre kalhygge i tallskog i södra Finland.
Kalhygge i Oregon.
Kalhygge i de bayerska alperna.

Slutavverkning är en åtgärd inom trakthyggesbruk som innebär att ett avgränsat skogsbestånd helt avverkas. Slutavverkning kan även avse samma sak som kalhygge eller föryngringsyta, det vill säga själva resultatet av åtgärden. Slutavverkning är en av flera former av föryngringsavverkning.

Föryngringsåtgärd[redigera | redigera wikitext]

Slutavverkning är en föryngringsåtgärd som kan utföras när skogen har blivit så gammal och volymtillväxten så låg att marken bättre skulle kunna utnyttjas av ett nyanlagt bestånd. Vid slutavverkningen fälls i princip alla träd som lämnats vid de föregående gallringarna. Om dessa utförts på ett riktigt sätt finns det i det aktuella beståndet en hög andel grova och raka träd som nu blir till värdefullt sågtimmer.

Av miljöhänsyn vidtas idag ibland åtgärder som:

  • Kapning av så kallade högstubbar. Dessa två-tre meter höga trädrester ser lite märkliga ut men är en värdefull lokal för insekter.
  • Ställning av så kallade evighetsträd som överståndare i det nya beståndet.
  • Gamla torra träd lämnas för fågel- och insektslivets skull.
  • Kantzoner kring vattendrag.

Sverige och Finland[redigera | redigera wikitext]

Slutavverkningar är i större delen av Finlands och Sveriges skogar sedan länge helt mekaniserade. Fällningsarbetet och virkestillredningen utförs av skördare medan skotare svarar för utdrivningen av virket från avverkningsplatsen. För privata skogsägare står i huvudsak två olika former av avtal till buds när skogen ska avverkas: avverkningsuppdrag respektive rotpostförsäljning. Efter en slutavverkning är skogsägaren lagvägen förpliktad att återbeskoga området. För underlätta denna föryngring genomförs i regel någon form av markberedning. De allra flesta skogsbruksåtgärder utförs idag på underentreprenad med hjälp av lokala småföretagare som kontrakteras av de större skogsägarföreningarna och skogsbolagen.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Ekologi och friluftsliv[redigera | redigera wikitext]

En slutavverkning ändrar radikalt områdets karaktär, vilket påverkar till exempel vandrare och bär- och svampplockare, och det kan ta lång tid innan området åter är användbart för dem tycker en del personer medan andra tycker att ett hygge öppnar upp landskapet och det blir ljusare.[källa behövs] Ett område som slutavverkas producerar stora mängder med en rik flora som är viktig för många arter av insekter, fåglar och däggdjur. Hyggena i skogen har tagit över en del av de biotoper, ängs- och beteslandskapet, som försvunnit inom jordbruket. Det tydligaste exemplet på djur som gynnas av hyggen är rådjur och älg. Slutavverkas område som trakthyggesbruk i större områden under längre tid medför det att det ingenstans kommer att finnas äldre skogspartier, om sådana inte enkom sparas, vilket betyder att många hotade arter inte längre kan leva i området. Således utgör slutavverkningspolitiken i Sverige ett stort hot mot den biologiska mångfalden, där fler än 1 500 skogsarter anses vara hotade[1][2]. Positivt är att ingen art som är knuten till skogslandskapet har utrotats i Sverige sedan 1970-talet. Arealen med skog som är äldre än 160 år har blivit tre gånger större i södra Sverige under perioden sedan början av 1900-talet. Arealen gammal skog ökar sedan mitten av 1990-talet även i norra Sverige. Ett ensidigt skogsbruk utan hyggen skulle i stora delar av Sverige skapa ett ensartat skogslandskap som i huvudsak domineras av gran. Detta beror på att granen klarar att växa upp i skuggan av andra träd och att den inte betas ner av hjortdjuren rådjur och älg.

Återväxt[redigera | redigera wikitext]

Stora avverkningsytor kan också försvåra återväxten, åtminstone i vissa typers miljö, då erosion och brist på vindskydd och skugga kan skada de unga plantorna och de svampar som träden är beroende av (jfr mykorrhiza). Forskarna är inte eniga om huruvida problemet gäller i enskilda känsliga trakter (såsom fjällnära skog) eller – i mindre grad – större delen av skogen.

Klimateffekter[redigera | redigera wikitext]

Skogen och skogsbruket har en viktig funktion som kolsänka, men uttryckligen då skogen växer och då den tillåts bli gammal och senare används som förnyelsebara biobaserade råvaror i vårt samhälle. Efter ett kalhygge minskar mängden kol i skogen inte bara med de trädstammar som tas till vara, utan också kol bunden i marken frigörs. Forskarna är oeniga om balansen på längre sikt: en del forskare betonar hur stor mängd biomassa som kan tas ut per år utan att kolbalansen är negativ, andra hur stor mängd kol som finns bunden i skogen i ett givet ögonblick. Det är inte heller klarlagt hur mycket kol skogen binder vid alternativa avverkningsmetoder. Viktigt är dock att skogsmarkerna i sin helhet är väl beskogade med trädslag som tar upp mycket koldioxid och att träråvaran kan användas i stället för råvaror som är ändliga som kol och olja som också ökar koldioxidutsläppen.

Hyggen, som de i Sverige, släpper ut stora mängder koldioxid de första 10-15 åren. Under den tiden är platsen alltså inte någon kolsänka över huvud taget, utan tvärtom en kolkälla. Om man ökar uttaget från skogen genom att avverka mer än det växer totalt sett i Sverige, om denna biomassa går till förbränning, då får man en lika stor emission till atmosfären som om man hade använt fossila bränslen.[3] Därtill kommer det kol som frigörs då trädens rotsystem förmultnar. Däremot om kolet binds i produkter som timmer, och biobränsle som är förnyelsebart till skillnad mot fossila bränslen fungerar träet som kolsänka. Kolet binds på nytt då ny skog växer upp, men kolinnehållet i ung skog – också i slutavverkningsmogen skog – är mycket mindre än i gammelskog. Blir skogen riktigt gammal, mellan 100 till flera hundra år i Sverige, inträder en balanspunkt då tillväxten och avgången av döda träd är lika stor, gammelskogen är då ingen kolsänka längre. Skillnaden för balanspunkten är beroende av trädslag och var man är.

Enligt en del forskare är så kallat kontinuitetsskogsbruk bättre än trakthyggesbruk. Många menar också att metoden också är bättre med tanke på den biologiska mångfalden och för rekreation.[3] Ett sådant skogsbruk kännetecknas av att man avverkar särskilt utvalda träd eller grupper av träd. Då bevaras skogen som kolsänka samtidigt som risken för näringsläckage minskar. Detta kan gälla för ett mindre område, ett bestånd, men gäller inte för ett större skogsinnhav där skogen totalt sett växer mer och bättre om man väljer bättre anpassade plantor och trädslag. Det behövs dock mycket forskning om denna skogsbruksmetod, liksom om skogen ur samhällsperspektiv.[4] Kontinuitetsskogsbruk förutsätter också särskilda naturhänsyn, så som att lämna så kallade evighetsträd. De arter som är hänvisade till större öppna ytor, som hyggen, missgynnas då olika metoder av kontinuitetsskogsbruk används.

Andra forskare hänvisar till att mängden virke i skogen i vuxit betydligt sedan man övergick från kontinuitetsskogsbruk till trakthyggesbruk.[förtydliga] Det väsentliga är inte en tillfällig minskning av kolet i skogen utan kolbalansen på längre sikt. Också om äldre skog innehåller mer kol än ung skog kompenseras detta av att snabbt växande medelålders skog binder kol i snabb takt. Vid trakthygges- och kontinuitetsskogsbruk med samma uttag kommer ungefär lika mängd kol att frigöras. Vid trakthyggesbruk utnyttjas skogen effektivare och samma uttag kan göras på en sannolikt något mindre areal. Däremot kan kontinuitetsskogsbruk vara lämpligt av andra orsaker, till exempel för att det är fördelaktigt för många arter, för landskapets skull eller med tanke på rekreation och turism.[5]

Huruvida samma mängd kol frigörs vid samma uttag och huruvida trakthyggesbruk är effektivare än kontinitetsskogsbruk är omstritt. Mats Hagner uppskattar att produktionen i kontinuitetsbruk troligen blir något större, förutsatt att naturlig föryngring kompletteras med plantering.[6] Den stående virkesmassan hålls då väsentligt mindre än i avverkningsmogen trakthyggesskog. Mängden kol som frigörs beror inte bara på hur avverkat virke används, utan i hög grad på vad som händer med humus och rotsystem. Forskningen kring detta ger ännu inga definitiva svar. Det svenska skogsbruket med trakthyggesbruk har visat sig påverka naturen förhållndevis lite då man jämför med plantageskogsbruk i tropiska områden. Sett ur ett globalt perspektiv är det viktigt att skog odlas i områden där påverkan är så liten som möjligt.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.artfakta.se
  2. ^ http://www.biodiverse.se/articles/gammelskogen-%E2%80%93-snart-bara-i-reservat
  3. ^ [a b] Anders Lindroth, Ben Smith, Martin Sykes, Håkan Wallander och Patrik Vestin, Lunds Universitet, på DN Debatt den 30 maj 2012: Landsbygdsministern har fel – kalhyggen inte klimatsmarta
  4. ^ Tomas Lundmark m.fl.: Besluten om skogen måste beakta alla dess värden
  5. ^ Göran Berndes m.fl.: Landsbygdsministern har rätt – svenskt skogsbruk är klimatsmart
  6. ^ Mats Hagner (15 juli 2014). ”Naturkultur”. sid. 151. http://www.fsy.se/naturbruk/blanketter/blankett172.pdf. ”Sammantaget visar alltså de norska och svenska försöken med blädning, att om berikande plantering får komplettera metoden, så uppnår man troligen en volymproduktion som ligger högre än det man får vid trakthyggesbruk.”