Kollektivtrafik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vanligt transportmedel inom kollektivtrafik är buss.
Tunnelbana är kollektivtrafik som ofta finns i större städer, här Stockholms tunnelbana.

Kollektivtrafik innebär passagerartrafik som är tillgänglig för allmänheten, till skillnad från enskilda former av transport, som till exempel taxi. Den får inte heller vara begränsad till en viss personkrets på sådant sätt att det krävs särskilt tillstånd för att få åka med. I allmänhet erläggs biljettavgift för resor, även om det finns exempel på avgiftsfri kollektivtrafik, och trafiken kan också ofta vara subventionerad av skattemedel eller liknande. De två vanligaste kollektiva färdmedlen är tåg och buss, men även taxi, flyg och sjötrafik kan under vissa omständigheter betraktas som kollektivtrafik.

Gällande definition av kollektivtrafik är enligt EU:s kollektivtrafikförordning "persontransporttjänster av allmänt ekonomiskt intresse som erbjuds allmänheten fortlöpande och utan diskriminering".[1][2] Definitionen omfattar enbart trafik som är öppen för allmänheten, men det spelar ingen roll hur den finansieras.

Den tidigare definitionen hade utformats av SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys) och löd "i förväg organiserade, regelbundet tillgängliga transporter som erbjuds allmänheten eller en särskild personkrets enligt givna regler".[3] I den definitionen ingick även trafik som kräver tillstånd och anordnas efter prövning - t.ex. färdtjänst, skolskjuts och sjukresor - och vilken tidigare ibland gick under benämningen "särskild kollektivtrafik" (bl.a. i alla SIKA:s publikationer). Då denna trafik inte uppfyller EU:s krav att kollektivtrafik ska vara öppen för allmänheten är den nu vedertagna benämningen Särskilda persontransporter för sådan trafik som kräver tillstånd.

Nyckelegenskaper hos kollektivtrafik är att förutsättningarna för resan, den kollektiva nyttigheten, är givna och kända i förväg samt erbjuds den resande regelbundet genom köp av biljett, avgift, via en föreskriven rättighet eller erbjuden förmån. Trafik där utbud, tidpunkt, pris, resmål och färdväg inte är organiserat och utannonserat i förväg mot allmänheten, eller regelbundet tillgängligt, utan bestäms av resenärerna eller trafikutövaren vid varje tillfälle, inryms inte i definitionen ovan. Exempel på sådan trafik som inte ingår är abonnerade bussar för givna ändamål, privat samåkning och taxiresor.[4] Även anropsstyrd trafik, flextrafik m.m., kan under vissa omständigheter vara kollektivtrafik enligt kollektivtrafiklagen, även om den varken är linjetrafik eller beställningstrafik enligt yrkestrafiklagen.[5]

Kollektivtrafik kan ha olika geografisk omfattning, t.ex. inom ett län/region, mellan flera regioner, eller med utlandet. Till exempel kan lokala bussresor, inrikesflyg, trafiken med fartyg till andra länder, expressbussar, all järnvägstrafik, och charterflyg betraktas som kollektivtrafik i olika sammanhang. Emellertid lyder regional kollektivtrafik och kollektivtrafik på järnväg, vatten och i luften under olika lagar och EU-förordningar.

Ansvaret för kollektivtrafik i denna mycket vida betydelse vilar i vissa fall på samhället, i andra fall på näringslivet. Ansvaret för trafik inom en region kan sägas vila på en offentlig trafikhuvudman (numera regional kollektivtrafikmyndighet, RKM). Ansvaret för trafik mellan regioner kan vila på näringslivet, med undantag för samhällets stöd till viss viktig olönsam trafik, och i de fall då trafikhuvudmän i olika län går samman för att bedriva trafik (i synnerhet stor-regional järnvägstrafik). Internationell trafik sköts ofta helt av näringslivet (ett undantag är Öresundstågen som även till dels kan betraktas som regional trafik). Med näringsliv menas här kommersiella företag som ändå kan vara helt statligt ägda såsom SJ.

Kollektivtrafik uppmuntras ofta ur miljösynpunkt, eftersom det kan innebära att kollektivtrafikfordon ersätter flera bilar och andra fordon. I större städer är kollektivtrafik dessutom ofta en nödvändighet för att motverka trängsel. Det är dock långt ifrån alltid som kollektivtrafikens fordon eller farkoster är mer miljövänliga. Kollektivtrafikens miljöprestanda hänger till största delen ihop med fordonens beläggningsgrad. En hög beläggningsgrad kommer å andra sidan i konflikt med samhällets krav på en grundläggande tillgänglighet, även under tider och på platser där efterfrågan är låg.[källa behövs]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70”. EUR-Lex - 32007R1370. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:32007R1370. Läst 25 september 2015. 
  2. ^ ”Lag (2010:1065) om kollektivtrafik”. www.notisum.se. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20101065.htm. Läst 25 september 2015. 
  3. ^ SIKA (2000). ”Statistik om kollektivtrafik”. Rapport 2000:2. http://trafa.se/PageDocuments/sr_2000_2.pdf. Läst 25 september 2015. 
  4. ^ ”Kollektivtrafik - transportstyrelsen.se”. www.transportstyrelsen.se. https://www.transportstyrelsen.se/sv/vagtrafik/Yrkestrafik/Kollektivtrafik/. Läst 25 september 2015. 
  5. ^ ”Yrkestrafiklag (2012:210)”. www.notisum.se. http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20120210.htm. Läst 25 september 2015.