Antimon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Antimon
Nummer
51
Tecken
Sb
Grupp
15
Period
5
Block
p
As

Sb

Bi
TennAntimonTellur
   


Generella egenskaper
Ämnesklass      Halvmetall
Relativ atommassa 121,760(1) u
Utseende silverglänsande grå
Fysikaliska egenskaper
Densitet 6697 kg/m3 (273 K)
Smältpunkt 903,78 K (631 °C)
Kokpunkt 1860 K (1635 °C)
Molvolym 18,19 × 10-6 m3/mol
Smältvärme 19,87 kJ/mol
Ångbildningsvärme 77,17 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie 145 (133) pm
Kovalent radie 138 pm
1:a jonisationspotential 834 kJ/mol
2:a jonisationspotential 1594,9 kJ/mol
3:e jonisationspotential 2440 kJ/mol
4:e jonisationspotential 4260 kJ/mol
5:e jonisationspotential 5400 kJ/mol
6:e jonisationspotential 10400 kJ/mol
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Kr] 4d10 5s2 5p3
e per skal 2, 8, 18, 18, 5
Elektronkonfiguration
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd ±1 (svagt sur)
Elektronegativitet 2,05 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur romboedrisk
Elektrisk konduktivitet 2,88×106 A/(V × m)
Mohs hårdhet 3
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Antimonisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
121Sb 57,36 % 121Sb, stabil isotop med 70 neutroner
123Sb 42,64 % 123Sb, stabil isotop med 72 neutroner
125Sb syntetisk 2,7582 år β- 0,767 125Te
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Antimon är ett halvmetalliskt grundämne. Antimon används bland annat i mascara och batterier, samt som legeringsämne i typmetall, där det ökar hårdheten.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Spetsglans, en form av antimonsulfid, användes som ögonsmink redan under antiken och kallades av romarna för stibium (därav den kemiska beteckningen är Sb. Ordet antimon användes senare och har okänt ursprung. Rent antimon framställdes tidigt, men ända in på medeltiden ansågs det vara bly. [1]

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Antimon är en utomordentligt spröd metall som i rent tillstånd lätt kristalliserar i stora romboedrar. Som halvmetall har antimon fyra allotroper.

I kemiskt avseende liknar antimon metalloiderna inom kvävegruppen, men räknas normalt på grund av sina mekaniska egenskaper till metallerna. Vid normal temperatur påverkas antimon ej av luften, men vid glödgning oxideras den snabbt till oxid, som bildar en tjock, vit rök. [2]

Förekomst och framställning[redigera | redigera wikitext]

Antimon förekommer knappast gediget i naturen utan i förening med svavel som antimonglans (antimonit eller stibnit), vilket är den viktigaste malmen med en halt av antimon av 71,7 % i rent tillstånd. De främsta förekomsterna finns i Kina, Mexiko, Bolivia, Algeriet, Frankrike och Italien.

Antimon framställs huvudsakligen ur spetsglans genom rostning av denna vid ca 350°C varvid antimonoxid uppstår och avdestilleras. Oxiderna smälts reducerande under tillsättning av soda eller koksalt för att erhålla en lättsmält slagg. Rikare malmer reduceras direkt i en degelugn tillsammans med järnskrot varvid det till antimon bundna svavlet förenar sig med järnet. Råantimonet raffineras från föroreningar genom olika smältmetoder så att den marknadsmässigt rena antimonmetallen med en renhetsgrad på 99,7 % erhålles. [2]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Antimon används som tillsats i bly-, koppar-, tenn- och zinklegeringar för att öka hårdheten. Antimonoxiderna används som färgämnen inom glas och keramikindustrin, och antimon(III)sulfid används inom pyrotekniken. [1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  2. ^ [a b] Meyers varulexikon, Forum, 1952