Lennart Geijer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lennart Geijer


Ämbetsperiod
1966–1969
Företrädare Rune Hermansson
Efterträdare Carl Lidbom

Ämbetsperiod
1969–1976
Företrädare Herman Kling
Efterträdare Sven Romanus

Född Johan Lennart Geijer
14 september 1909
Ystad, Malmöhus län, Sverige
Död 16 juni 1999 (89 år)
Stockholm, Sverige
Nationalitet Svensk
Politiskt parti Socialdemokratiska arbetarepartiet
Yrke Jurist, ombudsman

Johan Lennart Geijer[uttal saknas] , född 14 september 1909 i Ystad, död 16 juni 1999 i Stockholm, var en svensk socialdemokratisk politiker och jurist samt Sveriges justitieminister 1969–1976.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lennart Geijer föddes i Ystad som son till postmästaren Åke Geijer och Anna Sylvan. Han studerade vid Lunds universitet och blev jur. kand. 1933. Efter två års tingstjänst blev han föreståndare vid Hyresgästföreningens juridiska byrå, varefter han hade flera uppdrag som ombudsman och juridisk sakkunnig i hyres- och arbetsrättsliga frågor. Han blev jur. lic. 1957 och jur. dr 1958.

Geijer var statsråd 1966–76, konsultativt statsråd 1966–69 och justitieminister 1969–76. Till den senare posten utsågs han efter att samtliga statsråd begärde entledigande då statsminister Tage Erlander den 9 oktober 1969 meddelade att han skulle avgå. Förutvarande justitieministern Herman Kling utsågs av den tillträdande statsministern Olof Palme till ambassadör, och Geijer, som då var jurist på TCO, sattes istället på dennes post.[1]

Geijer strävade under sin ministertid efter att minska användningen av fängelsestraff och att göra kvarvarande fängelsestraff mer humana och inriktade på vård och rehabilitering; i princip ansåg han att långa frihetsberövande straff skulle vara förbehållna de verkligt grova brotten.

Geijer var svensk justitieminister under ambassadockupationen i Stockholm 1975, då Kommando Holger Meins ur den väpnade vänsterextremistiska organisationen Röda armé-fraktionen (RAF) intog Västtysklands ambassad i Stockholm. Under dramat förhandlade Geijer med terroristerna på plats i ambassadbyggnaden.[2]

Andra större politiska händelser under hans ministertid var spionaffären på Sahlgrenska 1975. Geijer förnekade att Säpo skulle vara inblandat och sände personligen Ebbe Carlsson och Hans Holmér till Göteborg för att utreda vad som hänt. Han hemligstämplade deras slutliga rapport men den läckte trots detta ut.[3]

Geijer avgick tillsammans med den övriga regeringen efter den borgerliga valsegern 1976.

Geijeraffären[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Geijeraffären

Lennart Geijer påstods vara en av de involverade i den så kallade bordellhärvan på 1970-talet, skildrad i bland annat Peter Bratts memoarbok Med rent uppsåt (2007) och Lillemor Östlins självbiografi Hinsehäxan (2005).

I en hemlig promemoria av rikspolischef Carl Persson 1976, uppmanades statsminister Olof Palme att låta undersöka huruvida, och i vilken grad, Geijer kunde vara en säkerhetsrisk på grund av påstådda kontakter med prostituerade från öststaterna. Dessa misstankar krävde en granskning oavsett om de vore befogade eller inte; promemorian påstod alltså inte att Geijer eller andra politiker skulle ha haft några dylika kontakter.[4][5] Polisen hade nyligen gripit bordellmamman Doris Hopp och vid förhör hade hon uppgett att hon hade flera politiker, bland andra Lennart Geijer, som kunder.

I november 1977 avslöjades promemorians existens av Dagens Nyheter, men oppositionsledaren Olof Palme dementerade skarpt. Tidningen fick be Geijer om ursäkt och betala skadestånd, och reportern Peter Bratt, som skrivit om saken, hamnade ute i kylan. I början av maj 1978 kom historien upp på nytt, nu i tv-programmet Studio S. Statsminister Thorbjörn Fälldin hade efter DN:s artikel lovat att berätta vilka politiker som nämndes i polisens promemoria. Efter Studio S-programmet ändrade han sig dock och avfärdade i riksdagen innehållet som lögner, med motivering att han själv fanns med på listan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anno 69, Stockholm 1970, s. 48 f
  2. ^ TV-intervju med Geijer i Rapport 25/4-75
  3. ^ Isaksson, Anders (2007). Ebbe: mannen som blev en affär. Stockholm: Bonnier. sid. 99-101. Libris 10257693. ISBN 978-91-85555-03-1 (inb.) 
  4. ^ https://web.archive.org/web/20090216171726/http://www.proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1198&Itemid=1 Hela PM:et
  5. ^ Bratt, Peter (2007). Med rent uppsåt: memoarer. Stockholm: Bonnier. sid. 212. Libris 10415176. ISBN 978-91--0011578-4 (inb.) 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vem är det 1961
  • Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen från 2004


Företrädare:
Rune Hermansson
Sveriges biträdande justitieminister
1966–1969
Efterträdare:
Carl Lidbom
Företrädare:
Herman Kling
Sveriges justitieminister
1969–1976
Efterträdare:
Sven Romanus