Hans Holmér

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hans Gillis Åke Holmér, född 28 december 1930 i Stockholm, död 4 oktober 2002 i Alstad, Skåne län, var en svensk ämbetsman inom polisväsendet och författare av flera deckare om polisen Loppan. Holmér är mest känd för att han vid tidpunkten för mordet på Olof Palme var länspolismästare i Stockholms län och då även utsåg sig själv till spaningsledare för mordutredningen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hans Holmér föddes som det tredje barnet[1] till till riksidrottsinstruktör Gösta Holmér och Aslög Roos.[2] Han studerade vid Norra Latin och avlade studentexamen 1950. Samma år gjorde han militärtjänstgöring vid Jägarskolan i Kiruna, där han även genomgick kadettutbildning och sedermera blev kapten. [3] Holmér började som polis 1952, genomgick polischefskurs i Solna 1955-1956 och tjänstgjorde som biträdande landsfiskal med mera i Stockholms län 1956-1962. År 1962 avlade han juristexamen och genomgick tingstjänstgöring 1963-1964. Året efter fick han anställning som kammaråklagare i Stockholm. År 1966 blev han byråchef vid Rikspolisstyrelsen.[2] Åren 1970 till 1976 var han chef för Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/Säk) och efterträdde då P.G. Vinge i den befattningen. Vinge, som själv var på kant med socialdemokraterna, kritiserade utnämningen i sina memoarer och menade att Holmér fått tjänsten som "ett sätt för socialdemokratin att få Säpo inlemmat i den egna maktsfären" eftersom de inte litade på "oberoende och självständiga myndigheter".[4]

Holmér blev 1976 polismästare i Stockholm och var ordförande i regeringens narkotikakommissision 1983. År 1984 blev han länspolismästare i Stockholms län, en befattning som han lämnade 1987.[2] Som länspolismästare inrättade Holmér fyra så kallade gatuvåldsgrupper i Stockholm. Grupperna inrättades för att få bukt på Stockholms gatuvåld. En av dessa utmärkte sig och ertappades med kontroversiella metoder och övervåld och blev känd under namnet Basebolligan.

När statsminister Olof Palme blev mördad den 28 februari 1986, var Holmér på väg mot Sälen för att delta i Vasaloppet för artonde gången i rad. Under mordnatten sov Holmér och hans dåvarande flickvän på Scandic Hotell i Borlänge för att dagen därpå fortsätta sin resa. Under morgonen den 1 mars fick Holmér av receptionisten veta att Palme blivit mördad, varför han genast avbröt sin resa och begav sig till Stockholm.[5] Holmér utnämnde sig själv till spaningsledare för mordutredningen och bildade en så kallad spaningsledning, vilken bestod av höga polischefer som till exempel Hans Wranghult och våldsrotelns chef, Nils Linder. Till en början utredde polisen misstänkta Palmehatare, polismän och högerextremister och den så kallade 33-åringen var under den första månaden huvudmisstänkt, men på grund av bristande bevisning avskrevs denne som misstänkt den 19 mars. Under sommaren blev polisen allt mer intresserad av det så kallade PKK-spåret, det vill säga misstankarna om att den kurdiska organisationen PKK låg bakom mordet. Den 20 januari genomförde polisen ett tillslag mot misstänkta PKK-anhängare - totalt tjugo kurder togs in till förhör. Holmér hade däremot önskat att förhöra 58 kurder, men åklagarna var emot.[1] Under presskonferensen med Holmér och överåklagare Claes Zeime, som hölls samma dag, berättade Zeime att samtliga förhörda skulle sättas på fri fot.[5] Till följd av tillslaget växte kritiken mot både mordutredningen och Hans Holmér själv. Den 5 mars 1987 beslöt Holmér därför att avgå som både länspolismästare och spaningsledare. När Ebbe Carlsson-affären avslöjades 1988, anklagades Holmér för att ha haft koppling till den olagliga, hemliga utredningen kring PKK-spåret.

Åren 1988-1989 var Holmér expert åt FN i narkotikafrågor.[2] Han var även ordförande i Friidrottsförbundet 1981–1985. Han efterträdes av Folke Englund, som vann omröstningen med siffrorna 96-8.[3] Sedan 1993 var Holmér ordförande i Svenska Bob- och Rodelförbundet.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Narkotikaproblemet: En annorlunda polisrapport, 1981
  • Olof Palme är skjuten!, 1988
  • Loppan, 1990
  • Monika, 1991
  • Igloo, 1992
  • Masken, 1993
  • Tie-break, 1994
  • Blindträff, 1995
  • Cykeln, 1996
  • Stockholm 2004, 1997
  • Krysset, 1998
  • Birka, 1999
  • Åttan, 2000
  • Blodshämnd, 2001
  • Mardröm i midsommartid, 2002

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Åsheden, Ann-Marie (2012). Förbannelsen: Hans Holmérs öde. Stockholm: Norstedts. ISBN 978-91-1-304839-0 
  2. ^ [a b c d] Uddling, Hans; Paabo, Katrin, red (1992). Vem är det: svensk biografisk handbok. 1993. Stockholm: Norstedt. Sid. 499. Libris 8261513. ISBN 91-1-914072-X. http://runeberg.org/vemardet/1993/0499.html 
  3. ^ [a b] Rydén, Carl-Olof (6 mars 1987). ”Han har alltid gått sin egen väg”. Aftonbladet. 
  4. ^ Vinge, Per-Gunnar; Månsson, Erik (1988). Säpochef 1962-70. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. 228. Libris 751741. ISBN 91-46-15638-0 
  5. ^ [a b] Holmér, Hans (1988). Olof Palme är skjuten!. Wahlström & Wikstrand 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
P.G. Vinge
Chef för Säkerhetspolisen
1970-1976
Efterträdare:
Sven-Åke Hjälmroth


Camera-photo.svg Selma Lagerlöf.png Denna biografiska artikel om en svensk person behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.