Lind

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För efternamnet, se Lind (efternamn).
Lind
Tilia cordata - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-139.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Malvaordningen
Malvales
Familj Malvaväxter
Malvaceae
Släkte Lindar
Tilia
Art Lind
T. cordata
Vetenskapligt namn
§ Tilia cordata
Auktor Mill.
Synonymer
  • Tilia europaea L.
  • Tilia parvifolia Ehrh
Hitta fler artiklar om växter med

Lind (Tilia cordata, även kallad skogslind) är ett ädellövträd inom släktet lindar och familjen malvaväxter.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Som fristående träd har en fullvuxen lind en vid och rundad krona.

Bladen är 3-6 cm, hjärtformade (därav artepitetet cordata = hjärtformad) och en aning asymmetriska, kala på ovansidan och på undersidan försedda med rostfärgade hårtofsar i nervvinklarna. Färgen på tofsarna skiljer arten från andra lindar. Bladskaften är kala.

Blommorna är grönvita och sitter upp till 10 tillsammans i horisontella till upprätta knippen på ett långt skaft med ett stödblad på mitten. Detta blad fungerar som ett segel vid fröspridningen. Frukten är en nöt, 6-7 mm lång.

"Seglet"

Linden står i blom under ungefär 2 veckor. I Sverige börjar blomningen tredje veckan i juli längs Götalands kustområden. Blomningstiden flyttar efterhand norrut och når lindens nordgräns i augusti. (Se karta Blomningstid.)

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Linden förekommer vild i större delen av Europa och nordvästra Asien. I Sverige finns den tämligen allmänt i skogar och lundar norrut till Ångermanland, framförallt i mellersta Sverige.

Odlad är den vanlig i parker och trädgårdar.

Kartor[redigera | redigera wikitext]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Berlins paradgata "Unter den Linden" har fått sitt namn efter lindarna, som man har kunnat promenera under sedan 1600-talet

Lindträ är ganska mjukt och används till sniderier, bland annat lådsidor i äldre snickeri. Lind slår sig inte.

Förkolnad lind, som kan hämtas ur en nedbrunnen brasa, kan användas som ritkol.[1]

Linden är ett av de träd som förr hamlades till kreatursföda.

Linden var förr en viktig källa för bast till korgar och mattor samt till ombindning inom trädgårdsmästeri. Därav bäste, som dialektalt namn på lind.

Bin och andra insekter besöker gärna blommorna, som ger rikligt med nektar, så rikligt att den kan droppa ut, innan insekterna hunnit förse sig. Av denna anledning ska man inte parkera sin bil under en blommande lind, då annars tak och motorhuv kan bli helt nedkladdat. Ibland är dock kladdet s k honungsdagg utsöndrat av bladlöss m fl, som också dväljs bland lindblommorna.

Enligt folklig tradition gäller att vattnet blivit tillräckligt varmt för friluftsbad, när linden blommar.

Medicinsk användning[redigera | redigera wikitext]

Inom folkmedicinen används lindblommor främst som örtte vid förkylningar. Förutom en ökad svettning tycks lindblomste också öka kroppens allmänna infektionsförsvar.[2]

I den svenska farmakopén ingick förr lind i form av blommor (Tiliæ Flores), bark (Cortex interior) och kol (Carbones).[1]

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Förklaring Referens

Bäste Västergötland Bäste torde ha med det bast att göra, som kan utvinnas från lind [3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Den Virtuella Floran
  2. ^ Raimo Heino, Våra läkande växter – En naturlig väg till ett friskare liv, PRISMA 2001.
  3. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 78, (http://runeberg.org/dialektl0108.html] Gleerups, Lund 18521867, faksimilutgåva Malmö 1962

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]