Ljungpipare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ljungpipare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig[2]
Goldregenpfeifer2013.jpg
Adult hane "nordlig" i häckningsdräkt.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljPipare
Charadriidae
SläktePipare
Pluvialis
ArtLjungpipare
P. apricaria
Vetenskapligt namn
§ Pluvialis apricaria
AuktorLinné, 1758
Synonymer
Adult ljungpipare i augusti som ruggar från sommar- till vinterdräkt.
Adult ljungpipare i augusti som ruggar från sommar- till vinterdräkt.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Ljungpipare (Pluvialis apricaria) är en fågel som tillhör familjen pipare.[4]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Ljungpipare i vinterdräkt.

Ljungpiparen mäter 25–28 centimeter lång,[5] har ett vingspann på 53–59 centimeter[5] och väger mellan 150 och 220 gram. Den är en ganska långbent vadare, med en något kompakt kropp, men mindre och något smalare än kustpiparen. De har gråbrun ovansida med beigegula och vita fläckar. På våren och under häckningstiden har den svart buk och svart strupe, inramad av en vit rand. Honorna är inte lika kontrastrika som hanarna men det finns en stor variation i den svarta färgningen, så att det inte alltid är möjligt att skilja könen åt.[5]

Den kan vara mycket svår att särskilja ifrån amerikansk och sibirisk tundrapipare, medan den lättare skiljs ifrån kustpipare som saknar de gula tonerna i fjäderdräkten och som i flykten har bredare vingar som inte är lika spetsiga.[5]

Lätet är ett vemodigt entonigt "tryyyyt", som den ger ifrån sig med jämna mellanrum. Hanarna genomför spektakulär sångflykt på våren när de konkurrerar om häckningsplatserna.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Vissa auktoriteter behandlar ljungpiparen som monotypisk, medan andra delar upp den i två underarter, sydliga altifrons och nordliga apricaria. De typiska nordliga fåglarna har en högre kontrast i fjäderdräkten och är svartare på bröstet och buken, medan den typiska sydliga ljungpiparen är blekare i teckningen och anlägger också en mindre komplett sommardräkt än de nordliga. De individuella variationerna är dock mycket stora.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Ljungpipare är en flyttfågel som häckar i norra Europa, västra AsienSibiriska tundran, och på nordöstra Grönland.[6] Den övervintrar i Storbritannien, på Irland, lokalt i Västeuropa från Danmark och söderut till Portugal och kring Medelhavet, vilket även omfattar Nordafrika.[6]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar ljungpiparen över stora delar av landet. I norr häckar många på fjällhedar. Det största beståndet i södra Sverige finns på AlvaretÖland. Båda den "sydliga" och den "nordliga" typen häckar i Sverige.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ägg av ljungpipare.

Den häckar på vidsträckta högmossar, öppna bergsängar, kalfjällshedar, torrare myrmark, alvarsmark och på tundran.[5] Både hane och hona deltar i häckningsbestyren och växlar med varandra. Boet är en grund urgröpning på marken, som fodras med lite växtdelar. Honan lägger fyra ägg med två till tre dagars mellanrum. Äggen är vanligen 52 x 35 millimeter stora och har gulbrun färg med mörkbrunt mönster. Äggen kläcks efter ungefär 30 dagar och ungarna kan genast livnära sig själva, men övervakas fortfarande av föräldrarna. Efter ungefär en månad är ungarna flygfärdiga. Ljungpipare födosöker på tundra och stränder, vilket även kan ske månupplysta nätter. De lever av insekter, kräftdjur och snäckor men även bär.

Ljungpiparen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 1,3 miljoner och 1,75 miljoner individer.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Dununge av ljungpipare med ägg på ett färöiskt frimärke.
Färöarna häckar årligen cirka 1000 par.

Ljungpiparen är en av de fåglar som har haft ett stort antal dialektala namn. I Skåne hette den ljungvipa, i Halland ljungspole, i Småland myrpytta, lertrana och åkerhöna. På Öland kallades den alwargrim eller alvargrimma, i norra Sverige fjellhjerpe, hey-lo och fjellplistra medan den på samiska kallades hutti. Den har också tidigare kallats brockfogel.[7]

Namn Trakt  Referens  Kommentar

Alvargrim, alvargrimma Öland Förväxla ej med alvargrimmia, Grimmia tergestina, som är en bladmossa.
Brockfogel [7]Förväxla ej med grå brockfogel, som är ett gammalt namn för kustpipare, Pluvialis squatarola

Fjellhjerpe Norra Sverige
Fjellplistra
Hey-lo

Hutti Sápmi
Lerbena Södermanland [8]
Lertrana Småland
Södermanland
[8]
Ljungspole Halland
Ljungvipa Skåne
Myrpytta Småland Trivs på torr myrmark
Åkerhöna Småland Kan även avse rapphöna (Perdix perdix)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Goldregenpfeifer, 31 augusti 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Pluvialis apricaria . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 7 december 2017.
  2. ^ Artdatabankens rödlista 2015 PDF
  3. ^ Linnaeus (1758) Syst.Nat.ed.10, s:150
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  5. ^ [a b c d e f] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 144-145. ISBN 978-91-7424-039-9 
  6. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  7. ^ [a b] Sven Nilsson. D (1858) Foglarna
  8. ^ [a b] Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon, sida 398, [1], Gleerups, Lund 1862 ... 1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav & Thord Fransson (1991) Nordens fåglar, andra upplagan, Stockholm, ISBN 91-1-913142-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]