Magnus Fredrik Brahe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Magnus Fredrik Brahe iklädd Serafimerdräkten, med lantmarskalksstav i handen. Målning av Carl Fredrik von Breda

Magnus Fredrik Brahe, född den 15 oktober 1756, död den 12 december 1826 var en svensk greve, lantmarskalk, serafimerriddare, en af rikets herrar och hovman.

Magnus Fredrik Brahe föddes tre månader efter sin fars, Erik Brahes, död. Hans mor var Stina Piper. Blev som sin far anhängare till dem som arbetade för en starkare kungamakt. Blev en af rikets herrar vid 22 års ålder och fick förtroendet att vara en av dem som bar den blivande Gustav IV Adolf till dopet.

Han började sin karriär inom det militära vid Livdrabanterna, och avancerade till kaptenlöjtnant. 1787 begärde han avsked, och kom nu att sugas in i kretsen kring de adelsmän som motsatte sig kungens vidlyftiga planer. Han hade dock ingen del i mordet på Gustav III, men satt en kort tid fängslad efter mordet.

Som nämnts var Brahe i opposition mot kungen under dennes senare regeringstid, men Magnus Brahe var en av dem som besökte kungen på Slottet i Stockholm efter maskeraden, och de försonades vid kungens dödsbädd. Mot slutet av sitt liv drog sig Magnus Fredrik tillbaka till sitt gods Rydboholms slott utanför Stockholm där han lät anlägga en stor engelsk park.

Brahe dog 1826. Han var under sitt liv gift två gånger. Första giftermålet, 1779 var med Ulrica Catharina Koskull. Det andra giftermålet, 1806, var med hans första frus brorsdotter Aurora Wilhelmina Koskull.

Brahe recipierade i Svenska Frimurare Orden 1785 och erhöll, som en av de första, Carl XIII:s orden 1811. I januari 1803 blev han tillsammans med makan Catharina Ulrica Koskull intagen i Helenaorden av hertig Karl samtidigt som greve Erik Ruuth och dennes hustru Charlotte Wahrendorff.[1] Han var tillsammans med ovanstående medlem av Carl Adolf Bohemans hemliga sällskap Gula Rosen vid sidan av Hedvig Elisabet Charlotta och drottningens mor.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hedvig Elisabet Charlotta; Klercker Cecilia af (1936). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok. 7, 1800-1806. Stockholm: Norstedt. Libris 469167  S. 497-527
  2. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]