Mephitis

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mephitis
Strimmig skunk (Mephitis mephitis)
Strimmig skunk (Mephitis mephitis)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Skunkar
Mephitidae
Släkte Mephitis
Vetenskapligt namn
§ Mephitis
Auktor E. Geoffroy & Cuvier, 1795
Arter
se text
Hitta fler artiklar om djur med

Mephitis är ett släkte rovdjur i familjen skunkar (Mephitidae) som förekommer i Nord- och Centralamerika.

I släktet finns två arter:[1][2]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Kapuschongskunk

Arternas päls har huvudsakligen en svart färg. Ovansidan av huvudet är vit och på djurens rygg finns vanligtvis en eller två vita strimmor. Hos strimmig skunk delar sig strimman på djurets nacke i två delar som vid svansroten åter möts. Hos kapuschongskunk finns två färgvarianter: en med en helvit ovansida, och en mer sällsynt sort där hela djurets rygg är svart med undantag av två korta vita strimmor på bägge sidorna av kroppen. Även den yviga svansen har ett svart-vitt mönster. Kroppen är långsträckt och extremiteterna korta. Vid varje fot finns fem tår och hos de främre tassarna finns långa böjda klor. Nosen är kort och bred, ögonen är små liksom de avrundade öronen.

Dessa djur når en kroppslängd mellan 28 och 38 centimeter. Svanslängden ligger för strimmig skunk vid 25 centimeter och för kapuschongskunk vid 40 centimeter. Vikten varierar mellan 0,7 och 2,5 kilogram, hanar är oftast lite tyngre.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Dessa skunkar finns i olika habitat, till exempel skogar, gräsland och torra områden som öknar. I viss mån är de kulturföljare som vistas i regioner med jordbruk eller i städer.

Utöver parningstiden lever arterna i släktet vanligen ensamma. Honornas revir är 110 till 400 hektar stora, hanarna har större revir. De är främst aktiva under gryningen eller natten. På dagen vilar de i självgrävda bon och andra gömställen, ibland även i byggnader. I norra delar av utbredningsområdet går dessa skunkar i vinterdvala. Vid övervintringen vistas ibland flera individer i samma bo.

Som alla skunkar producerar dessa djur en illaluktande vätska i sina analkörtlar för att försvara sig mot angripare om de blir hotade. Även pälsens mönstring ska varna möjliga fiender. Dessutom trampar de med fötterna i marken och visar tänderna i hotande situationer. Om angriparen ändå fortsätter riktar de bakkroppen mot fienden för att spruta sekret, ibland så långt som 2 till 3 meter. Vanligtvis riktas vätskan mot fiendens huvud.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Skunkarna är allätare som livnär sig av mindre ryggradsdjur som gnagare, ödlor och groddjur samt av insekter, kräftdjur och andra ryggradslösa djur. Dessutom äter de frukter, nötter, blad och frön. Födans sammansättning varierar under året: under sommaren äter de främst insekter och frukter och under vinterhalvåret företrädesvis gnagare och andra mindre djur. Under hösten skapar de ett fettskikt för att överleva då det blir kallare.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Parningen sker mellan februari och april. I maj eller juni föder honan vanligen fyra till fem ungar. Dräktigheten varar i 60 till 80 dagar men oftast vilar ägget en tid efter befruktningen, så den verkliga dräktigheten är kortare.

Nyfödda ungar är blinda och hjälplösa. De öppnar ögonen efter ungefär tre veckor och efter åtta till tio veckor sluter honan att ge di. Under hösten lämnar de sin mor och i början av följande år kan de para sig för första gången.

Arterna medellivslängd är relativ kort. Nästan 90 procent av individerna dör under det första vinterhalvåret. I naturen blir bara få exemplar äldre än två eller tre år. I fångenskap når de en ålder av sex år, i undantagsfall upp till tolv år.

Relationer till människor[redigera | redigera wikitext]

I naturen har dessa skunkar nästan inga fiender. På grund av deras effektiva försvarsstrategi blir de sällan hotad av större däggdjur; bara rovfåglar som ugglor utgör ett större hot. De flesta individer dör på människans vägar när de blir överkörda. De räknas inte till de hotade arterna.

Tidigare jagades dessa skunkar för pälsens skull och de hölls även i pälsfarmer, men sådan verksamhet har minskat.

Dessa djur blir dock allt mer populär som sällskapsdjur. Det är tillåtet att köpa dem i vissa delstater i USA, samt i Tyskland, Österrike och Nederländerna. Genom avel finns idag många varianter i pälsfärgen. I fångenskap blir de ibland lika tama som huskatter, men endast sällan helt rumsrena. För att undvika att dessa djur sprutar sin vätska opereras vanligen analkörtlarna bort, men detta är inte tillåten i flera av de nämnda staterna. Flera ägare hävdar att operationen inte heller är nödvändig.

IUCN listar båda arter som livskraftiga (LC).[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Mephitis (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  2. ^ [a b] Mephitis på IUCN:s rödlista, besökt 28 september 2012.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899