Nils Pallin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Hugo Nikolaus (Nils) Pallin, H.N. Pallin, född 5 april 1880 i Gävle, död 18 september 1953, var en svensk väg- och vattenbyggnadsingenjör. Han var bror till Erik och Anders Pallin.

Pallin utexaminerades från Maskinyrkesskolan i Stockholm 1900, från Kungliga Tekniska högskolan 1904, avlade officersexamen 1905 och studerade vid Paris universitet 1908. Han blev löjtnant vid Väg- och vattenbyggnadskåren 1910, överstelöjtnant 1939, var biträdande ingenjör vid mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet och i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 1905–07, ingenjör vid byggnadsarbetena för tunnelbanan i Paris 1908–09, assistent åt Stockholms stads byggnadschef 1910–11, teknisk notarie samt tf. förste byråingenjör, byråchef och distriktsingenjör i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och olika distrikt 1912–32 och vägkonsulent i Gotlands län 1924–30.

Pallin verkade som konsulterande ingenjör i kommunikations- och planläggningsfrågor från 1910, var sekreterare hos delegationen för flyghamnen i Stockholm 1920, styrelseledamot 1917 och vice ordförande i Svenska Teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadkonst 1924, kompetensförklarades till professur i vägbyggnad och kommunikationsteknik vid Kungliga Tekniska högskolan 1925, vikarierande professor där 1929, ordinarie professor från 1932 och fackavdelningsföreståndare sedan 1937.

Pallin var sekreterare i De Lappländska Fjällkarlarnas klubb från 1920, blev medlem av Alpine Club 1929, var en av stiftarna och förste ordförande i Svenska arméns reservofficersförbund 1924 och en av stiftarna och förste ordförande i Sveriges skriftställares riksförbund 1934. Han företog en mängd studieresor i Europa och Amerika, var kartograf i den svenska sydamerikanska expeditionen till Patagonien 1920–21, ledde geografiska expeditioner till Spetsbergen 1922, 1923, och 1928, till Island 1935 och till Grönland 1936. Han deltog i den första vinterbestigningen av Kebnekaise (1908), Sarektjåkkå (1916) och Kaskasatjåkka (1920). Han upptäckte flera nya 2000-meterstoppar i Lappland och genomförde en skidfärd från Norra ishavet till Kattegatt 1927–28.

Utöver nedanstående skrifter utgav Pallin en karta över Akkafjället (1920), sammanställde "Svensk fjällkatalog" (1922), vilken inköptes av Svenska Turistföreningen,[1] och utgav en ny edition av Petrus Tillaeus gamla karta över Stockholm (1925). Han var redaktör för tidskriften "Vägen" från 1936 och skrev talrika uppsatser i facktidskrifter och dagspressen (signaturerna "H.N.P." och "Pan").

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Arkitekter och ingenjörer (1911)
  • Behovet av tekniska attachéer (1912)
  • Stenbroar (1914)
  • Handledning i vägbyggnad (1915, ny upplaga 1926)
  • Skandinavisk kommunikation (1917)
  • Planläggning och utbyggnad av vägnät (1917)
  • Förslag till lösning av Stockholms bangårdsfråga (1919)
  • Kebnekaise: färder och äventyr i Lappland (1927)
  • Naturlagar för trafiken (1928)
  • Trafikens världsherravälde (1932)
  • Mountains and Glaciers in West Patagonia (1933)
  • Andréegåtan (1934)
  • Trafikteknik (1936)
  • Mountains and Glaciers in West Greenland (1937)
  • Vägarna och naturskyddet (1937)
  • Trafiken som samhällsomdanare (1940)
  • Nöd och död (1940)
  • Värdenas dans (1941)
  • Hur långt är reselivet berättigat? (1941)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska Turistföreningens årsskrift 1923, sid. 387