Noshörningar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Noshörningar
Rhinoceros male 2003.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Uddatåiga hovdjur
Perissodactyla
Familj Noshörningar
Rhinocerotidae
Vetenskapligt namn
§ Rhinocerotidae
Auktor Gray, 1821
Arter (recenta)
Hitta fler artiklar om djur med

Noshörningar (Rhinocerotidae) är en familj uddatåiga hovdjur som omfattar fem nutida arter. Deras mest utmärkande drag är det stora hornet på nosen. Till skillnad från horn hos parigt behornade däggdjur består det helt och hållet av keratin (hornämne) och har ingen kärna av ben.[1][2]

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Alla nu levande noshörningsarter har ett eller två horn på nosen. Hos fossil av noshörningar har man upptäckt arter som helt saknade horn. Det främre hornet hos arter med två horn, och det enda hornet hos arter med ett horn, sitter över näsbenet. Det andra hornet hos arter med två horn sitter på främre skallen. Hornen är inte fästa vid kraniet utan enbart fästa vid huden.[3] Hornets form förändras med tiden genom strider mellan artfränder och när hornet skrapas över marken. Det största uppmätta hornet hade en längd på 1,58 meter. Hornet är inte uppbyggt av benvävnad, utan av kraftigt tvinnat hår (keratin).

Noshörningar har en robust kropp och korta tjocka extremiteter. Fötterna har tre tår som sluter i breda hovar. Den korta svansen har i änden en vippa.[3] Den tjocka huden har en grå- till brunaktig färg. Hos de arter som lever i Asien bildar huden vid halsen och vid övre delen av extremiteterna stora veck, vilket får den att likna ett pansar.

Noshörningarnas syn är inte väl utvecklad, istället har de anmärkningsvärt bra luktsinne och hörsel. Hannarnas testiklar ligger inte i ett scrotum utan inne i kroppen. Honornas två spenar ligger i skrevet.[2]

De afrikanska arterna har inte några framtänder men de asiatiska arterna har en framtand i varje käkhalva. Fram till kindtänderna har alla noshörningar en lucka (diastema) där hörntänder saknas.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Noshörningar lever oftast ensamma[2] men på savannen syns ibland mindre grupper. Noshörningar håller vanligtvis ett mindre revir men om tillgången på föda och vatten minskar kan de göra långa vandringar.[3] När honorna är parningsberedda strider hannarna om möjligheten att para sig. Stridens vinnare markerar reviret med urin och avföring. Även innan parningsakten sker mindre strider mellan hannen och honan. Efter dräktigheten som varar i 15 till 18 månader[3] föds nästan alltid ett enda ungdjur. Ungen lever upp till 2,5 år nära modern. Om en hona föder ytterligare ett ungdjur under denna tid jagas det äldre syskonet åtminstone tillfälligt bort.

Noshörningar är främst aktiva mellan skymningen och gryningen, de sover på dagen. Individerna undviker kontakt med människor. Inkräktare angrips nästan alltid om djuret känner sig hotat. Attacken är inte målmedveten[2] men på grund av djurets horn och storlek kan den vara dödlig. Noshörningar springer med en hastighet på upp till 45 km/h (12,5 m/s) vilket motsvarar hastigheten av en professionell löpare.

Fåglar som oxhackare (Buphagus) och kohäger (Bubulcus ibis), följer ofta noshörningar och sitter då på djuren och befriar dem från parasiter.[2] Unga individer dödas i sällsynta fall av stora kattdjur, men vuxna individer har förutom människan inga fiender.

I ett specifikt fall finns det observationer av hur unga elefanthanar, som flyttats från en nationalpark till en annan stångade ihjäl både trubbnoshörningar och spetsnoshörningar. Detta beteende förklarades med att de unga hanarna blev extra aggressiva när det inte fanns vuxna elefanter i närheten och beteendet upphörde när även äldre elefanter flyttades till nationalparken.[4]

Systematik och evolution[redigera | redigera wikitext]

De första noshörningarna levde för cirka 60 miljoner år sedan. Under miocen, för cirka 20 miljoner år sedan, uppskattar forskare att det fanns omkring 30 olika arter av noshörning.[5]

Under tertiär var Rhinocerotoidea (noshördningsfamiljens överfamilj) ett av de artrikaste och mest mångsidiga grupperna bland de uddatåiga hovdjuren. De flesta tidiga arter saknade horn, och horn tycks ha utvecklats inom olika grupper oberoende av varandra.[6]

I familjen Hyracodontidae, fanns det under oligocen i släktet Paraceratherium (även känt som Baluchitherium och Indricotherium som idag är föråldrade) det största kända landlevande däggdjuret genom tiderna.[7] Djuret hade lång hals och saknade horn.

I Nordamerika levde flera mindre arter, däribland Hyracodon, som var lätta och påminde om dagens hästar. Många noshöringsarter levde amfibiskt som Metamynodon i Nordamerikas sumptmarker, och den kortbenta Teloceras från miocen. De sista nordamerikanska noshörningarna dog ut under slutet av miocen.[6]

De fem arter som förekommer idag fördelas på tre släktgrupper. Sumatranoshörningen (Dicerorhinus sumatrensis) placeras som ensam art i gruppen Dicerorhinini. Rhinocerotini skiljde sig från Dicerorhinini för 10 miljoner år sedan. Rhinocerotini omfattar idag endast av ett släkte med de två arterna indisk pansarnoshörning (Rhinoceros unicornis) och javanoshörning (Rhinoceros sondaicus). De afrikanska arterna spetsnoshörning (Diceros bicornis) och trubbnoshörning (Ceratotherium simum) bildar den tredje gruppen Dicerotini.

De egentliga noshörningarna (Rhinocerotidae) delas i två utvecklingslinjer (underfamiljer), Elasmotheriinae och Rhinocerotinae (med de arter som beskrivs i artikeln). Till Elasmotheriinae räknas bland annat släktet Elasmotherium som levde fram till senaste istiden och som hade horn av nästan två meters längd. Den mera kända ullhåriga noshörningen och arten Stephanorhinus kirchbergensis räknas till tribus Dicerorhinini, alltså som släktingar till sumatranoshörningen.

Släktskapsförhållanden inom gruppen visas i följande kladogram:

Rhinocerotoidea
  ├── Amynodontidae (†)
  └── Rhinocerotida
        ├── Hyracodontidae (†)
        └── Rhinocerotidae
              ├── Elasmotheriinae (†)
              └── Rhinocerotinae
                    ├── Aceratherini (†)
                    └── N.N.
                          ├─ N.N.
                          │     ├── Dicerorhinini (Sumatranoshörning, Ullhårig noshörning)
                          │     └── Rhinocerotini (Indisk pansarnoshörning, Javanoshörning)
                          └── Dicerotini (Spetsnoshörning, Trubbnoshörning)
Indisk pansarnoshörning.

Nutida släkten och arter[redigera | redigera wikitext]

Noshörningar och människan[redigera | redigera wikitext]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

I juli 2011 stals ett noshörningshorn från ett uppstoppat specimen utställt på Göteborgs Naturhistoriska museum.

Alla fem noshörningsarter är idag hotade av utrotning och det existerar idag mindre än 15 000 individer av noshörningar.[källa behövs] År 2002 fanns det omkring 60 javanoshörningar kvar, vilket gör denna art till en av världens mest utrotningshotade däggdjur.[källa behövs] Under 1970-talet startades flera projekt för att skydda noshörningar, men bestånden har fortsatt att minska dramatiskt. Det är förbjudet, enligt internationella överenskommelser att handla med delar från noshörningar, men tjuvjakt förekommer ändå. Noshörningshorn används bland annat inom traditionell asiatisk medicin och som knivskaft i Jemen och Oman.[2]

I Afrika levde 1998 ungefär 11 000 individer, däribland 8 900 individer i Sydafrika i inhägnade och övervakade reservat. Även i Indien och Nepal resulterade skyddsåtgärderna i vissa framsteg, och där uppskattades populationen av pansarnoshörning 1997 till 2 500 individer.[8] Beståndet av Sumatranoshörningen minskade däremot från 900 individer under 1980-talet till cirka 275 eller 220 individer.[9] Orsaken är troligtvis att Indonesiens och Malaysias regeringar mött finansiella svårigheter vad gäller skyddet av arten.

Antalet nu levande noshörningar (räkningar/uppskattningar)
Art 1997[10] 2007[11] 2011[12]
Trubbnoshörning 7 500 14 500 20 143
Spetsnoshörning 2 600 3 725 4 837
Pansarnoshörning 2 000 2 619 3 270
Sumatranoshörning 400 275 152–199
Javanoshörning 60 55 35–44

Namn[redigera | redigera wikitext]

Familjenamnet Rhinocerotidae härstammar från rhinoceros vilket kommer från de grekiska orden rhino (nos) och keros (horn).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 26 november 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "horn". NE.se. Läst 2 april 2013.
  2. ^ [a b c d e f] Hovdjuren (Jordens djur) s. 50-57
  3. ^ [a b c d e] Däggdjur 6 (Djurens underbara värld) s.124-125
  4. ^ ”Why Were Elephants Slaughtering Rhinos?”. http://community.seattletimes.nwsource.com/archive/?date=19941023&slug=1937416. Läst 28 maj 2017. 
  5. ^ "Noshörning". Wwf.se. Läst 2 april 2013.
  6. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord noshörningar)
  7. ^ Däggdjur 6 (Djurens underbara värld) s. 120
  8. ^ Rhinoceros unicornisIUCN:s rödlista, auktor: Talukdar, B.K., Emslie, R., Bist, S.S., Choudhury, A., Ellis, S., Bonal, B.S., Malakar, M.C., Talukdar, B.N. & Barua, M. 2008, besökt 29 november 2009.
  9. ^ Dicerorhinus sumatrensis på IUCN:s rödlista, auktor: van Strien, N.J., Manullang, B., Sectionov, Isnan, W., Khan, M.K.M, Sumardja, E., Ellis, S., Han, K.H., Boeadi, Payne, J. & Bradley Martin, E. 2008, besökt 29 november 2009
  10. ^ "noshörningar". NE.se. Läst 2 april 2013.
  11. ^ International Rhino Foundation: 2007 Annual Report. Yulee, 2007
  12. ^ International Rhino Foundation ([1])

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Owen-Smith, Norman i (1996) [1984]. McDonald, David W.. red (på svenska upplaga). Hovdjuren. Jordens Djur (Nr. 4). Bonnier Lexikon AB. ISBN 91-632-0078-3 
  • Minelli, Alessandro (original redaktion), Karlsson, Johnny (svensk redaktion), red (1983) [1981] (på svenska upplaga). Däggdjur 6. Djurens underbara värld. Bokorama Förlags AB. ISBN 91-7024-055-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]