Opioid

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Opioider är syntetiska eller naturliga substanser som binds vid opioidreceptorer, som finns på cellytorna i framför allt centrala och perifera nervsystemet, och alltså framkallar likartade medicinska effekter som kroppens egna opioidpeptider (till exempel endorfin), men kraftigare.

Namnet kommer från opiater, det vill säga opioider som förekommer naturligt i opiumvallmon och som var de först kända opioiderna. Att röka opium var en mycket använd smärtlindringsmetod innan substanserna kunde framställas i ren form.

Länge var opioid ett namn på alla ämnen med en likartad effekt som opium, men efter att receptorerna upptäckts på 1970-talet så uppstod den nya, något snävare, definitionen. Numera använder man endast benämningen "opiat" när det gäller substanser som härleds ur opium, bland annat morfin med dess derivater. Under 1900-talet började även syntetiska opioider framställas på konstgjord väg, exempel på sådana är tramadol, ketobemidon och petidin. Många av dessa framställdes under tidigt 1900-tal i försök att göra icke beroendeframkallande opioider för medicinskt bruk som substitut till morfin och heroin, men några ej beroendeframkallande sådana substanser har aldrig kunnat framställas.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Opioider fyller en stor roll inom sjukvården, då de har en lugnande, sederande, kraftigt smärtstillande och i viss mån muskelavslappnande effekt. Effekten varierar beroende på exakt vilket opioid det rör sig om. Vid högre doser har opioider en tendens att framkalla eufori.

Opioider delas upp som starka och svaga. De båda har samma effekter på kroppen, men det som skiljer grupperna åt är att de starka opioidernas effekt är kraftigare. En del av de svagare opioiderna är derivat av starkare opioider, exempelvis kodein som härleds ur rent morfin.

Inom sjukvården används opioider som smärtstillande analgetika vid steg 2 samt steg 3 på smärttrappan, dvs. måttligt svåra till svåra smärtor.

Beroende[redigera | redigera wikitext]

Opioiderna är starkt beroendeframkallande, och missbruket av dem som narkotika är ett stort socialt problem i många områden i världen. Beroendet yttrar sig som både fysiska och psykiska abstinenssymptom.

Tolerans mot den aktuella substansen utvecklas fort. Det behövs högre och högre doser för att uppnå den ursprungliga effekten samtidigt som kroppen vänjer sig vid opioiden, vilket till sist leder till att en person som varit beroende under längre tid klarar av doser som lätt skulle döda en icke beroende person.

Vid överdos samt vid kombination med alkohol finns det risk för andningsdepression och hjärtstillestånd. Antidot vid andningsdepression orsakad av opioider är naloxon.

Alla opioider är narkotikaklassade, och i vilka gruppklasser det rör sig om varierar från substans till substans.

Opioidrotation[redigera | redigera wikitext]

Ett problem vid användning av opioider mot långvarig smärta är toleransutvecklingen, som leder till att man efter en viss tid (vanligen några månader) kommer upp i en farligt hög dos av en viss opioid.

När detta inträffar, kan man byta till en annan opioid, till exempel byta från morfin till metadon [ifrågasatt uppgift]. Man kan då börja på en lägre dos och få tillfredsställande smärtlindring. Sedan intäffar toleransutveckling för den nya opioiden, så efter några månader måste man byta igen, till exempel byta tillbaka till den opioid man började med [ifrågasatt uppgift]. [1]

Genom opioidrotation[2] kan man åstadkomma tillfredsställande smärtdämpning vid långvarig smärta, till exempel s.k. neuropatisk smärta eller neuralgi [ifrågasatt uppgift].

Genom detta är det svårt att svara på frågor om hur "starka" olika opioider är jämför med varandra. Styrkan hos en viss opioid beror på om patienten är tillvand till en annan opioid. I konvergeringstabeller mellan opioider förekommer ibland beteckningarna "IV/IM". Dessa betyder "intravenös" och "intramuskulär", alltså om opioiden tillförts genom injektion i en ven eller i musklerna - jämfört med oral tillförsel. Morfin anses till exempel att vara fyra gånger så stakt IV/IM som oralt [källa behövs].

Opioidrotation är besvärlig för patienten, och många smärtläkare försöker hitta en dos av en opioid som patienten under längre tid kan klara utan toleransökning. Detta är ofta möjligt om patienten accepterar en viss smärta ibland. Jämfört med svårigheterna vid opioidrotation kan detta vara mindre obehag för patienten[källa behövs].

Opioider[redigera | redigera wikitext]

Starka:

Svaga:

dextropropoxifen förbjöds 2011 av läkemedelsverket därför att skadlig överdos ligger för nära effektiv dos.

Övriga:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ndividualized use of methadone and opioid rotation in the comprehensive management of cancer pain associated with poor prognostic indicators, by Antonio Vigano, David Fanag and Eduardo Brueraa, in PAIN®, Volume 67, Issue 1, September 1996, Pages 115-119.
  2. ^ Opioid Rotation in the Management of Refractory Cancer Pain, av Rose Anne Indelicato, Russell K. Portenoy,i Journal of Clinical Oncology, Vol 20, Issue 1 (January), 2002: 348-352.