Ordensreformen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Serafimerordens kraschan
Svärdsordens ordenstecken och kraschan
Nordstjärneordes ordenstecken och kraschan
Vasaordens ordenstecken och kraschan

Ordensreformen var den process mellan år 1969 och 1974 då Sveriges riksdag beslutade att avskaffa de kungliga ordnarna som statligt belöningssystem. I och med reformen upphörde utdelningen av ordnar till svenska medborgare helt med undantag av Carl XIII:s orden som alltjämt kan utdelas till svenska frimurare.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

De nuvarande svenska ordnarna instiftades 1748, vilket var senare än exempelvis England med sin Strumpebandsorden (1348), Frankrike med Helgeandsorden (1578) och Danmark med Elefantorden (1693). Dock hade svenska ordnar funnits sedan mitten på 1500-talet då Erik XIV redan 1562 instiftade Salvatorsorden vilken följdes av Johan III med Agnus Dei orden och Karl IX med Jehovaorden. Den sista svenska orden innan 1748 var Jesu namns orden som instiftades av Karl X Gustav 1656. Dessa ordnar överlevde dock inte sina stiftare, förutom Jesu namns orden som fanns kvar under Karl XI:s regering. Detta var heller inget onormalt i Europa, exempelvis har den danska Elefantorden förekommit under olika former sedan 1400-talet.

1747 bad riksdagen kung Fredrik I inrätta tre ordnar: Serafimerorden som ansågs vara en återupplivad orden som tar sin grund i de ovan nämnda svenska riddarordnarna, samt Svärds- och Nordstjärneorden för att belöna högre civila och militära statstjänstemän. År 1772 instiftade Gustav III Vasaorden, denna orden var fri, vilket betydde att den var öppen för alla oavsett samhällsklass, samt att den kunde utdelas för övriga samhällsinsatser.

Reformen[redigera | redigera wikitext]

Ordensutdelandet var sedan länge omdiskuterat och ifrågasatt. I nionde bandet av Carl Georg Starbäcks och Per Olof Bäckströms Berättelser ur svenska historien (1886) kan man läsa: "För öfrigt sökte konungen [Gustav III] genom (…) frikostigt utdelande af ordnar åt presterskapet tillfredsställa dess fåfänga, i likhet med hvad som skedde i afseende å adeln".[1] I Nordisk familjeboks tjugonde band (1914) skrev man:

Ordensförläningar kunna vara af både godo och ondo. De kunna åt de makthafvande – och ej blott de inhemske – vinna och binda anhängare, såsom väl afsikten ursprungligen var; de kunna vara en uppmuntran för förtjänstfullt arbete, som ej i makt eller penningar får någon belöning; de kunna sporra ärelystnaden att gagna det allmänna genom verksamhet och gåfvor, men de kunna också uppamma lycksökeri och kryperi.[2]

Förslag om ordensväsendets avskaffande hade vid en rad tillfällen debatterats i riksdagen; 1869, 1911, 1912, 1913, 1917, 1919, 1920, 1927, 1928 och 1947. Riksdagen ansåg sig dock inte vara behörig att besluta i frågan eftersom ordnarna var knutna till statschefen personligen.[3] I samband med utredningen av en ny regeringsform beslutade riksdagen att ge grundlagsberedningen uppdrag att se över systemet. Allmänna beredningsutskottet anförde i sitt förslag att:

Ordensväsendet har sitt ursprung i äldre tiders samhällssystem, och principerna för utdelning av ordnar som belöning för samhällsinsatser kan svårligen förenas med nutida demokratiskt betraktelsesätt. Utskot­tet ser därför med tillfredsställelse att åtgärder företagits för att avveck­la ordnar som en statlig belöning för offentlig tjänst.

Utdelningen av ordnar var baserad på en uppdelning mellan högre och lägre tjänster inom stat och kommun. Det var endast innehavare av högre tjänster som kunde erhålla en ordensutmärkelse, medan statsanställda som inte var berättigad till en dylik i stället erhöll medaljen För nit och redlighet i rikets tjänst.[4] Normalt var lönegrad A25 den lägsta ordensberättigade lönegraden och kvalifikationstiden var där i regel 20 år. I allmänhet var den tid som krävdes för att erhålla en ordensutmärkelse kortare ju högre tjänsten var och för vissa högre tjänster ställdes över huvud taget inga krav på kvalifikationstid.[5] Även inom den personalkategori som erhöll ordnar fanns en långt driven differentiering med hänsyn till de anställdas tjänsteställning.[6] Ordensväsendet ansågs återspegla en gången tids samhällssyn genom att det gav uttryck för värderingar av samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning.[7]

Vidare anfördes att de svenska ordensutnämningarnas antal efterhand ökat kraftigt. År 1971 ägde 1 240 ordensutnämningar rum, varav 900 inom Nordstjärneorden, och det totala antalet ordensinnehavare uppskattades 1973 till drygt 24 000. Detta var mycket högt i jämförelse med exempelvis i Danmark, där omkring 200 ordensdekorationer utdelades årligen och i Norge endast omkring 60.[8] Stora kategorier av medborgare, som enligt gällande system var berättigade att erhålla en orden, avböjde också att ta emot en dylik. Detta tolkades som att ordensväsendet förlorat sin funktion att uttrycka värdering av medborgarnas insatser och att inte längre fanns någon grund för statens medverkan i ordensärenden.[9]

Flertalet remissinstanser tillstyrkte eller lämnade förslaget om införande av ett enhetligt belöningssystem för statsanställda och ordensväsendets avskaffande utan erinran. Dit hörde personalorganisationerna Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens Riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Statsanställdas förbund (SF).[10] Till de mer negativa hörde Ordenskanslersämbetet och Riksmarskalksämbetet som, även om man inte hade några invändningar mot en avveckling av tjänsteordenssystemet, ansåg att ett reformerat ordensväsende borde bevaras. Ordenskanslersämbetet utarbetade också ett preliminärt förslag som skulle innebära ett återhållsamt utdelande av fria ordnar till särskilt förtjänta medborgare.[11]

I promemorian Ordnar och medaljer (Ds Fi 1972:5) föreslog statsrådsberedningen och finansdepartementet att För nit och redlighet i rikets tjänst i form av medalj eller armbandsur skulle bli en ny enhetlig belöning för statsanställda. Samtidigt skulle statsmyndigheternas befattning med alla ordensutmärkelser till svenska medborgare upphöra. Grundlagsberedningen ansåg det vara uteslutet att statschefen skulle befatta sig med utdelning av ordnar såsom belöning för insatser i offentlig tjänst om statsmakterna upphörde att befatta sig med ordensfrågor. Med hänsyn till sambandet mellan ordnar för skilda samhällsinsatser skulle en annan konsekvens bli att statschefen inte heller befattade sig med utdelning av ordnar som belöning för insatser i det svenska samhället utanför den offentliga tjänsten.[12][13]

I betänkande 1973:27 från konstitutionsutskottet, angående "ändrat belöningssystem för statsanställda m.fl." föreslogs därför att inga svenska medborgare längre skulle tilldelas de kungliga ordnarna, att Svärdsorden och Vasaorden lades i vila och Serafimerorden och Nordstjärneorden endast disponeras av kungahuset. Beslutet fastställdes och systemet upphörde 1 januari 1975.

Idag[redigera | redigera wikitext]

Enligt den gällande ordenskungörelsen administreras utdelningen av Serafimer- och Nordstjärneordnarna av ordenskapitlet vid Kungl. Maj:ts orden, där statschefen är stormästare, i enlighet med de stadgar som regeringen godkänner. Regeringen beslutar vilka utlänningar som kan tilldelas ordnar men ordenskapitlet kan utan regeringens förord förläna ordnar till medlemmar av Sveriges kungahus. Denna ändring skedde 1995 eftersom regeringen ansåg att framtida monarker skulle kunna bära de ordnar som de delar ut.

Det har sedan ordensväsendet förklarades vilande ett antal gånger föreslagits att det åter skulle tagas i bruk. I en motion till riksdagen 1999 (1999/2000:K241) föreslog den kristdemokratiska riksdagsledamoten Inger Davidson:

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ordensreformen från 1974 skall upphävas
  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en översyn av hela det statliga belöningssystemet bör genomföras

Motiveringen löd bl.a: Ett framgångsrikt arbete som haft stor betydelse för många människors liv och kanske för hela samhället förtjänar uppskattning. Att alla inte kan komma ifråga borde inte vara en tillräcklig anledning att helt och hållet avstå från att belöna och uppmuntra välförtjänta svenska medborgare inom olika samhällssektorer.

Då ärendet behandlades i konstitutionsutskottet 2000 avstyrktes förslaget med hänvisning till tidigare avstyrkandet i ärendet, bl.a. med motiveringen:

  1. 1975 års reformering av det svenska belöningssystemet föregicks av ett grundligt beredningsarbete och att konstitutionsutskottet (bet.1973:KU27) framhöll att det belöningssystem som då tillämpades återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar av samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning
  2. ordnarna kan inte anses fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser
  3. reformen stöddes också av de personalorganisationer som företrädde det övervägande antalet statsanställda

Utskottet konstaterade i sitt avstyrkande att de faktorer som låg till grund för avskaffandet av ordensväsendet år 1975 fortfarande ägde giltighet.

Riksdagsmannen Marianne Watz föreslog i motioner 2007,[14] 2008[15] och 2009[16] att reformen skulle upphävas och ordensväsendet återinföras, men konstitutionsutskottet och kammaren avslog samtliga motioner.

En ideell förening, Svenska Ordensföreningen, med syfte att upphäva ordensreformen bildades 2012.[17]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Statsförfattningen och riksstånden i Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström, Berättelser ur svenska historien (1885–1886), Nionde bandet. Gustaf III. Gustaf IV Adolf.
  2. ^ Ordnar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)
  3. ^ Prop. 1973:91 s. 11
  4. ^ Prop. 1973:91 s. 2
  5. ^ Prop. 1973:91 s. 7
  6. ^ Prop. 1973:91 s. 23
  7. ^ Historik: Det statliga belöningssystemet med ordnar och medaljer ändrades i grunden år 1975, Bilaga I, i Regeringens belöningsmedaljer och professors namn, SB PM 2006:1, sid 16.
  8. ^ Prop. 1973:91 s. 8
  9. ^ Prop. 1973:91 s. 14
  10. ^ Prop. 1973:91 s. 17
  11. ^ Prop. 1973:91 s. 19
  12. ^ SOU 1972:15 s. 139f
  13. ^ Prop. 1973:91 s. 3
  14. ^ Riksdagen.se, motion 2007/08:K319: Ordensväsendet, läst 28 juni 2017
  15. ^ Riksdagen.se, motion 2008/09:K285: Ordensväsendet läst 28 juni 2017
  16. ^ Riksdagen.se, motion 2009/10:K397: Ordensväsendet läst 28 juni 2017
  17. ^ Svenska Ordensföreningens stadgar, läst 17 april 2012.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • SOU 1972:15 - Ny regeringsform, ny riksdagsord­ning
  • Proposition 1973:91 - Kungl. Maj:ts proposition angående ändrat belöningssystem för statsanställda m.m
  • Betänkande 1973:KU27 - Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av propositionen 1973:91 angående ändrat belöningssystem för statsanställda m. fl. jämte motioner
  • Ordenskungörelse (1974:768)