Peter Weiss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Peter Weiss
Peter Weiss 1982.
Peter Weiss 1982.
Född 8 november 1916
Nowawes, Provinsen Brandenburg, Preussen, Tyskland
Död 10 maj 1982 (65 år)
Stockholm, Sverige
Yrke Författare, regissör, illustratör, konstnär
Nationalitet Tyskland Västtysk
Sverige Svensk
Språk Tyska, svenska
Verksam 1933–1982
Framstående verk Motståndets estetik
Make/maka Helga Henschen
(g. 1943–1947)
Carlota Dethorey
(g. 1949–1951)
Gunilla Palmstierna-Weiss
(g. 1964–1982)
Barn Nadja Weiss

Peter Ulrich Weiss, född 8 november 1916 i Nowawes i nuvarande Potsdam i Tyskland, död 10 maj 1982 i Stockholm, var en tysk-svensk författare, bok- och tidskriftsillustratör, konstnär och regissör.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Peter Weiss var son till Eugen och Franziska Weiss (född Hummel). Fadern var textilfabrikant och modern hade varit skådespelare och kom från Schweiz.[1] Fadern kom från Galizien och hade konverterat från judendomen.[2] Familjen bodde under 1917 i Przemyśl i Galizien men flyttade sedan tillbaka till Potsdam och bodde sedan i Bremen. 1929 flyttade familjen återigen, nu till Berlin. Familjen emigrerade 1934 till Chislehurst i England.[3] Därefter flyttade familjen till Warnsdorf i Böhmen i Tjeckoslovakien där fadern erbjudits arbete. När Nazityskland annekterade Sudetlandet flydde familjen till Sverige. Fadern hade kontakter inom textilindustrin och blev direktör vid Silfa Fabriks AB i Alingsås och startade även Eugen Weiss textiltryckeri. Silfa utvecklades till Skandinaviens största filmtryckeri.[4] Fadern hade ett patent på textilt filmtryck.[5] Peter Weiss uppehöll sig ytterligare en tid i Schweiz och i Prag innan han anslöt till familjen i Alingsås.[6] Familjen bodde i Villa Lillgården i Alingsås. 1939 förlorade han sitt tjeckoslovakiska medborgarskap.[7] Tiden i Alingsås har Weiss beskrivit i sin produktion.[8][9]

Han lämnade familjehemmet och flyttade till Stockholm för att verka som konstnär. Han blev svensk medborgare 1946.[10] Peter Weiss var under tidigt 1950-tal verksam i experimentella och dokumentära kortfilmssammanhang. Han gjorde den experimentella långfilmen (Hägringen) och medverkade i produktionen av den kommersiella långfilmen "Svenska flickor i Paris" tillsammans med Barbro Boman. Efter att Hägringen floppat, fick han ett konstnärsuppdrag och utsmyckade skybaren i Wenner-Gren center i Stockholm.

Han fick sitt internationella genombrott med pjäsen Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade (mer känd som Marat/Sade eller Mordet på Marat), en pjäs som sattes upp på teatrar över hela världen, bland annat av Peter Brook. Bland senare pjäser märks Rannsakningen om Auschwitzrättegångarna, Trotskij i exil och Hölderlin.

Peter Weiss regisserade tillsammans med sin hustru Gunilla Palmstierna-Weiss 1982 den egna pjäsen Nya processen på Dramaten med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Han hade skrivit kontrakt på att författa tre nya pjäser åt Dramaten, men avled två månader efter premiären av den första pjäsen. Nya processen blev därmed hans sista pjäs.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Han var gift tre gånger: Åren 1943–47 med Helga Henschen, 1949–51 med Carlota Dethorey och från 1964 till sin död med Gunilla Palmstierna-Weiss. Peter Weiss hade fyra barn. Med Henschen dottern Rebecca och med Dethorey sonen Paul. Med Gunilla Palmstierna-Weiss fick han dottern Nadja Weiss och adopterade Palmstierna-Weiss son Mikael Sylwan.[11] Han är begravd på Norra begravningsplatsen.[12]

Bibliografi (utgivet på svenska) i urval[redigera | redigera wikitext]

(Titlar märkta med asterisk är från början skrivna på svenska, övriga på tyska.)

  • Peter Weiss [utställningskatalog] (Gummesons konsthall, 1945)
  • Från ö till ö (Bonniers, 1947) *
  • De besegrade (Bonniers, 1948) *
  • Dokument. 1 (Björkmans eftr., 1949) *
  • Duellen (Björkmans eftr., 1953)
  • Avantgardefilm (Wahlström & Widstrand, 1956)
  • Diagnos (översättning Benkt-Erik Hedin, Cavefors, 1963)
  • Vandring för tre röster (översättning Benkt-Erik Hedin, Cavefors, 1964)
  • Brännpunkt (översättning Benkt-Erik Hedin, Cavefors, 1964)
  • Rannsakningen: oratorium i 11 sånger (översättning Britt G. Hallqvist, Cavefors, 1965)
  • Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade (översättning Britt G. Hallqvist, Cavefors, 1965)
  • Skuggan av kuskens kropp (översättning Kjell Ekström, Tiden, 1966)
  • Sången om Skråpuken (Gesang vom Lusifanischen Popanz) (översättning av Etienne Glaser [m.fl.], Cavefors, 1967)
  • Natt med gäster (översättning av Peter Weiss, Staffan Lamm, Cavefors, 1967)
  • Rapporter (översättning Lars Gustafsson [m.fl.], Cavefors, 1968)
  • Notiser om det kulturella livet i Demokratiska republiken Viet Nam (översättning Vanja Lantz, Cavefors, 1969)
  • Trotskij i exil (översättning Karin Johannisson, Cavefors, 1970)
  • Hölderlin, skådespel i två akter (översättning Britt G. Hallqvist, Norstedts, 1972)
  • Motståndets estetik (översättning Ulrika Wallenström, Arbetarkultur, 1976–1981)
Postumt utgivet
  • Notisböcker (översättning Ulrika Wallenström, Arbetarkultur, 1984–1985)
  • Landskapen i drömmarna: ur en ung författares arbetsböcker (översättning Ulrika Wallenström, Gidlund, 1991)
  • Konvalescensdagbok (översättning Ulrika Wallenström, Bonniers, 1993) [dagbok och "drömbok" efter att Weiss drabbats av en hjärtattack 1970]
  • Situationen (Bonniers, 2001) [skriven 1956]

I Res Publica nr 12/13 (Symposion förlag 1989) berättar Gunilla Palmstierna-Weiss att de öst- och västtyska utgåvorna av Motståndets estetik inte stämmer överens med varandra – formuleringarna skiljer sig enligt henne på hundratals ställen och hela textbitar lyftes godtyckligt ut, kortades eller formulerades om; detta inträffade särskilt i tredje delen under påtryckningar från Weiss västtyska förlag Suhrkamp. Enligt Palmstierna står den svenska utgåvan närmast Weiss originaltext trots att den är en översättning. I nämnda nummer av Res Publica hade skillnaderna mellan utgåvorna tidigare diskuterats, med många exempel, av litteraturvetaren Jan Christer Bengtsson.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Motståndets och exilens estetik
  2. ^ http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-forvandlades-peter-weiss-av-kontakten-med-det-judiska-arvet/
  3. ^ An Introduction to the Works of Peter Weiss, Olaf Berwald, 2003
  4. ^ https://www.ericsson.com/assets/local/about-ericsson/ericsson-history/contact-kontakten/documents/ericsson_kontakten_1955_05.pdf
  5. ^ http://majastina.se/wp-content/uploads/2015/05/AT_kultur_140925.pdf
  6. ^ https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:852380/FULLTEXT01.pdf Peter Weiss - brevskrivaren, Sture Packalén
  7. ^ Peter Weiss - Bremer Verortungen, Anne E. Dünzelmann, 2016
  8. ^ Anneli Dufva (8 november 2006). ”Motståndets estetik: Peter Weiss 90 år”. Sveriges radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=1024392. Läst 25 mars 2013. 
  9. ^ Gunnar Stensson (21 december 2006). ”Peter Weiss och motståndet”. Veckobladet. http://veckobladet-lund.blogspot.se/2006/12/peter-weiss-och-motstndet-av-gunnar.html. Läst 25 mars 2013. 
  10. ^ Konst och politik – Weiss 100 år
  11. ^ An Introduction to the Works of Peter Weiss, Olaf Berwald, 2003
  12. ^ Karl-Axel Björnberg: Kungliga och Norra begravningsplatserna (Bäckströms förlag 1998) sid.75–76 ISBN 91-88016-69-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]