Sydpipistrell

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Pipistrell)
Hoppa till: navigering, sök
Sydpipistrell
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Akut hotad[2]
Pipistrellus pipistrellus01.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Familj Läderlappar
Vespertilionidae
Släkte Pipistrellus
Art Sydpipistrell
P. pipistrellus
Vetenskapligt namn
§ Pipistrellus pipistrellus
Auktor Schreber, 1774
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Sydpipistrell, från sidan.
Sydpipistrell, från sidan.
Hitta fler artiklar om djur med

Sydpipistrell[3] eller bara pipistrell (Pipistrellus pipistrellus), fladdermusart i familjen läderlappar (Vespertilionidae).

Den är mycket lik dvärgpipistrellen, vilken den också räknades till tidigare. Tillsammans med dvärgpipistrellen är den Europas minsta fladdermusart med en vingbredd upp till 25 centimeter, kroppslängd mellan 3,5 och 4,5 centimeter och vikt upp till 8 gram. Pälsen är rödbrun på ovansidan och ljusgrå under.[4]

Vanor[redigera | redigera wikitext]

Sydpipistrellen jagar strax efter solnedgången och framåt. Flykten är snabb med tvära kast. Födan består huvudsakligen av tvåvingar (myggor, flugor) och fjärilar. Under flykten ger den ifrån sig ett hörbart, tickande läte.[5] [6] Det egentliga ekolokalisationslätet har dock en huvudfrekvens (den frekvens vid vilken lätet är starkast) på 46 kHz och är ohörbart för människan. Det totala frekvensintervallet ligger mellan 46 och 76 kHz, och medelpulslängden är 4,8 ms.[7]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sydpipistrellen finns i större delen av Europa (utom norra Skandinavien), Nordafrika, Israel, Iran, Pakistan, delar av Indien samt, i en isolerad population, sydöstra Kina och Taiwan.[1]

I Sverige förekommer den dock mycket sparsamt. Den hittades första gången vid OttenbyÖland. 2004 lokaliserades en koloni på ungefär 25 individer vid Mönsterås i Småland. Det är hittills den enda koloni man funnit i Sverige, men man misstänker att ytterligare en koloni finns i västra Blekinge. Utöver dessa observationer har enstaka fynd även gjorts i Västergötland, på Öland och Gotland samt i Skåne. Man uppskattar (2015) den svenska populationen till mellan 25 och 100 individer.[2]

2010 rödlistades sydpipistrellen som akut hotad ("CR") i Sverige. Klassificeringen upprepades 2015.[2]

Namnstandard[redigera | redigera wikitext]

År 2000 delades arten upp i två, dvärgpipistrell (Pipistrellus pygmaeus) och pipistrell. Båda arterna är snarlika; dvärgpipistrell är emellertid mycket vanligare i Sverige, där den är allmänt förekommande i södra delarna av landet upp till Dalälven och Gästriklands kust.[8] Främsta skillnaden mellan arterna är ekolokalisationslätet; medan sydpipistrellens huvudfrekvens ligger på 46 kHz, så är dvärgpipistrellens huvudfrekvens 53 kHz.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Pipistrellus pipistrellusIUCN:s rödlista, auktor: Hutson, A.M. at. al. (2008), hämtat 2009-06-05.
  2. ^ [a b c] Ingemar Ahlén (2015). Pipistrellus pipistrellus Sydpipistrell”. Artdatabanken. Sveriges Lantbruksuniversitet. https://artfakta.artdatabanken.se/taxon/205994. Läst 30 april 2017. 
  3. ^ Marie Nedinge (6 augusti 2015). ”Fladdermusarter i Sverige”. Naturvårdsverket. http://www.naturvardsverket.se/Var-natur/Djur-och-vaxter/Rad/Fladdermossen-i-Sverige/Fladdermusarter-i-Sverige/. Läst 23 augusti 2015. 
  4. ^ Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 53. ISBN 91-46-16576-2 
  5. ^ Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 228-230. ISBN 91-1-864142-3 
  6. ^ Lundberg, Peter; de Jong, Johnny (1995). Sveriges smådäggdjur. Örebro: Fältbiologerna. sid. 30. ISBN 91-85094-60-9 
  7. ^ [a b] Stuart Parsons & Gareth Jones (2000). ”Acoustic Identification of Twelve Species of Echolocating Bat by Discriminant Function Analysis and Artificial Neural Networks” (på engelska) (PDF, 126 kB). The Journal of Experimental Biology (The Company of Biologists Ltd, Storbritannien) 203: sid. 6. http://jeb.biologists.org/content/203/17/2641.full.pdf. Läst 29 april 2017. 
  8. ^ Ingemar Ahlén (2004). ”Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2004.”. Fauna och Flora. http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_2_2004_Ahlen_Bats%20in%20Sweden.pdf. Läst 29 april 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]