Rostsparv

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rostsparv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Emberiza caesia.jpg
Rostsparv, adult hane
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFältsparvar
Emberizidae
SläkteEmberiza
ArtRostsparv
E. caesia
Vetenskapligt namn
§ Emberiza caesia
AuktorCretzschmar, 1827
Utbredning
Emberiza caesia 2.jpg
Häckningsområde och övervintringsområde.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Rostsparv[2] (Emberiza caesia) är en fågel som tillhör familjen fältsparvar.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Rostsparven häckar i Grekland, på Cypern och utmed andra kustområden längs Medelhavets östra del. Den är en flyttfågel som övervintrar i Sudan. Den uppträder mycket sällsynt i Västeuropa.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Rostsparven har påträffats tre gånger i Sverige; på Öland 29–30 maj 1967,[4] i juni 2014 på Haparanda-Sandskär och i Skutskär runt juletid 2018.[5]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Rostsparven är mycket nära släkt med både ortolansparv (Emberiza hortulana) och bergortolan (Emberiza buchanani), på lite längre håll även gulgrå sparv (Emberiza cineracea).[6]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Cretzschmar's Bunting (Emberiza caesia), Lesvos, Greece, 17.04.2015 (17330404772).jpg
Emberiza caesia - Cretzschmar's Bunting - Kızıl kirazkuşu 05.jpg
Emberiza caesia - Cretzschmar's Bunting - Kızıl kirazkuşu.jpg

Fågeln mäter 14-15,5 centimeter och är något mindre än ortolansparven, som den i övrigt liknar till form och fjäderdräkt. Den häckande hanen skiljer sig från ortolansparvens med sitt grå huvud, ej olivfärgat, och orangefärgad mustasch och strupe istället för gulfärgade.[7] Den tydliga ögonringen är vit, inte gul. Övergumpen är ostreckat rödbrun, till skillnad från ortolansparvens streckade grå övergump. Honan är lik hanen men mattare färgad.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Rostsparvens läten är mycket lika ortolansparven. Sången är snarlik sydeuropeiska ortolansparvar med samma uppbyggnad av två till tre korta toner som avslutas med en lång utdragen. Rostsparvens saknar dock alltid ortolansparvens ringande ton.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Rostsparven häckar på soliga sluttningar där det finns buskar. Den lever främst utmed kusten eller på öar, och häckar oftast på lägre höjd än den närbesläktade ortolansparven. Fågeln lägger 4–6 ägg i ett bo placerat på marken. Den är en insektsätare om sommaren och lever av frön resten av året.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en relativt stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Beståndet i Europa uppskattas till 115.000-225.000 par.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Emberiza caesia Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  4. ^ Club 300 - Rostsparv
  5. ^ https://www.artportalen.se/Media/Image/2272108?fbclid=IwAR2kyKI9un4bR-BiOKzER-jVcEL0Gbx_-PXXvUL3w96FfFCA3lp4dQidRKQ
  6. ^ Päckert, M., Y.-H. Sun, P. Strutzenberger, O. Valchuk, D.T. Tietze, and J. Martens (2015), Phylogenetic relationships of endemic bunting species (Aves, Passeriformes, Emberizidae, Emberiza) from the eastern Qinghai-Tibet Plateau, Vertebrate Zool. 65, 135-150.
  7. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 396. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]