Sångsvan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sångsvan
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Swans near Bakkestranda.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningAndfåglar
Anseriformes
FamiljEgentliga andfåglar
Anatidae
UnderfamiljAnserinae
TribusSvanar
Cygnini
SläkteCygnus
ArtSångsvan
C. cygnus
Vetenskapligt namn
§ Cygnus cygnus
AuktorLinné, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sångsvan (Cygnus cygnus) är en mycket stor vit andfågel som tillsammans med knölsvanen och mindre sångsvan är de enda häckande svanarna i Palearktis. Den är Finlands nationalfågel.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Bildkollage med sångsvanar.

Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen med en längd på mellan 140 och 160 centimeter och ett vingspann på 205 till 235 centimeter. Trots detta framstår den som smäckrare än knölsvanen. Den håller oftare halsen rak till skillnad från knölsvanens ibland s-formade halsföring. Den triangelformade näbben, som är längre än knölsvanens, fortsätter ut från den sluttande hjässan och ger huvudet ett mycket spetsigt utseende. När den simmar håller den stjärten, som är kortare än knölsvanens, nedsänkt horisontellt mot vattenytan.

Den adulta sångsvanen ter sig än vitare än knölsvanen och näbben är mot roten klart gult medan spetsen och nederdelen av näbben är svart. Det gula når nedanför näsborren. Den har ett större gult fält på näbben än vad mindre sångsvan har.

De juvenila fåglarnas fjäderdräkt är gråbrunvita och näbben är svart och vitgul med ett lite anstrykning av rosa. Den anlägger vit fjäderdräkt under sommaren av dess första levnadsår eller tidigt på våren under dess andra levnadsår. Den isländska populationen vitnar oftare tidigare än den fenoskandiska populationen.

Sångsvanen har flest fjädrar av alla fåglar med en fjäderdräkt med cirka 25 000–30 000 fjädrar.[2]

Den kan utstöta ett högt, trumpetande läte, i grupper om tre eller fyra toner när den flyger. Ljudet från vingarna är ett tystlåtet svischande till skillnad från knölsvanens kraftiga sjungande vingslagsljud.[3]

För hybrider: se knölsvan

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Lebed klikun.jpg

Sångsvanen häckar i arktiska regioner av Eurasien från Island i väster till Kina i öster. Den är en flyttfågel och flyttar till öppna vatten i östra Asien, södra Skandinavien och nordvästra Europa. Delar av population som lever på Island övervintrar i Storbritannien och på Irland medan den västra populationen är stannfåglar, precis som en mindre population i norra Norge.

UTBREDNINGSOMRÅDE
Gult: häckningsområde
Blått: vinterkvarter
Grönt: året-runtpopulation (Island & Norge)

Islands population har historiskt ibland behandlats som en egen underart vilken beskrevs första gången 1831 som C. C. islandicus av Brehm.[4] Även trumpetarsvanen har tidvis behandlats som underart till sångsvanen.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Sångsvan i profil
Spelande sångsvan.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Den häckar i mindre vatten på tundra, på myrar och mossar och i mindre sjöar ofta långt upp i norr. Den har dock under de senaste decennierna återtagit den utbredning i Skandinavien som den hade förra seklet, det vill säga att den idag häckar ända ner till Skåne. Den finns till och med som häckfågel så långt söderut som på några få platser i Polen.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Tre sångsvanar (till vänster), varav en betandes, tillsammans med en knölsvan (längst till höger).
Sångsvanen bygger ett stort rede.

Boet är ofta oerhört stort, speciellt på höjden, och det består av växtdelar som mest tas från sjöbotten. Den normala häckningstiden är i maj och juni men det förekommer att den börjar redan i mitten av april. Honan lägger fyra till sju smörfärgade ägg och ruvar i cirka 30 till 36 dygn. Ungarna lämnar boet efter bara några dygn men stannar hos föräldrarna oftast minst två månader eller ibland fram till föräldrarnas nästa häckning.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Födan består av olika vattenväxter som den betar från sjöbotten.

Sångsvanen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Sångsvanen har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population som uppskattas till cirka 180 000 individer. Vissa populationer ökar och andra minskar, men som helhet bedöms inte arten vara hotad, varför IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Sångsvanen fredades från jakt i Finland efter att Yrjö Kokkos bok Sångsvanen (Finska: Laulujoutsen, Ultima Thulen lintu översatt som Sångsvanens land) kom ut 1950, som handlar om två män som försöker hitta häckande sångsvanar i Lapplands ödemarker.[6] Sedan dess har sångsvanspopulationen återhämtat sig och arten häckar numera också långt söderut i landet.

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Sångsvanen är Finlands nationalfågel och återfinns på finska 1-euromyntet. Den är även Norrbottens landskapsfågel.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Cygnus cygnus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Jean-Francois Mongibeaux (2003). Jacques Perrin. red. Flyttfåglar (första upplagan). Rimbo: Fischer & Co. ISBN 91-7054-968-0 
  3. ^ Svensson et al., 2009
  4. ^ Denis Lepage. ”Icelandic Whooper Swan (Cygnus cygnus islandicus) Brehm, 1831”. Avibase. Bird Life International. http://www.bsc-eoc.org/avibase/species.jsp?lang=EN&id=0CDD6260682B3066&ts=1194458265859&sec=summary. Läst 20 juni 2009. 
  5. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  6. ^ ”Tarvantovaara ödemarksområde”. Forststyrelsen. http://www.utinaturen.fi/tarvantovaara. Läst 20 juli 2016. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 14-15. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Wahlberg, T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige, Stockholm, Rabén & Sjögren, ISBN 91-29-61772-3

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]