Sammansättning (lingvistik)
Sammansättning är ett begrepp inom ordbildning. Till skillnad från avledning, som sker genom tillägg av affix, innebär sammansättning att två självständiga ord utgör "material" för det sammansatta ordet, till exempel fogas järn och väg till järnväg. Resultatet (som också kallas sammansättning) är ett ord som innehåller två rotmorfem som kallas förled och efterled. Ibland förenas de med ett interfix (i svenskan ofta foge-s), till exempel statsapparat. Sammansättning kan också tillämpas rekursivt (återkommande), varvid interfix uppträder mer regelbundet, till exempel blir järnväg och bro till järnvägsbro, högskola och student till högskolestudent; därigenom kan en sammansättning innehålla ganska många rotmorfem. Det går vidare att avleda nya ord till sammansättningar, till exempel ordblindhet. Ibland kan sammansättningen ses som bildad av en fras, till exempel är fortkörning och fortkörare bildade till frasen köra fort. På svenska skrivs aldrig tre likadana bokstäver efter varandra, så ägg och gula fogas till äggula. Däremot förekommer sammansättning med tre konsonanter i tyska, till exempel Schifffahrt och Schwimmmeister[1] och i isländska, till exempel slikkkaramella och gulllitaður.[2] Eftersom ck används i stället för dubbelteckning av k i svenska, behålls stavningen vid sammansättning, som i krockkudde och backkrön.
Det finns två typer sammansättningar, kopulativ och determinativ. Den förra typen innebär att relationen mellan leden (vilka tillhör samma ordklass) kan betecknas med konjunktionen "och", till exempel gulröd (samtidigt gul och röd). Sådana sammansättningar kan ofta omkastas, utan att betydelsen skiftar; till exempel är gulröd och rödgul synonyma. Den andra typen, som är den klart vanligaste, innebär att det första ledet fungerar som en bestämning till det andra. Ordet stenhus kan parafraseras som hus av sten, där prepositionsfrasen är ett attribut. I några få fall skiftar betydelse när man kastar om orden, som hos sockerbit och bitsocker, där det förra ordet är underordnat det senare.
En determinativ sammansättning är normalt endocentrisk, vilket innebär att det ena ledet - det senare - kan stå för hela sammansättningen, till exempel är ett stenhus ett slags hus (stenhus är hyponym till hus). Det finns dock flera exocentriska sammansättningar, som dumhuvud, fågelskrämma, kofot och blindstyre.
Språken skiljer sig mycket åt i sammansättningsbruket. Det ovan beskrivna bruket är mycket vanligt i exempelvis svenska, tyska och finska, medan andra språk hellre tillgriper andra medel. Jämför engelskans stone house "stenhus", ryskans kamennyj dom "stenhus" och franskans chemin de fer "järnväg".
Den semantiska kopplingen mellan sammansättningsleden och slutresultatet kan vara mer eller mindre direkt. Stenhus är till exempel mycket mer transparent än stenkaka. I ordet järnväg är väg en viktigare egenskap än järn. Minst hjälp vid tolkningen får man dock om ett begrepp uttrycks med ett icke sammansatt ord, till exempel näver.
Referenser
- ^ Språktidningen, december 2009, s. 31
- ^ Rudholm, Susanne. ”Isländska på nätet, Alfabetet”. http://medlem.spray.se/sprakon/alfabet.htm. Läst 25 augusti 2011.
Se även
| |||||||||||