Sibirisk eldmård

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sibirisk eldmård
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Mustela sibirica.jpg
Teckning av Johann Christian Schreber
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningRovdjur
Carnivora
FamiljMårddjur
Mustelidae
SläkteMustela
ArtSibirisk eldmård
M. sibirica
Vetenskapligt namn
§ Mustela sibirica
AuktorPallas, 1773
Utbredning
Siberian Weasel area.png
Utbredningsområde (grön - inhemsk, röd - introducerad)
Mustela sibirica dd winter 2002.jpg
Hitta fler artiklar om djur med

Sibirisk eldmård (Mustela sibirica) är en art i släktet Mustela som tillhör familjen mårddjur.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Kroppens längd ligger mellan 25 och 39 centimeter och vikten mellan 360 och 820 gram. Sen tillkommer en 13 till 21 cm lång svans. Hanar är något större men tydlig tyngre än honor.[2] Den täta och långa vinterpälsen har en enhetlig gulbrun färg. Sommarpälsen är mörkare, nästan brun, och glesare. Kännetecknande är en mörkbrun ansiktsmask kring ögonen som inte når fram till kinderna, vad som skiljer arten från stäppillern. På varje sida om den svarta näsan förekommer vit päls. Extremiteterna är korta i jämförelse med den långsträckta kroppen. Honor har fyra par spenar.[3]

I norra delen av utbredningsområdet sker bytet till vinterpälsen från och med september och i sydliga regioner byter arten mellan oktober och november till vinterpälsen. I överkäken förekommer per sida 3 framtänder, en hörntand, 3 premolarer och en molar. I underkäken finns ytterligare en molar per sida, alltså 34 tänder i hela tanduppsättningen.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den sibiriska eldmården förekommer från Östeuropa till större delar av Asien. Utbredningsområdet går från Rysslands europeiska del österut till Ochotska havet samt söderut till Tibet, Kashmir, Nepal och norra Thailand. Arten förekommer även i Japan och Taiwan. I södra Japan har djuret införts av människan.[1]

Djuret lever i skogar och ofta i närheten av vattendrag. Det förekommer även vid människans boplatser och i landskap med buskar ovanför trädgränsen. Arten vistas i låglandet och i bergstrakter upp till 4 875 meter över havet.[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Den sibiriska eldmården lever ensam och är aktiv mellan gryningen och skymningen samt ibland på natten.[1] Som viloplatser tjänstgör håligheter i träd, grottor, bon av andra djur och även byggnader. När djuret jagar använder det sina utmärkt utbildade hörsel- och luktsinnen. De har även bra förmåga att klättra och simma. Vid brist på föda förekommer vandringar.[3]

Liksom andra släktmedlemmar använder arten vätskan från analkörtlarna för att markera reviret, för kommunikationen mellan artfränder och i försvarssyfte.[3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Arten livnär sig av små däggdjur som gnagare eller pipharar. Den äter även fåglar och deras ägg, groddjur, fiskar, insekter och kadaver. Under hösten ingår frön från arter av tallsläktet i födan.[1]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Parningstiden infaller under senare hälften av vintern eller på våren. Flera hanar strider för rätten att para sig med en hona. Efter en trettio dagars lång dräktighet föder honan mellan april och juni två till tolv ungdjur (i genomsnitt fem). Ungdjuren är blinda och öppnar ögonen efter en månad. Efter ytterligare en månad slutar honan att ge di.[2] I augusti lämnar ungarna sin mor. I naturen ligger medellivslängden vid två år. Enskilda individer i naturen kan bli fem år och i fångenskap åtta år gamla.[2]

Sibirisk eldmård och människa[redigera | redigera wikitext]

Djuret äter ibland tamhöns men huvudsakligen är människor positivt inställda till den sibiriska eldmården då den äter olika gnagare som betraktas som ohyra. Ibland jagas arten för sin päls men beståndet är inte hotat och arten listas av IUCN som livskraftig (LC). Vinterpälsen från svansen används till exempel för penslar.[1]

Sibirisk eldmård är ovanlig i djurparker. Den hölls till exempel i Dresden, Poznań och nära staden Warminster i England. I dessa anläggningar kan hybrider med stäppiller, flodiller eller iller förekomma.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Abramov, A.V., Duckworth, J.W., Choudhury, A., Chutipong, W., Timmins, R.J., Ghimirey, Y., Chan, B. & Dinets, V. 2016 Mustela sibirica . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 30 november 2019.
  2. ^ [a b c] J. Kreutzer (9 december 2003). ”Siberian weasel” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. https://animaldiversity.org/accounts/Mustela_sibirica/. Läst 30 november 2019. 
  3. ^ [a b c d e] Law, Chris J. (19 februari 2015). Mustela sibirica (på engelska). Mammalian Species #966. American Society of Mammalogists. https://www.researchgate.net/publication/328007120_Mustela_sibirica_Carnivora_Mustelidae. Läst 30 november 2019.