Stäppiller

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Stäppiller
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Mustela eversmannii 3.jpg
Uppstoppat exemplar av stäppiller.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningRovdjur
Carnivora
FamiljMårddjur
Mustelidae
SläkteMustela
ArtStäppiller
M. eversmanii
Vetenskapligt namn
§ Mustela eversmanii
AuktorLesson, 1827
Utbredning
Steppe Polecat area.png
Utbredningsområde (men se text)
Stäppiller på ett frimärke från Ungern.
Stäppiller på ett frimärke från Ungern.
Hitta fler artiklar om djur med

Stäppiller (Mustela eversmanii[2][3][4][5]) är en art i släktet Mustela som tillhör familjen mårddjur.[6][7] Den lever i Östeuropa och Asien.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Stäppillern liknar i stort sett den vanliga illern som förekommer i Centraleuropa men har ljusare päls och är lite större. Liksom sina släktingar har den en långsträckt kropp och korta extremiteter. Pälsen på ovansidan är allmänt gulbrun till ljusbrun och den blir ännu ljusare fram till undersidan. Ett undantag är strupen, bröstet, extremiteterna och främre delen av svansen som är mörkbruna till nästan svarta. De mörkare delar i ansiktet kring ögonen och nosens ovansida liknar en ansiktsmask.[8]

Angående storlek och vikt finns en utpräglad könsdimorfism. Hanarnas kropp har en längd mellan 37 och 56 cm och vikten går upp till 2 kg. Honor är däremot 29 till 52 cm långa och högst 1,3 kg tunga.[9]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Stäppillern förekommer i Östeuropa och delar av Asien. Dess utbredningsområde går från östra Österrike och östra Polen österut över Centralasien till Manchuriet. I syd når arten östra Nepal. Djurets habitat är öppna landskap som stäpper och halvöknar samt större odlingsmark eller vilande åker. Arten saknas i skogar och boplatser.[1]

Allmänt ligger utbredningsområdet mellan 800 och 2 500 meter över havet och i Nepal hittades exemplar vid 5 050 meter över havet.[1]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Stäppillrar vistas huvudsakligen i närheten av bon från sislar och murmeldjur, som utgör deras huvudföda.[1] De jagar även hamstrar, andra gnagare och pipharar[1] och använder deras bon efteråt själv. Stäppillrar gräver för att komma åt sitt byte. I undantagsfall äter de även insekter, fiskar och fåglar. De tar ingen vegetabilisk föda.[9] När tillgången till födan minskar vandrar stäppillrar till andra regioner. Liksom skunkar har stäppillrar förmåga att spruta en vätska från körtlar som sitter vid anus.[9]

De flesta individer lever ensam när honan inte är brunstig. Äldre hannar etablerar ofta avgränsade revir och yngre exemplar kan ha ett socialt liv och dela samma gryt när regionen erbjuder mycket föda. Stäppillrar byter sina bon ofta. Arten är vanligen aktiv mellan skymningen och gryningen men ibland kan den vara dagaktiv. Stäppillerns naturliga fiender är varg, rödräv och olika rovlevande fåglar.[9]

Över bytesdjuren kan arten drabbas av harpest, infektioner med bakterier av släktet Pasteurella och med Yersinia pestis som orsaker sjukdomen pest.[10]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Efter parningstiden som ligger i februari och mars och en cirka 40 dagars lång dräktighet föder honan sina ungar i april eller maj. En kull omfattar tydlig mer ungar än hos den vanliga illern. Honan föder upp till 18 (i genomsnitt åtta till tio) ungdjur. Efter ungefär en månad öppnar ungarna ögonen och några veckor senare sluter honan att ge di. Först följer ungarna sin mor vid jakten. Efter tre månader är de självständiga och efter nio månader könsmogna. Ungdjur är efter två år fullt utvecklade.[9]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Arten delas in i följande underarter:[6]

  • M. e. eversmanii
  • M. e. admirata
  • M. e. amurensis
  • M. e. hungarica
  • M. e. larvatus
  • M. e. michnoi
  • M. e. talassicus

Stäppillrar och människor[redigera | redigera wikitext]

Människor har allmänt en positiv inställning till stäppillern på grund av dess vana att äta smådjur som betraktas som ohyra.[9] Det är inte fullständig klarlagd om tamillern utvecklades ur stäppillrar eller vanliga illrar.

Sislarnas bestånd minskar i Östeuropa och därför minskar även stäppillrarnas europeiska population. I Kina hotas arten av stäppernas omvandling till jordbruksmark som brukas intensivt. I områden där minken infördes kan den utgöra en konkurrent om samma föda. Ibland förekommer jakt på stäppillrar för att komma åt deras päls men denna jakt hotar inte artens bestånd. Arten listas av IUCN som livskraftig (LC).[1]

Stäppillern är mycket livlig när den fångas och den betecknades därför av den amerikanska upptäcktsresanden Roy Chapman Andrews som "raseriets inkarnation".[9]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Maran, T., Skumatov, D., Abramov, A.V. & Kranz, A. 2016 Mustela eversmanii . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 27 november 2019.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (1998) , website, Mammal Species of the World
  4. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2
  5. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  6. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (6 december 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  7. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  8. ^ E. Dubbelde (2011). ”Steppe polecat” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. https://animaldiversity.org/accounts/Mustela_eversmanii/. Läst 27 november 2019. 
  9. ^ [a b c d e f g] Jo, Baccus & Koprowski (2018). ”Steppe polecat”. Mammals of Korea. National Institute of Biological Resources, South Korea. sid. 211-213 
  10. ^ Macdonald, Newman & Harrington (2017). ”Polecats”. Biology and Conservation of Musteloids. Oxford University Press. sid. 237 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]