Skogsrået

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sydskandinaviskt skogsrå med ihålig rygg.

Skogsrået, Skogsfrun, Skogssnu(v)an, Skogsnymfen eller Råndan är ett kvinnligt skogsväsen i svensk folktro. Skogsrået är enligt en del folkminnesanteckningar barn till Lilit, jämför lilim. Hon är ett eller en rådare.

Bygdemål [1][redigera | redigera wikitext]

Trakt Benämning

Götaland Skövsnua
Skåne Skovsnua, skogsnyva
Småland Skogsråsa
Tjustbygden Skogsro
Stranda Skogstippa
Gotland Thors pjäska

Beskrivning och motsvarigheter[redigera | redigera wikitext]

Skogsrået är skogens oftast kvinnliga härskarinna, rådare över de vilda djuren, som hon ibland skänker till dem hon behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Framifrån är hon skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd, men hon är noga med att visa bara den vackra sidan. Hon är smeksam och inställsam.

Längre norrut, i Dalarna och andra fäbodsområden, har hon en rävsvans som hålles gömd i hålet i ryggen, men som ibland sticker ut under klänningen.

Den som haft sexuellt umgänge med ett skogsrå blir ibland inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne. Om den förförde är jägare belönas hans kärlek med stor jaktlycka, men skulle han bli skogsrået otrogen, kommer han att drabbas av ständiga olyckor. Han kan undgå stormiga nätter, där lägerelden slocknar, genom att avlossa ett skott mot henne.[1]

Christian Ericssons skulptur Skogsråa i Hällefors.
Lägg märke till att ena benet slutar i en bockfot.

På sina håll anses skogssnuan ha en människofot och en hästfot.[1]

Om man lockad av skogs-snuan går vilse i skogen, ansåg man i Småland att man kunde komma på rätt stråt genom att vända tröjan avig och läsa Fader vår avigt.[2]

En annan regional variation är att skogsrået i Svealand och södra Norrland uppgetts haft kreatur, som hon vallade på skogen och som hon lockade på. I samma område hade hon även hund. I Skåne förekom även ett manligt skogsrå kallat skogman. Denna föreställning var vanligast i sydöstra Skåne.

Skogsrået hade även positiva egenskaper. Genom att blåsa ner i bösspipan kunde hon göra så att vapnet aldrig missade, dock såg hon till att bössan alltid missade hennes egna ridälgar. Hon sades ha väckt kolaren när milan brann, en föreställning som var vanligast i Bergslagen. Hon sades också ibland ha hjälpt fäbodflickor med boskapen.

Enligt en tradition hyste den gamle asaguden Oden agg emot Skogsrået, och jagade henne som ett villebråd, se Odens jakt.

Trots att skogsrået är ett solitärväsen hörde hon kanske ursprungligen till en grupp kollektivväsen lika de sydsvenska trollen. I somliga uppteckningar kallas hon för övrigt också för Trollet, Trollkäringen eller dylikt.

Den norska kommunen Lardal har en huldra i sitt kommunvapen.

Liknande väsen förekommer i övriga Skandinavien. I de norra delarna av fäbodkulturen motsvaras hon av vittra[3], i Norge av huldra, i Danmark av Elverpigen (älvaflickan) eller Mosekonen (myrkvinnan), jfr. mosse.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 594, [1] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  2. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, sida 360, KRÄNGA 1, [2] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  3. ^ Daga Nyberg, Vittran i fäbodland (1990) sid. 20-21.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Gunnar Granberg, Skogsrået i yngre nordisk folktradition, Uppsala 1935.
  • Åke Hultkrantz (red), The Supernatural Owners of Nature, Stockholm 1961.
  • Mikael Häll, Skogsrået, näcken och djävulen, Stockholm 2013.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]