Sommargylling
| Sommargylling Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Adult hane. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Gyllingar Oriolidae |
| Släkte | Oriolus |
| Art | Sommargylling O. oriolus |
| Vetenskapligt namn | |
| § (Oriolus oriolus) | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 Häckningsområde Vinterkvarter | |
| Synonymer | |
| Coracias oriolus Linné, 1758 | |
Sommargylling (Oriolus oriolus) är en fågel i familjen gyllingar. Den är en flyttfågel som häckar från Västpalearktis till östra Sibirien och övervintrar i Afrika och norra Indien. Sommargylling är ensam art i sin familj att häcka i Europa.
Utbredning och systematik
Sommargyllingen är en flyttfågel som häckar i södra och mellersta Europa, nordvästligaste Afrika i Marocko, och i Asien så långt österut som östra Sibirien. I Ryssland och Finland når den upp till den 60:e breddgraden norrut, i Västeuropa norrut till Östersjön, samt i södra Danmark och Sverige.[2] Den övervintrar i tropiska Afrika och norra Indien.[3] Den delas vanligtvis inte upp i några underarter men tidigare behandlades indisk sommargylling (Oriolus kundoo) som underart. Den senare häckar i västra Sibirien nästan så långt österut som till Bajkalsjön, och på Indiska halvön.[3][4]
Förekomst i Sverige
I Sverige utgör de häckande sommargyllingarna en randpopulation. Första kända fyndet av arten gjordes i Ellinge i Skåne, hösten 1825[5] och första konstaterade häckningen skedde i Yddingen i Skåne 1932.[2] Dock förekommer det uppgifter om att den ska ha häckat i Vimmerby i Kalmartrakten redan kring 1850-talet.[6] Idag häckar den mycket lokalt på endast 8-20 områden i de nordöstligaste och sydöstra delarna av Skåne och på södra Öland. Ett antal häckningar har även konstaterats söder om Krankesjön, och söder om Vombsjön i Skåne. Arten har dock observerats i alla Sveriges landskap förutom Härjedalen.[7] Sommargyllingen anländer till Sverige i slutet av maj och flyttar söderut igen i augusti. Antalet häckande individer uppskattas till 100-180 och dess förekomstarea till 100-200 km².[2]
Utseende och läte
Den adulta hanen är i princip omisskännlig med sin kontrastrika svartgula fjäderdräkt och röda näbb. Sommargyllingen blir cirka 24 cm lång och är stor som en koltrast, fast med slankare kropp, kortare stjärt och längre vingar. Den väger 56-79 gram.[4] Hanen har svarta vingar och stjärt med gul spetsar. Vingen har ett gult vingband och stjärtens spetsens kanter är gula. I övrigt är den klargul med röd näbb och en mörk tygel. Honan är olivgrön på ryggen och gulare mot övergumpen. Undersidan är smutsvit med bruna längsgående streck, stjärten är mörkgrön till svart och tygeln mindre distinkt. Det går att skilja sommargyllingen från indisk sommargylling då den senares svarta tygel sträcker sig bakom ögat i en lite "kråkspark".[4]
Sången är ett djupt flöjtande få-fly-fii-fio alternativt flå-fli-flio. Den har också ett nötskrikelikt skränande kvä-äääk som utgör varningsläte.
Ekologi
Sommargyllingen föredrar täta, högstammiga lövskogar av ek och bok, men även tall och fuktig björkskog, helst i anslutning till vatten.[8][2] Den häckar ofta nära gläntor och skogsbryn i områden med frodig undervegetation.[2] Den är mycket skygg och svår att få syn på nära håll. Sommargyllingen lever av insekter, främst larver och fjärilar som plockas högt uppe i trädkronor men den äter även skalbaggar, bär och mjuka frukter.[8] Dess bo är ett komplicerat bygge av sammanflätade fina grässtrån och rötter tillsammans med mossa, ull och annat mjukare material.[8] Boet har formen av en djup korg eller pung och fästs med bast, ull eller gräs i en grenklyka i ett träd eller en buske. Utvändigt är det beklätt med lavar eller tunn näver. Den lägger vanligtvis 3-5 ägg som ruvas i 14-15 dagar.[8] Ungarna följer sedan sina föräldrar fram till slutet av juli och början av augusti.[8]
Status och hot
IUCN behandlar oriolus och kundoo som en art och tillsammans kategoriseras de som livskraftiga (LC).[1] Vissa randpopulationer är hotade, däribland den svenska populationen som sedan 2015 kategoriseras som sårbar (VU) men som ligger på gränsen till att kategoriseras som starkt hotad (EN), och vars populationstrend förmodligen är negativ.[2] Hot mot arten utgörs av habitatförstöring genom utdikning eller utglesning av undervegetation av exempelvis betesdjur. Andra hot utgörs av luftföroreningar eller sjukdomar som minskar bladverkens täthet och sommargyllingen är mycket känslig för störning i början av häckningen.[2] I Sverige tillhör sommargyllingen statens vilt.[2]
Noter
- ^ [a b] BirdLife International 2016 Oriolus oriolus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2016.
- ^ [a b c d e f g h] ArtDatabanken, SLU (2012-04-23) Oriolus oriolus, Magnus Sylvén 1987. Rev. Tommy Tyrberg 1994, Thomas Lindblad 2002, Martin Tjernberg 2005, 2010.
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2012) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.7 (xls) Arkiverad 16 november 2012 hämtat från the Wayback Machine., <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2014-01-14
- ^ [a b c] Mark Brazil (2009) Birds of East Asia, Helm Field Guide, A&C Black Publishers, London, sid:300-301, ISBN 978-0-7136-7040-0
- ^ Tommy Tyrberg (2002) Förstafynd av fåglar i Sverige, läst 2016-09-09
- ^ H. D. J. Wallengren (1854) Brützonen der Vögel innerhalb Skandinavien, i: Naumannia: Archiv für die Ornithologie Vorzugsweise Europa's: Organ der Deutsche Ornithologen-Gesellschaft, Deutsche Ornithologen-Gesellschaft, Stuttgart, vol.4, sid:119-120
- ^ www.artportalen.se[död länk], läst 2010-06-14
- ^ [a b c d e] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 423-425. ISBN 91-1-913142-9
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Sommargylling.
