Spärregler i allmänna val

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Spärregler i allmänna val eller småpartispärr kallas de regler som hindrar eller försvårar för de minsta partierna att få mandat i allmänna val. Bland de argument som förs fram för spärregler finns:

  • Regeringsbildningar underlättas genom att småpartier får svårare att få mandat.
  • Om valdeltagandet är lågt kan ett parti med mycket litet stöd men hög mobilisering få mandat.
  • Spärren motverkar en fragmentering av partistrukturen, det vill säga en uppdelning i små partier.
  • Valdeltagandet ökas genom att väljarna till de partier som ligger nära gränsen mobiliseras i högre grad.[1]

Spärregler har också kritiserats för att motverka förnyelse av partisystemet och det politiska livet.[2] Fyraprocentspärren har även kritiseras eftersom en del anser att det är odemokratiskt bland annat på grund av väljarnas röster inte speglar mandatfördelningen om ett parti hamnar under spärren. [3]

I Sverige finns en spärr på fyra procent vid val till riksdagen. I valen till tyska Förbundsdagen är spärren fem procent[4]. I Finland är spärren på tre procent. I Turkiet är spärren på 10 procent.[5][6] Nederländerna är exempel på land helt utan spärr.[källa behövs]

Metoder[redigera | redigera wikitext]

Regler om minsta andel av rösterna[redigera | redigera wikitext]

Flera länder har regler som innebär att ett parti måste nå en viss andel av de avgivna rösterna för att få delta vid fördelningen av mandat.

Övriga metoder[redigera | redigera wikitext]

  • Enmansvalkretsar gynnar stora och regionalt starka partier (som t.ex. Scottish National Party) på bekostnad av mindre partier med ett jämnare nationellt stöd (som t.ex. Liberaldemokraterna i Storbritannien).[7]
  • Antalet mandat som finns att fördela i varje valkrets skapar en naturlig spärrgräns. Om det till exempel finns 19 mandat att fördela ligger spärrgränsen på 1/19, eller cirka 5,3 procent, en gräns som dock varierar med systemet för att fördela mandat. I valsystem med utjämningsmandat är denna effekt försumbar.
  • Systemet för att fördela mandat, d’Hondts metod, uddatalsmetoden eller jämkade uddatalsmetoden påverkar utfallet för de minsta partierna. d'Hondts metod är mer gynnsam för stora partier, medan uddatalsmetoden är mer gynnsam för små partier. I den jämkade uddatalsmetoden divideras alla partiers röstetal med 1,4 innan utdelningen av mandat påbörjas. Det innebär att det blir svårare för partier att få sitt första mandat, vilket i praktiken innebär en spärr.[7]

Spärregler i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Riksdagen[redigera | redigera wikitext]

Fyraprocentsspärren kallas den regel i Regeringsformen som föreskriver att endast partier som får minst fyra procent av rösterna i riksdagsval i Sverige får delta i fördelningen av platser (mandat) i Sveriges riksdag [8]. Även i svenska val till Europaparlamentet tillämpas fyraprocentsspärren. Fyraprocentsspärren infördes vid den partiella författningsreformen 1968.[4] Som ett av skälen angavs risken för splittring i riksdagen som skulle försvåra för starka, handlingskraftiga regeringar. Danmark användes som avskräckande exempel eftersom det stora antalet småpartier där ofta försvårat parlamentariska kompromisser.[2]

Endast partier som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket deltar i fördelning av mandat till riksdagen. Ett sådant parti deltar i fördelningen av de 310 fasta mandaten i riksdagsvalkretsarna och de 39 utjämningsmandaten som ska se till att antalet riksdagsplatser fördelas proportionerligt. Ett parti som kommer över denna gräns får därför minst 14 mandat i riksdagen.[2]

Ett undantag från regeln är emellertid om partiet istället får tolv procent av rösterna i en valkrets.[2] Ett sådant parti deltar i fördelningen av fasta mandat i den valkretsen, men får inga utjämningsmandat. I de minsta valkretsarna, till exempel Gotlands län (två fasta mandat 2010), Blekinge län (fem fasta mandat 2010) eller Jämtlands län (fyra fasta mandat 2010), är det dock inte säkert att tolv procent eller strax däröver räcker till att få något mandat, även om partiet får delta i själva fördelningen av mandat. Fram till och med 2014 har aldrig något parti fått minst tolv procent i en valkrets utan att samtidigt få minst fyra procent i hela landet. De få tillfällen då partier har varit relativt nära har varit

  • Norrbottenspartiet fick 9,1% i Norrbottens län i 2002 års riksdagsval.[9]
  • Kristdemokraterna, då under namnet KDS, fick 10,6% i Jönköpings län i 1988 års riksdagsval.[10] KDS ställde upp i valet i hela landet (och fick 2,9% av rösterna i hela riket), men hoppades på att partiledaren Alf Svensson skulle kunna nå 12% i sin hemvalkrets, som historiskt varit partiets starkaste fäste.
  • Sverigedemokraterna fick 7,1% i Skåne läns västra i 2006 års val.[11]
  • Feministiskt initiativ fick 7,18% i Stockholms kommun i 2014 års riksdagsval. [12]

Fyraprocentsspärren skulle kunna tänkas uppmuntra till partisammanslagningar och valteknisk samverkan, för att öka chanserna att komma in i riksdagen. Under perioden 1970-2009 har inget parti som redan funnits i riksdagen slagits ihop med andra partier. Den enda gången då ett parti som redan funnits i riksdagen deltagit i valteknisk samverkan var 1985, då Centerpartiet och KDS (Kristdemokraterna) deltog i valteknisk samverkan under namnet Centern. KDS' dåvarande partiledare Alf Svensson fick en riksdagsplats genom denna samverkan.

Spärrar i andra val[redigera | redigera wikitext]

I svenska landstingsval finns en spärr på tre procent. I kommunalvalen fanns tidigare inga spärrar och inte heller några utjämningsmandat. Efter den senaste ändringen av vallagen som trädde i kraft 2015 men som inte kommer att tillämpas förrän de allmänna valen 2018 finns det nu en spärr på två procent för kommuner som utgör en enda valkrets och en spärr om 3 procent för kommuner indelade i flera valkretsar.[13]

Partistöd utgår i Sverige till partier som fått 2,5% av rösterna, även om de faller under fyraprocentsspärren och står utanför riksdagen. Vid sidan av partistödet erbjuds partierna av Valmyndigheten också gratis upptryckning av valsedlar, om de är representerade i kommun- eller landstingsfullmäktige eller om de i något av de två senaste riksdagsvalen har fått minst 1,0% av rösterna i hela landet. Andra partier får betala en avgift för upptryckning av valsedlar plus att valmyndigheten inte lägger ut valsedlar för de partier som inte klarat 1 procent vilket gör att de måste betala och lägga ut valsedlarna i vallokalerna själva.[14]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Prop. 1995/95:154 Val till Europaparlamentet m.m.
  2. ^ [a b c d] Warnling-Nerep, Wiweka; Annika Lagerqvist Veloz Roca och Jane Reichel (2010). Statsrättens grunder. Norstedts Juridik. ISBN 978-91-39-20511-1 
  3. ^ http://vlt.se/asikt/ledare/1.3024971-stoppa-spelet-kring-sparrgransen läst 2015-06-15
  4. ^ [a b] Hermansson, Jörgen (2010). Valsystem. SNS Förlag. ISBN 978-91-86203-48-1 
  5. ^ ”anayasa”. http://www.anayasa.gov.tr/files/pdf/anayasa_yargisi/anyarg23/sabuncu.pdf. Läst 13 september 2014. 
  6. ^ http://svenska.yle.fi/artikel/2011/03/02/riksdagen-stoder-rostsparr-pa-tre-procent
  7. ^ [a b] Larsson, Torbjörn (1194). Det svenska statsskicket. Lund: Studentlitteratur. ISBN 91-44-34082-6 
  8. ^ 3 kap. 7 § Regeringsformen (1974:152)
  9. ^ Valmyndigheten
  10. ^ Statistiska centralbyrån, historisk valstatistik, riksdagsvalet 1988
  11. ^ ”Slutlig sammanräkning - Sverige - Riksdagsvalkrets Skåne läns västra”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/riksdagsvalkrets/12/ovriga.html. Läst 25 januari 2012. 
  12. ^ http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html läst 2014-12-20
  13. ^ ”Svensk författningssamling 2005:837 Vallag (2005:837) - riksdagen.se”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/sfs_sfs-2005-837/. Läst 9 juni 2015. 
  14. ^ Beställa valsedlar, information från Valmyndigheten, hämtad 19 september 2010.