Stavningsreformen 1906

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fridtjuv Berg (1851–1916)

Stavningsreformen som genomdrevs 1906 förenklade stavningen av "v" och "t" i svenska språket. Stavningsreformen genomfördes på initiativ av den svenske ecklesiastikministern Fridtjuv Berg i den Staafska ministären efter 1905 års val. Reformen kallades då den genomdrevs för stafningsukasen, och väckte förbittring inom åtskilliga kretsar. Stavningsreformen innebar början till slutet för den äldre standard som i dag kallas gammalstavning.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Bakgrunden till stavningsreformen var att Sveriges Allmänna Folkskollärareförening redan 1903 inkommit till Sveriges regering med ett förslag om, att det "ej måtte betraktas som fel" att i skolan utbyta dt som tecken för t-ljud mot t eller tt, samt f, fv och hv som tecken för v-ljud mot v. Förslaget lämnades in i maj 1905 (med anledning av en skrivelse av Fridtjuv Berg, J.A. Lundell och Eugène Schwartz riktad till de tre korporationerna) till Kungl. Maj:t lika lydande petitioner från Svenska lärarsällskapet, Sveriges Allmänna Folkskollärareförening och Föreningen af lärare och lärarinnor vid Sveriges flickskolor och samskolor, att utbyte av dt mot t (tt), av f och fv mot v måtte vara tillåtet.

Beslut[redigera | redigera wikitext]

Efter yttranden av ämneskonferenserna i modersmålet, Läroverksöverstyrelsen och Svenska Akademien utfärdades ett kungligt cirkulär 7 april 1906 om successivt införande i skolorna av t (tt) istället för dt och v istället för f, fv, hv. Beslutet drogs genom reservationer i konstitutionsutskottet inför 1907 års riksdag. 1908 ingick till Kungl. Maj:t en av 40 000 personer undertecknad petition om revision av 1906 års cirkulär, men ledde inte till något resultat. Inom litteraturen vann det nya stavningssättet långsamt terräng; flertalet tidningar hade länge den äldre stavningen kvar. Vissa författare ville gå längre än så och kunde till exempel skriva j-ljudet konsekvent med j (jup, jälpa).

Stavningsreformen är en del av övergången från yngre nysvenska till nusvenska – efter att den genomfördes har det svenska skriftspråket med ett par undantag varit i stort sett stabilt.

Jämförelser[redigera | redigera wikitext]

Stavningsreformen bidrog till viss del med att fjärma det svenska skriftspråket från de övriga skandinaviska. Att stava v-ljudet med v inne och i slutet av ord var redan infört i danskt och norskt skriftspråk, men på de övriga punkterna kom svenskan att inta en särställning. I både norska och danska använder man fortfarande kombinationerna hv- och -dt (även om den senares användning skiljer sig något från den tidigare svenska). Dessutom stavas flera av orden som tidigare hade hv- med wh-engelska.

innan 1906 Efter 1906 Danska Engelska Övrigt
hvad vad hvad what
hvadan vadan (parallell till ”hvordan”)
hval (djur) val hval whale ”val” som i ”valfrihet” stavades även innan utan h
hvalf valv hvælving, hvalv
hvar (om position) var hvor where preteritum ”var” av ”vara” stavades även innan utan h
(pigg-, slät-) hvar (pigg-, slät-) var (pig-, slet-) hvar var (medicin) stavades även innan utan h
hvarannan varannan
hvarandra varandra hverandre = hinanden
hvarför varför hvorfor ”wherefore” (ålderdomligt)
hvarje varje hver, hvert
hvarken varken hverken
hvart vart hvorhen "whither" (föråldrad form)
hvarf (runda) varv omgang (som i solhverv)
hvass (om egg) vass hvass växten stavades även innan utan h
hvem vem hvem who, whom
hvems vems hvis whose
hvener (gräs) vener hvene ven (blodkärl) stavades även innan utan h
hvete vete hvede wheat
hvi vi parallell till ”hvi” why gammaldags synonym till ”varför”
hvil vil hvil besläktat med ”while”
hvila vila hvile
hvilken, hvilket, hvilka vilken, vilket, vilka hvilken, hvilket, hvilke which
hvina vina hvine besläktat med ”whine” drycken stavades även innan utan h
hvirfvel virvel hvirvel ”whirl”, besläktat med ”whorl” (spiral) och ”hurl” (kasta)
hviska viska hviske whisper ”viska” med betydelsen ”borste” stavades även innan utan h
hvit vit hvid white
hvitling vitling hvilling whiting
hväsa väsa hvæse wheeze
hvässa vässa hvæsse besläktat med ”whet”

Lägg märke till att några få ord som börjar med hv på danska stavades utan h på svenska långt innan reformen genomfördes, till exempel ”valp” och ”värf” (nu ”värv”). Stumt h bibehölls emellertid framför j i ord som ”hjort”, ”hjul” (jämför engelska ”wheel”), ”hjälp”, ”hjälte”, ”hjärna” och ”hjärta”.

Egennamn[redigera | redigera wikitext]

Den gamla stavningen har av dekorativa skäl behållits i många egennamn. ”Per Löfqvist” uttalas således på samma sätt som ”Pär Lövkvist”, ”Gustaf Lagerlöf” låter likadant som ”Gustav Lagerlöv” och firmanamnet ”Ifö” uttalas på samma sätt som orten Ivö.

Ändringar 1889[redigera | redigera wikitext]

Med sjätte upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) genomfördes två reformer. Kv stavades före 1889 med qv i många ord, till exempel ”sqvaller” (nu ”skvaller"), ”qväll” (nu ”kväll”), ”beqväm” (nu ”bekväm”) och ”qvist” (nu ”kvist”). Ä-ljud ändrades från e till ä i många ord, till exempel ”der” (nu ”där”), ”dverg” (nu ”dvärg”), ”elg” (nu ”älg”), ”enka” (nu ”änka”) och ”ega” (nu ”äga”).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia, Svensk retskrivningsreform 1906, 19 januari 2009.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]