Stenökenlärka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stenökenlärka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Israel. Desert Lark (15626523780).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljLärkor
Alaudidae
SläkteAmmomanes
ArtStenökenlärka
A. deserti
Vetenskapligt namn
§ Ammomanes deserti
Auktor(Lichtenstein, 1823)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Stenökenlärka[2] (Ammomanes deserti) är en fågel i familjen lärkor inom ordningen tättingar.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Stenökenlärkan är en 15-16,5 centimeter lång sandfärgad och rätt kraftig lärka. Den är lik sandökenlärkan men skiljs framför allt på annorlunda näbb (lång, grov och gulbrun med mörk rygg och spets jämfört med sandökenlärkans lilla skäraktiga) samt att det svarta på stjärtspetsen är bredare och mindre distinkt. Vidare är den tydligare streckad på bröstet och har något längre handpenneprojektion. [4]

Könen är lika, men variationen i grundfärgen mellan de många underarterna (se nedan) är stor, mestadels en anpassning till miljön: mer sandfärgade i sandiga områden, gråare i klippigare områden och mycket mörk i basaltöknar.[5]

Läten[redigera | redigera wikitext]

Stenökenlärkan är mest tyst, med korta rullande eller visslande lockläten. Sången som oftast utförs i en bågig sångflykt är en ljudlig, mörkröstad och något vemodig upprepad strof med tre till sex stavelser, exempelvis tjy-vi-tjutju, vuy.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Stenökenlärka har en vid utbredning från Mauretanien och Marocko till Indien. Arten delas in i hela 24 underarter med följande utbredning:[3]

  • Ammomanes deserti payni – Marocko söder om Atlasbergen och näraliggande sydvästra Algeriet
  • Ammomanes deserti algeriensis – norra Algeriet, Tunisien och nordvästra Libyen
  • Ammomanes deserti mya – centrala algeriska Sahara (mellan 27° N och 30° N)
  • Ammomanes deserti geyriMauretanien till södra Algeriet och nordvästra Niger (Air Massif)
  • Ammomanes deserti whitakeri – sydöstra Algeriet, sydvästra Libyen och nordvästra Tchad (Tibesti)
  • Ammomanes deserti kollmanspergeri – nordöstra Tchad (Ennedi) och västra Sudan (Darfur)
  • Ammomanes deserti isabellina – norra Egypten väster om Nildalen till Israel, södra Jordanien, nordvästra Saudiarabien och Irak
  • Ammomanes deserti deserti – östra Egypten (öster om Nilen till Röda havet) söder till Sudan
  • Ammomanes deserti erythrochroa – västra Tchad (Ndjamena) till norra Sudan (Dongola till Kordofan)
  • Ammomanes deserti samharensis – längs Röda havets kust i östra Sudan, Eritrea och Arabiska halvön (i söder till norra Jemen)
  • Ammomanes deserti assabensis – södra Eritrea, Etiopien och nordvästra Somalia
  • Ammomanes deserti akeleyi – högländerna i norra Somalia
  • Ammomanes deserti coxi - södra Turkiet (Birecik), Syrien och norra Irak
  • Ammomanes deserti annae – svarta lavaöknar i Jordanien (Azraq) och längst ner i södra Syrien
  • Ammomanes deserti azizi – nordöstra Saudiarabien (Al Hufuf-området)
  • Ammomanes deserti saturata – svarta lavaöknar i södra Arabiska halvön (norra Hijaz till Aden)
  • Ammomanes deserti insularisBahrain (Persiska viken)
  • Ammomanes deserti taimuriOman (Muscat)
  • Ammomanes deserti cheesmani – Irak (öster om floden Tigris) till västra Iran (väster om Zagrosbergen till Persiska viken
  • Ammomanes deserti darica – södra Zagrosbergen (sydvästra Iran)
  • Ammomanes deserti parvirostris – västra Turkmenistan (Kara-Bogaz-Gol till Kopet Dagh och Atrak)
  • Ammomanes deserti orientalis – nordöstra Iran, Turkestan och norra Afghanistan
  • Ammomanes deserti iranica – Iran till sydväst Afghanistan och västra Pakistan (Baluchistan)
  • Ammomanes deserti phoenicuroides – sydöstra Afghanistan, östra Pakistan och nordvästra Indien (västligaste Rajasthan)

Underarterna coxi och darica inkluderas ofta i isabellina respektive iranica.[6]

Stenökenlärkans världsutbredning.

Fågeln är en mycket sällsynt gäst i Europa, endast sedd på Cypern.[1][7]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Stenökenlärkan återfinns som namnet avslöjar i karg, klippig och ofta ökenartad terräng, i bergssluttningar eller brant bergsöken men inte i platt och sandig öken. Den är rätt diskret i sina vanor men oskygg och uppträder en och en eller i små grupper.[4]

Arten häckar på marken i skydd av en grästuca eller en sten. Den lägger ett till tre ägg, i januari-februari i norr och mars-april i söder, i en grunt uppskrapad grop fodrad med växtlighet och omringad av småsten. Fågeln lever av frön och insekter, det senare framför allt under häckningstid.[5]

Stenökenlärkans ägg.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Ammomanes deserti Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 252. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ [a b] Snow, D.W.; Perrins, C.M. (1998). The Birds of the Western Palearctic Concise Edition Volume 2 Passerines. Oxford University Press. Sid. 1017–1018. ISBN 0 19 850188 9. 
  6. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.1). doi :  10.14344/IOC.ML.8.1.
  7. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 161. ISBN 978-84-941892-9-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]