Styrelsen för u-landsforskning

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Styrelsen för u-landsforskning, på engelska Swedish Agency for Research Cooperation with Developing Countries (SAREC), var en svensk statlig biståndsmyndighet för forskningssamarbete.

SAREC bildades 1975 och blev 1979 en självständig myndighet. År 1995 gick den upp i det ombildade Sida. Myndigheten hade till uppgift "att främja forskning som kan underlätta för u-länderna att utvecklas mot ökat självbestämmande och mot ekonomisk och social rättvisa."

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sverige har gett forskningsstöd i någon form ända sedan 1950-talet. På den tiden gick stödet i stor utsträckning till forskning i västvärlden som kunde appliceras i låginkomstländer, ofta i form av stipendier eller stöd till FN-organ.

Sveriges regering initierade 1971 en utredning om forskningsstöd som ett biståndsverktyg. Utredarna menade att biståndet måste bygga på fattiga människors verklighet. Forskningsstöd kunde vara ett sätt för Sverige att underlätta för länder att själva ha huvudansvaret för rättvis och hållbar utveckling. Dessutom skulle Sverige genom att bedriva egen utvecklingsforskning få ökade kunskaper om sin omvärld.

Utredningen resulterade i rapporten Forskning för utveckling (1973). Regeringen bildade 1975 beredningen för u-landsforskning i denna anda, som senare blev SAREC. Denna var då en rådgivande institution till Sida. 1979 blev SAREC en fristående myndighet och fick därmed en egen budget.

Främjandet av låginkomstländernas egen förmåga att forska har sedan dess varit en vägledande princip för svenskt forskningssamarbete. Sverige har även drivit frågan internationellt. 1979 arrangerade FN en konferens i Wien om hur vetenskap kan främja utveckling. Huvudämnet var hur teknologi kan överföras till låginkomstländer. Sverige drev i stället den bland låginkomstländer populära ståndpunkten att kapaciteten att bedriva egen vetenskap är viktigare.

Internationellt regionalt och bilateralt stöd[redigera | redigera wikitext]

Under de första 10 åren gick mycket stöd till internationella organisationer såsom WHO och CGIAR. Genom att slå ihop resurser till stora organisationer kunde bistånd leda till stora satsningar, såsom den WHO-kampanj som utrotade smittkoppor under 1970-talet. Men stödet kompletterades också med mindre organisationer, som i högre grad kunde förstå lokala sammanhang och prioriteringar.

Därför inleddes under denna period också bilaterala samarbeten med Bolivia, Sri Lanka, Tanzania, Vietnam, Zambia, Etiopien, Botswana, Guinea Bissau, Moçambique, Indien och Kuba. (Senare har Sverige även samarbetat med Nicaragua, Rwanda och Uganda kring forskning.) Dessa länder saknade i stort sett egen forskningskapacitet, och stödet gick framför allt till att bygga upp ett statligt universitet. Genom att fokusera på ett land i taget kunde man anpassa stödet till varje lands kontext. Vissa av dessa länder får fortfarande forskningsstöd från Sverige.

I vissa länder ansågs det dock kontroversiellt att stödja lokala organisationer, särskilt inom samhällsvetenskaperna. Detta gällde särskilt i Latinamerika, där många länder under 70-talet styrdes av diktatorer med en ofta skeptisk inställning till universiteten. I dessa fall kunde regionala organisationer vara väl placerade att avgöra vilka forskningsinstitutioner och -projekt som var relevanta i mottagarländerna, utan att framstå som lika kontroversiella.

Svenskt forskningsstöd spelade en viss roll för att samhällsvetenskaplig forskning i Latinamerika skulle kunna fortgå under diktaturerna. Andra viktiga forskningsämnen var teknologi och industrialisering, jordbruk, hälsa, utbildning och kommunikation.

Ökad tonvikt vid forskningsinstitutionerna[redigera | redigera wikitext]

UD tog 1985 fram en inflytelserik utvärdering, Tio år med SAREC. Den påpekade att forskningsråden inte hade kunnat fylla sin funktion, då det inte fanns tillräckligt många kapabla institutioner att hänvisa stödet till.[1] I utvärderingen kritiserades också det resultatinriktade perspektiv som dominerat i 80-talets början.

Detta ledde bland annat till ökat fokus på själva forskningsinstitutionerna. 1985 inleds sandwich-programmet, där doktorander får handledning i Sverige men samlar in data vid sina heminstitutioner. Syftet är att motivera doktoranderna att stanna i sina hemländer efter avslutad utbildning, för att forska och bygga upp sina heminstitutioner.

Gradvis inkludering i Sida[redigera | redigera wikitext]

1995 blev alla fristående biståndsmyndigheter – SAREC, BITS och Swedecorp – en del av Sida. Dessutom skapades ett forskningsråd med syfte att granska den vetenskapliga kvaliteten. SAREC behöll dock mycket av sin självständighet.

Vid denna tid kom relationen mellan forskare och politiker att få större betydelse för svenskt forskningssamarbete.[2] SAREC uppmuntrade samarbetsländer att inrätta nationella strategier för forskning. Dessutom betonades att forskningen behöver nå beslutsfattare, så att de kan fatta informerade beslut.

Chefer[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kjellqvist, Tomas. Biståndspolitikens motsägelser om kunskap och tekniköverföring: Från konkret praktik till abstrakt policy. sid. 184. ”Utvärderingen rekommenderade en fördjupning av det bilaterala forskningssamarbetet. De nationella forskningsråd, som SAREC tidigare samarbetat med var alltför svagt utvecklade. Istället skulle SAREC inrikta sig på att stödja enskilda forskningsmiljöer vid universitet eller forskningsinstitut.” 
  2. ^ Kjellqvist, Tomas. Biståndspolitikens motsägelser om kunskap och tekniköverföring: Från konkret praktik till abstrakt policy. sid. 8. ”Skuldkrisen och det kalla krigets slut ändrade de biståndspolitiska målen från stöd till fattiga länders politiska och ekonomiska oberoende till fattiga människors rättigheter. I biståndspolitiken från 1990-talet till våra dagar blev politiska villkor och statliga ekonomiska reformer viktigare än de fattiga ländernas möjlighet att bygga upp egen kunskap och teknik för att lösa sina problem”