Svarthakedopping

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svarthakedopping
Status i världen: Sårbar[1]
Podiceps auritus EM1B8566 (34394255296).jpg
Adult svarthakedopping i sommardräkt.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Doppingfåglar
Podicipediformes
Familj Doppingar
Podicipedidae
Släkte Doppingsläktet
Podiceps
Art Svarthakedopping
P. auritus
Vetenskapligt namn
§ Podiceps auritus
Auktor Linné, 1758
Adult svarthakedopping i vinterdräkt.
Adult svarthakedopping i vinterdräkt.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svarthakedopping (Podiceps auritus) är en fågel som tillhör familjen doppingar.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Svarthakedoppingen häckar i bevuxna områden vid färskvattensjöar i Europa och Asien. Den häckar också i norra delarna av USA inne i landet och i stora delar av Kanada. De flesta fåglar flyttar till kusten på vintern. Nominatformen häckar lokalt från Island och områden runt Östersjön, till Kamchatka. Den övervintrar från Nordsjön till Kaspiska havet och utanför Japanska- och Kinesiska kusten.[1] Underarten cornutus häckar från centrala Alaska till centrala Kanada och centrala och västra delarna av norra USA. Det finns också en isolerad population på ett 20-tal adulta individer som häckar på ögruppen Îles de la Madeleine i Kanada. Underarten övervintrar från Aleuterna till Kalifornien och från Nova Scotia till Texas.[1]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Svarthakedoppingen delas upp i två underarter:[2]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige finns den i stora delar av landet från Blekinge i söder till Lappland i norr. Förekomsten är dock ojämn och den häckar inte alls i Bohuslän, Halland eller Skåne. I Dalsland är den tillfällig och i Värmland är den begränsad till några få lokaler. Goda förekomster finns på både Öland och Gotland. I Västergötland har den i första hand en östlig utbredning i ett stråk från trakten av Tranemo till Tibro med en tyngdpunkt inom triangeln Falköping, Tidaholm och Skövde. Tyngdpunkten i den svenska utbredningen utgörs dock för närvarande av östra Svealand. I Norrland är utbredningen mer osäker, sannolikt på grund av att de flesta häckningslokalerna inte besöks av ornitologer. Artens ursprungliga häckningsmiljö i Sverige skall enligt uppgift vara Lappland. Svarthakedoppingen häckar också i brackvatten utmed kusten från Södermanland till Ångermanland.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Liksom alla doppingar bygger den sitt bo i vatten. Den häckar i en mängd olika typer av sötvatten, som små sjöar, dammar, kärr, myrar till större sjöar, både eutrofa slättsjöar och mer näringsfattiga skogssjöar.[3] Själva boet utgörs av en flotte som fästs i buskar, vass, kaveldun eller annan växtlighet ett stycke, oftast minst en meter, ut från land i vattnet, för att få skydd mot landlevande rovdjur. För att häcka kräver den också att det inte finns några rovfiskar, eller mycket lite, som gädda, abborre, lax och mört.[3] Vanligen läggs 4–7 ägg. De individuellt strimmiga ungarna bärs på den vuxnas rygg upp till cirka 5 dagars ålder, men ibland upp till 10 dagar. Ungarna matas av båda föräldrarna. Däremot dyker inte svarthakedoppingen med ungarna på ryggen. Då får den andra föräldern ta hand om ungarna. Från cirka 10 dagars ålder börjar de bli mer självständiga och fångar allt mer föda själva. Efter 45–60 dagar lämnar ungarna häckningsplatsen. Då har ofta föräldrarna redan lämnat häckningsvattnet.

Svarthakedoppingen är en utmärkt simmare och dykare, och jagar sitt byte under vattnet. Den kan också fånga föda på vattenytan. Små fiskar är sannolikt den viktigaste födan under vintern. Under häckningstid matas ungarna i första hand med larver från t.ex. fjädermyggor eller andra ryggradslösa djur. Svarthakedoppingen äter också små dunfjädrar. Varför den gör det är inte klarlagt.

Svarthakedopping och människan[redigera | redigera wikitext]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Arten bedömdes länge globalt som livskraftig men uppgraderades 2015 av IUCN till sårbar (VU). Arten har under den senaste 40 åren minskat kraftigt i både Nordamerika och Europa, vilket främst beror på störningar från människan, skogsavverkning vid häckningssjöar, fluktuerande vattennivåer och inplantering av rovfisk som laxöring och regnbåge.[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Beståndet minskade sannolikt under slutet av 1900-talet, men har varit stabilt sedan början av 1990-talet. I 2005 års rödlistning av arter i Sverige kategoriserades svarthakedoppingen som sårbar, i 2010 års lista som nära hotad och i 2015 års rödlista som livskraftig.[3]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Äldre namn för svarthakedopping är örondopping, svarthuvad dopping och kärrdopping.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Slavonian Grebe, 12 september 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2015 Podiceps auritus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2016.
  2. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD_rom
  3. ^ [a b c] Artdatabankens artfakta
  4. ^ Djurordlistan

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]