Svarthuvad sparv

	Svarthuvad sparv; Status i världen: Livskraftig (lc)
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Tättingar; Passeriformes
Familj	Fältsparvar; Emberizidae
Släkte	Emberiza
Art	Svarthuvad sparv; E. melanocephala
Vetenskapligt namn
	§ Emberiza melanocephala
Auktor	Scopoli, 1769
Utbredning
	Kombinerad utbredningskarta för svarthuvad sparv (vänster) och stäppsparv (höger).
Synonymer
	Granativora melanocephala

Svarthuvad sparv^[3] (Emberiza melanocephala) är en fågel i tättingfamiljen fältsparvar.^[4] Den häckar i östra Medelhavsområdet och västra Asien. Vintertid flyttar den huvudsakligen till Indien och närliggande länder. Tillfälligt påträffas den norr om utbredningsområdet, bland annat vid ett knappt 50-tal tillfällen i Sverige. Arten är mycket nära släkt med stäppsparven och är bortsett från hanens häckningsdräkt i princip identisk med denna. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den svarthuvade sparven är långstjärtad och mäter cirka 17 centimeter. Näbben är konisk och ljugrå. Den adulta hanen har kraftigt gulfärgad undersida och svart hjässa. Dess rygg och övergump är ostreckad och rödbrun. Honans fjäderdräkt är en urtvättad variant av hanen, med ljusare undersida, gråbrun rygg och gråaktigt huvud. Juvenilen är lik honan och båda kan vara svåra att särskilja ifrån den närbesläktade arten stäppsparv i samma fjäderdräkter. Lokalt hybridiserar de båda arterna.

Dess lockläte är ett mjukt zrit, och sången ett hoppigt zrit zrit zrit srut srut srut.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Svarthuvad sparv är en flyttfågel som häckar från sydöstra Europa, i Grekland, östra Italien, Turkiet och österut till Iran, möjligen även i intilliggande Pakistan.^[5] Den övervintrar främst på indiska subkontinenten. Under flyttningen passerar den Arabiska halvön i låga antal.^[6]

Sällsynt men regelbundet ses den i Västeuropa och Nordafrika.^[7] Den har även påträffats i Asien kring Bajkalsjön samt i östra Asien huvudsakligen i Korea, södra Japan och Fujian i Kina, men även i Thailand, Laos, Hong Kong, Filippinerna samt på Borneo.^[6]^[8]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har den setts 48 gånger, första gången 1952 i Ottenby, Öland och senast i Stöllet i Värmland 5/6 2021.^[9] Merparten av fynden har gjorts i slutet av maj eller början av juni.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Svarthuvad sparv beskrevs vetenskapligt som art av italienska naturforskaren Giovanni Antonio Scopoli 1769. Dess artnamn melanocephalus betyder just "svarthuvad", från grekiskans melas för "svart" och kephale för "huvud".^[10]

Släktskap och släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Svarthuvad sparv och stäppsparv är mycket nära släkt med varandra. DNA-studier visar att tillsammans med tofssparv (traditionellt i det egna släktet Melophus) utgör de en egen klad, relativt avlägset släkt övriga i släktet Emberiza.^[11] Olika taxonomiska auktoriteter har behandlat dessa resultat på två olika sätt. Oftast inkluderas tofssparven i Emberiza,^[4]^[12] medan andra urskiljer svarthuvad sparv och stäppsparv i ett eget släkte, Granativora.^[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Svarthuvad sparv häckar i öppna buskbiotoper och jordbruksbygd, vanligen från havsnivån till lokalt 2 000 meters höjd. Den lägger i genomsnitt fyra till sex ägg i ett bo placerat i ett träd eller i en buske. Under perioden då den matar sina ungar lever den främst av insekter och övrig tid på frön. Den lämnar häckningsområdena i slutet av juli och augusti, då den flyger rätt direkt mot sydost och anländer i övervintringsområdet så tidigt som augusti–september. Där påträffas den vid odlade fält och i snårbuskmaker där den tar nattkvist. Fågeln lämnar sedan för att sedan flytta åt nordväst igen i mars–april.^[6]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med okänd utveckling.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1] I Europa tros det häcka från knappt 2,5 miljoner till drygt åtta miljoner par.^[13]

I Europa minskade arten kraftigt mellan 1970 och 1990.^[14] Nedgången kopplas till förändringar av jordbruket genom röjning av häckar och buskar i delar av utbredningsområdet, flitig användning av bekämpningsmedel och förändring av landanvändning när olivlundar ersätts med majsfält och kornåkrar av kommersiella fruktodlingar.^[6]^[15]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

^ [a b c] BirdLife International 2016 Emberiza melanocephala . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 januari 2021.
^ [a b] Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
^ Rasmussen, P. C., and J. C. Anderton (2012). Birds of South Asia: the Ripley Guide. Vols. 1 and 2. 2nd edition. National Museum of Natural History, Smithsonian Institution, Michigan State University, and Lynx Edicions, Washington, D.C., Michigan, and Barcelona.
^ [a b c d] Copete, J.L. (2020). Black-headed Bunting (Emberiza melanocephala), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blhbun1.01
^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6
^ Jensen, A. E., T. H. Fisher, and R. O. Hutchinson (2015). Notable new bird records from the Philippines. Forktail 31:24–36.
^ Svarthuvad sparv, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
^ Päckert, M., Y.-H. Sun, P. Strutzenberger, O. Valchuk, D.T. Tietze och J. Martens (2015), Phylogenetic relationships of endemic bunting species (Aves, Passeriformes, Emberizidae, Emberiza) from the eastern Qinghai-Tibet Plateau, Vertebrate Zool. 65, 135-150.
^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
^ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
^ BirdLife International. 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.
^ Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikimedia Commons har media som rör svarthuvad sparv.
Bilder & media
Wikispecies har information om svarthuvad sparv.
Artförteckning
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b c] BirdLife International 2016 Emberiza melanocephala . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 januari 2021.

[H&M-2] [a b] Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.

[SOF-3] BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter

[CC-4] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11

[5] Rasmussen, P. C., and J. C. Anderton (2012). Birds of South Asia: the Ripley Guide. Vols. 1 and 2. 2nd edition. National Museum of Natural History, Smithsonian Institution, Michigan State University, and Lynx Edicions, Washington, D.C., Michigan, and Barcelona.

[BOW-6] [a b c d] Copete, J.L. (2020). Black-headed Bunting (Emberiza melanocephala), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.blhbun1.01

[Mitchell-7] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. ISBN 978-84-941892-9-6

[8] Jensen, A. E., T. H. Fisher, and R. O. Hutchinson (2015). Notable new bird records from the Philippines. Forktail 31:24–36.

[9] Svarthuvad sparv, BirdLife Sveriges raritetskatalog.

[10] James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

[11] Päckert, M., Y.-H. Sun, P. Strutzenberger, O. Valchuk, D.T. Tietze och J. Martens (2015), Phylogenetic relationships of endemic bunting species (Aves, Passeriformes, Emberizidae, Emberiza) from the eastern Qinghai-Tibet Plateau, Vertebrate Zool. 65, 135-150.

[IOC-12] Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.

[13] BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.

[14] BirdLife International. 2004. Birds in Europe: population estimates, trends and conservation status. BirdLife International, Cambridge, U.K.

[15] Hagemeijer, E.J.M. and Blair, M.J. 1997. The EBCC atlas of European breeding birds: their distribution and abundance. T. and A. D. Poyser, London.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]