Svartråtta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svartråtta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Roofrat Hagenbeck 02.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Familj Råttdjur
Muridae
Underfamilj Möss
Murinae
Släkte Råttor
Rattus
Art Svartråtta
R. rattus
Vetenskapligt namn
§ Rattus rattus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredningsområde (punkten i Sverige är felaktig)
Utbredningsområde (punkten i Sverige är felaktig)
Synonymer
  • Takråtta
  • Skeppsråtta
  • Hamnråtta
  • Husråtta
  • Egyptisk takråtta
Hitta fler artiklar om djur med

Svartråtta (Rattus rattus) är en gnagare i familjen råttdjur som antas härstamma från sydöstra Asien och som genom båttrafik introducerats till större delen av världens varma och tempererade områden och som under förhistorisk tid spred sig till Europa.[2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Svartråttan är omkring 9,5–24 cm lång, plus en svans som är 11,5–26 cm.[2] Individerna väger vanligen mellan 150 och 250 gram.[3] Sällan hittas lätta exemplar som är bara 70 gram tunga och ibland förekommer stora råttor med en vikt omkring 300 gram.[4] Jämfört med brunråttan har svartråttan längre svans och större öron. Färgen är inte ett säkert kännetecken för att avgöra arttillhörighet eftersom det finns både svarta och bruna svartråttor.[2] Förutom den "svarta" formen finns en ljusare, som på ovansidan är brungrå och undertill är vitaktig och således i färgteckningen nära överensstämmer med brunråtta. Denna ljusare form, som tidigare kategoriserades som en egen art är en underart, Rattus rattus alexandrinus, vilken är artens vilda stamform, känd från Sydeuropa, Nordafrika, Indien och så vidare, medan den "svarta" råttan är den "domesticerade" formen, som lever i närheten av människorna eller i alla fall blivit mer eller mindre beroende av människans verksamhet.[källa behövs]

Den långa svansen är täckt av fjäll och saknar hår.[5]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Svartråttan förekommer idag över större delen av världens varma och tempererade områden.[2] I Europa förekommer den lokalt i Storbritannien och Centraleuropa, samt mer sammanhängande i Sydeuropa och på Balkan. Svartråttan delades under historien upp i en mängd underarter. Olika auktoriteter beskrev 20–30 underarter.[6]

Standardverket Mammal Species of the World listar däremot inga underarter alls. Alla taxon som i andra verk listas som underarter blev antingen godkänt som självständiga arter eller de listas som synonymer till Rattus rattus.[7]

Det gäller främst tre färgvarianter som tidigare fick status som underarter:[7]

  • Individer med gråbrun rygg och vit undersida (tidigare R. r. alexandrinus, Egyptisk takråtta).
  • Individer med gråbrun rygg och ljus gråbrun undersida (tidigare R. r. frugivorus, fruktråtta).
  • Individer med svartgrå rygg och grå undersida samt helt svarta exemplar (nominatformen).

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Svartråttan kategoriseras som utdöd i Sverige.[2] Den fanns förr så långt norrut som Hälsingland och Ångermanland.[2] Den trängdes i Sverige undan av brunråttan under 1700-talet och blev från och med 1800-talet sällsynt.[2] Fram till 1951 fanns en population i Arbrå socken i Hälsingland, och senare har främst enstaka individer observerats i hamnstäder.[2] Den senaste kända regelbundna reproduktionen förekom från mitten av 1980-talet till 1994 i ett sädesmagasin i Kalmars hamnområde.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Svartråttan är vanligen aktiv på natten. I områden där den sällan störs av människor kan den även vara dagaktiv. Arten bygger bon av gräs och kvistar. Ofta placeras boet i hålrum under byggnadernas tak och därför är ett av råttans trivialnamn takråtta.[3][8] Mera sällan anläggs boet i underjordiska håligheter.[4] Svartråttan är en utmärkt klättrare och den kan även simma och gräva i jorden.[3]

Flera hanar och honor samt deras ungar bildar en flock som försvarar ett revir. Inom flocken etableras en hierarki. Territoriets gränser markeras med en oljeliknande vätska.[4] Svartråttan är allätare men föredrar växtdelar som frukter, frön, blad, nötter och bark. Dessutom äter den ofta insekter och andra ryggradslösa djur när de är tillgängliga. I viss mån ingår kadaver och avföring från andra djur i födan.[3][4]

Flockens alfahane har vanligen företräde vid parningen men även lägre ställda hanar kan para sig. Parningstiden är beroende på utbredning. I varma regioner kan honor para sig hela året men de flesta ungar föds under sommaren och hösten.[4] I tempererade områden har honor mellan mars och november upp till 16 kullar, vanligen 5 till 7.[3] Dräktigheten varar 21 till 29 dagar och sedan föds 6 till 12 ungar. Ungarna är vid födelsen nakna och blinda. De öppnar sina ögon efter cirka 15 dagar och får päls efter tre till fyra veckor. Ungefär vid samma tid slutar honan med digivning. Ungarna lämnar boet när de är nästan lika stora som vuxna individer. Könsmognaden infaller tre till fem månader efter födelsen.[4]

I naturen blir svartråttan sällan äldre än ett år. Med människans vård kan den leva upp till fyra år.[4]

Svartråttan har olika naturliga fiender beroende på utbredning. Nära människans samhällen jagas den oftast av tamkatten. I vildmarken fångas den ibland av andra predatorer. När svartråttan hölls tillsammans med brunråttan i samma bur dödas den förstnämnda ofta av den sistnämnda. En svartråtta som känner sig hotad ställer sig på sina bakfötter och visar tänderna.[4]

Svartråttan och människor[redigera | redigera wikitext]

Arten betraktas i alla regioner där den delar levnadsområde med människor som skadedjur. Den skadar odlade träd genom att gnaga på barken och den förstör människans matförråd när den äter grödor eller när den lämnar urin eller avföring.[4]

Tamråttor som används som försöks- och sällskapsdjur är nästan alltid brunråttor.[4]

Svartråttan och pesten[redigera | redigera wikitext]

Svartråttan och brunråttan är värddjur för pestloppan (Xenopsylla cheopis) och har ansetts vara den huvudsakliga spridaren för pest (se digerdöden).[9] Däremot förekommer Xenopsylla cheopis inte i den tempererade zonen. Nyare studier tyder på att sjukdomen överfördes i Europa från råttorna (eller från andra däggdjur) till människan genom andra loppor som Nosopsyllus fasciatus eller Pulex irritans.[10][11] Råttorna är inte den enda källan för pesten. Bakterien kan även spridas i små vätskedroppar, till exempel saliv.[12]

Svartråttan är även värd för flera andra parasiter som kan överföra sjukdomar. I vissa regioner drabbas råttornas mag- och tarmsystem av 18 olika masksjukdomar.[4]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Amori, G., Hutterer, R., Kryštufek, B., Yigit, N., Mitsain, G. & Muñoz, L.J.P. 2008 Rattus rattus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 21 November 2010.
  2. ^ [a b c d e f g h i] ArtDatabanken, Faktablad Rattus rattus, läst 2012-11-12
  3. ^ [a b c d e] R. Edwards (2011). ”Black rat”. ARKive. http://www.arkive.org/black-rat/rattus-rattus/. Läst 21 juni 2015. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k] H. Gillespie (2004). Rattus rattus (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/accounts/Rattus_rattus/. Läst 21 juni 2015. 
  5. ^ Evans, Ondine (1 april 2010). ”Animal Species: Black Rat”. Australian Museum website. Sydney, Australia: Australian Museum. http://australianmuseum.net.au/Black-Rat. Läst 31 december 2010. 
  6. ^ Rattus rattus (Linnaeus, 1758), ITIS, läst 21 juni 2015.
  7. ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). Rattus rattus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  8. ^ Takråtta, Nationalencyklopedin, läst 21 juni 2015.
  9. ^ Andreas Plettenberg: Dermatologische Infektiologie. Stuttgart 2004. sid. 397.
  10. ^ A. Bacot: LXIX. A study of the bionomics of the common rat fleas and other species associated with human habitations, with special reference to the influence of temperature and humidity at various periods of the life history of the insect. I: The Journal of hygiene. band 13, SupplJanuar 1914, sid. 447–654.15, ISSN 0022-1724. PMID 20474557. PMC:2167455.
  11. ^ H. Chick, C. J. Martin: The Fleas Common on Rats in Different Parts of the World and the Readiness with which they Bite Man. In: The Journal of hygiene. band 11, Nummer 1, mars 1911, sid. 122–136, ISSN 0022-1724. PMID 20474438. PMC:2167231.
  12. ^ Plague Manual: Epidemiology, Distribution, Surveillance and Control, pp. 9 and 11. WHO/CDS/CSR/EDC/99.2