Sveriges herrlandskamper i fotboll 1940–1949

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Sveriges herrlandskamper i fotboll 1940–1949 omfattade bland annat ett olympiskt spel. I OS i London 1948 lyckades det svenska landslaget ta guld. I laget fanns Sune Andersson, Henry Carlsson, Gunnar Gren, Börje Leander, Nils Liedholm, Torsten Lindberg, Erik Nilsson, Bertil Nordahl, Knut Nordahl, Gunnar Nordahl, Kjell Rosén, Birger Rosengren och Kalle Svensson.

Första halvan av 1940-talet präglades av andra världskriget, vilket omöjliggjorde större internationella turneringar och försvårade landskampsutbytet (ava typen träningsmatch). Det neutrala landet Sverige ägnade sig under åren 1940–43 dock åt ett relativt stort landskampsspelande, med matcher mot både andra neutrala länder och stater som deltog i kriget. Sverige mötte under kriget landslag från Finland, Danmark, Tyskland, Schweiz och Ungern. Bland anmärkningsvärda resultat kan nämnas två vinster mot Tyskland 1941 och 1942 samt utklassningen av Ungern november 1943 – i en bortamatch där Ungern helt dominerade spelet på planen. I en landskamp 1949, där vice världsmästarna vann med 5–0, var "ordningen" dock återställd.

1940[redigera | redigera wikitext]

1941[redigera | redigera wikitext]

1942[redigera | redigera wikitext]

1943[redigera | redigera wikitext]

Översikt över 1943[redigera | redigera wikitext]

Under 1943 fortsatte landskampsutbytet med lag från både neutrala och krigförande länder i andra världskriget. I juni månad spelade Sverige både mot Schweiz (hemma, resultat 1–0) och Danmark (borta, dansk seger 3-2).

Hösten 1943 spelades tre matcher mot landslag från kategorin krigförande länder. 3 oktober reste Blågult till Helsingfors, där man fick nöja sig med ett oavgjort resultat (1–1). Motståndaren Finlands krigsinsats var under 1943 av det mer passiva slaget, i och med att man bevakade sin framdragna gränslinje på Karelska näset som stöd för Axelmakternas belägring av Leningrad.

Ungern var under året desto mer inblandat i de allmänna striderna på östfronten. Frontlinjen hade under hösten förskjutits västerut, efter att Sovjetunionen återerövrat i det närmaste allt sitt förlorade territorium fram till Dnepr. Samtidigt spelade Sverige under hösten två matcher mot Ungern, där den första – 12 september på Råsunda fotbollsstadion – vanns av gästerna med siffrorna 2–3. En "returmatch" avgjordes senare på hösten…

Üllői úti stadion vid invigningen 1911. 2013 revs den för att ersättas av Groupama Arena.
György Sárosi, Ferencváros målspottare (351 ligamål på 19 säsonger). Sverigematchen november 1943 kom att bli hans sista i ungerska landslaget, efter 42 mål på 62 landskamper.

Ungern–Sverige 7 november 1943[redigera | redigera wikitext]

Den andra Ungernmatchen utspelades 7 november på Ferencváros stadion vid Üllői úti stadion i Budapest. Blågult, som tagit sig till tävlingsarenan via en enligt uppgift omskakande tågresa,[1] var nederlagstippade mot vice världsmästarna från 1938. Matchresultatet blev dock mycket oväntade 2–7, efter 2–2 i paus och fem svenska mål under andra halvlek. Målskörden avspeglade på inget vis spelet ute på planen, där ungrarna hade en närmast konstant press mot det svenska målet och gjorde allt utom mål. Svenska tidningsreferat talar om 10–1 i hörnor till Ungern, liksom två ungerska stolpträffar och ett i ribban samt en mängd kvalificerade räddningar av målvakten Gurra Sjöberg.[2]

Den ungerska ineffektiviteten framför mål ledde till att publiken började bua ut de egna. Efter matchen bars Sveriges målvakt på ungerska axlar av planen. Putte Kock, ordförande i svenska UK, talade om dagen som den lyckligaste i sitt liv sedan OS 1924 och Sveriges 8–1-seger mot Belgien. De ungerska ledarna var däremot mindre nöjda, och två dagar senare begärde György ”Gyurka” Sárosi, Ungerns landslagskapten, avsked från sin post.[2]

Den bragdartade segern i Budapest kom att bli Sveriges sista fotbollslandslandskamp fram till juni 1945. Under 1944 kom inte minst de centraleuropeiska länderna att bli krigsskådeplats under de alltmer intensiva striderna under andra världskrigets slutskede.

Svenska spelare och ledare
Mål
  • 0–1 (14:e matchminuten) Garvis Carlsson, 1–1 (20) Szusza, 1–2 (42) Arne Nyberg, 2–2 (45) Szusza, 2-3 (46) Stellan Nilsson, 2–4 (51) Gunnar Nordahl, 2–5 (71) Nordahl, 2–6 (75) Nilsson, 2–7 (87) Nyberg[2]

1944[redigera | redigera wikitext]

  • Inga landskamper spelades

1945[redigera | redigera wikitext]

1946[redigera | redigera wikitext]

1947[redigera | redigera wikitext]

1948[redigera | redigera wikitext]

Sverige besegrar Jugoslavien med 3-1 i finalen vid 1948 års olympiska turnering.

1949[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Rockbäck, Calle (2010-09-02): "Hjältarna när världen stod i brand". MFF-bloggen (reportage ur Rekordmagasinet 1963). Läst 15 oktober 2015.
  2. ^ [a b c] Sandlin, Lasse (1999-11-07): "Ungern dominerade – Sverige vann med 7–2". aftonbladet.se. Läst 15 oktober 2015.
  3. ^ [a b c d] http://www.rsssf.com/tablesn/nord4851.html