Sveriges herrlandskamper i fotboll 1940–1949

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Sveriges herrlandskamper i fotboll 1940–1949 omfattade bland annat ett olympiskt spel. I OS i London 1948 lyckades det svenska landslaget ta guld. I laget fanns Sune Andersson, Henry Carlsson, Gunnar Gren, Börje Leander, Nils Liedholm, Torsten Lindberg, Erik Nilsson, Bertil Nordahl, Knut Nordahl, Gunnar Nordahl, Kjell Rosén, Birger Rosengren och Kalle Svensson.

Första halvan av 1940-talet präglades av andra världskriget, vilket omöjliggjorde större internationella turneringar och försvårade landskampsutbytet (ava typen träningsmatch). Det neutrala landet Sverige ägnade sig under åren 1940–43 dock åt ett relativt stort landskampsspelande, med matcher mot både andra neutrala länder och stater som deltog i kriget. Sverige mötte under kriget landslag från Finland, Danmark, Tyskland, Schweiz och Ungern. Bland anmärkningsvärda resultat kan nämnas två vinster mot Tyskland 1941 och 1942 samt utklassningen av Ungern november 1943 – i en bortamatch där Ungern helt dominerade spelet på planen. I en landskamp 1949, där vice världsmästarna vann med 5–0, var "ordningen" dock återställd.

1940[redigera | redigera wikitext]

TM 29 augusti 1940 Finland  2 – 3  Sverige Olympiastadion
(1 – 2)
Helsingfors
Publik: &&&&&&&&&&015 578,&&&&&015 578
Domare: Peter Joseph Bauwens (Tyskland)
TM 22 september 1940 Sverige  5 – 0  Finland Råsunda
(1 – 0)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&022 089,&&&&&022 089
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 6 oktober 1940 Sverige  1 – 1  Danmark Råsunda
(1 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&034 415,&&&&&034 415
TM 20 oktober 1940 Danmark  3 – 3  Sverige Københavns Idrætspark
(3 – 1)
Köpenhamn
Publik: &&&&&&&&&&040 600,&&&&&040 600
Domare: Einar Lundström (Finland)

1941[redigera | redigera wikitext]

TM 14 september 1941 Sverige  2 – 2  Danmark Råsunda
(0 – 2)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&033 894,&&&&&033 894
Domare: Helmut Fink (Tyskland)
TM 5 oktober 1941 Sverige  4 – 2  Tyskland Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&036 532,&&&&&036 532
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 9 oktober 1941 Danmark  2 – 1  Sverige Københavns Idrætspark
(0 – 0)
Köpenhamn
Publik: &&&&&&&&&&042 360,&&&&&042 360
Domare: Max Viinioksa (Finland)

1942[redigera | redigera wikitext]

TM 28 juni 1942 Danmark  0 – 3  Sverige Københavns Idrætspark
(0 – 2)
Köpenhamn
Publik: &&&&&&&&&&040 360,&&&&&040 360
Domare: Johan Alho (Finland)
TM 20 september 1942 Tyskland  2 – 3  Sverige Olympiastadion
(2 – 2)
Berlin
Publik: &&&&&&&&&&090 000,&&&&&090 000
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 4 oktober 1942 Sverige  2 – 1  Danmark Råsunda
(1 – 0)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&036 638,&&&&&036 638
Domare: Max Viinioksa (Finland)
TM 15 november 1942 Schweiz  3 – 1  Sverige Hardturm
(1 – 0)
Zürich
Publik: &&&&&&&&&&038 000,&&&&&038 000
Domare: Peter Joseph Bauwens (Tyskland)

1943[redigera | redigera wikitext]

TM 14 juni 1943 Sverige  1 – 0  Schweiz Råsunda
(1 – 0)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&032 636,&&&&&032 636
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 20 juni 1943 Danmark  3 – 2  Sverige Københavns Idrætspark
(1 – 1)
Köpenhamn
Publik: &&&&&&&&&&036 000,&&&&&036 000
Domare: Johan Alho (Finland)
TM 12 september 1943 Sverige  2 –3  Ungern Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&036 513,&&&&&036 513
Domare: Max Viinioksa (Finland)
TM 3 oktober 1943 Finland  1 – 1  Sverige Olympiastadion
(0 – 0)
Helsingfors
Publik: &&&&&&&&&&010 604,&&&&&010 604
Domare: Bertil Ahlfors (Finland)
TM 7 november 1943 Ungern  2 – 7  Sverige Üllöi ut
(2 – 2)
Budapest
Publik: &&&&&&&&&&038 000,&&&&&038 000
Domare: Adolf Miesz (Österrike)

Översikt över 1943[redigera | redigera wikitext]

Under 1943 fortsatte landskampsutbytet med lag från både neutrala och krigförande länder i andra världskriget. I juni månad spelade Sverige både mot Schweiz (hemma, resultat 1–0) och Danmark (borta, dansk seger 3-2).

Hösten 1943 spelades tre matcher mot landslag från kategorin krigförande länder. 3 oktober reste Blågult till Helsingfors, där man fick nöja sig med ett oavgjort resultat (1–1). Motståndaren Finlands krigsinsats var under 1943 av det mer passiva slaget, i och med att man bevakade sin framdragna gränslinje på Karelska näset som stöd för Axelmakternas belägring av Leningrad.

Ungern var under året desto mer inblandat i de allmänna striderna på östfronten. Frontlinjen hade under hösten förskjutits västerut, efter att Sovjetunionen återerövrat i det närmaste allt sitt förlorade territorium fram till Dnepr. Samtidigt spelade Sverige under hösten två matcher mot Ungern, där den första – 12 september på Råsunda fotbollsstadion – vanns av gästerna med siffrorna 2–3. En "returmatch" avgjordes senare på hösten:

Üllői úti stadion vid invigningen 1911. 2013 revs den för att ersättas av Groupama Arena.
György Sárosi, Ferencváros målspottare (351 ligamål på 19 säsonger). Sverigematchen november 1943 kom att bli hans sista i ungerska landslaget, efter 42 mål på 62 landskamper.

Ungern–Sverige 7 november 1943[redigera | redigera wikitext]

Den andra Ungernmatchen utspelades 7 november på Üllői úti stadion (Ferencváros hemmaplan) i Budapest. Blågult, som tagit sig till tävlingsarenan via en enligt uppgift omskakande tågresa,[1] var nederlagstippade mot vice världsmästarna från 1938. Matchresultatet blev dock mycket oväntade 2–7, efter 2–2 i paus och fem svenska mål under andra halvlek. Målskörden avspeglade på inget vis spelet ute på planen, där ungrarna hade en närmast konstant press mot det svenska målet och gjorde allt utom mål. Svenska tidningsreferat berättade om 10–1 i hörnor till Ungern, liksom två ungerska stolpträffar och ett skott i ribban samt en mängd kvalificerade räddningar av målvakten Gurra Sjöberg.[2]

Den ungerska ineffektiviteten framför mål ledde till att publiken började bua ut de egna. Efter matchen bars Sveriges målvakt av planen på ungerska axlar. Putte Kock, ordförande i svenska UK, talade om dagen som den lyckligaste i sitt liv sedan OS 1924 och Sveriges 8–1-seger mot Belgien. De ungerska ledarna var däremot mindre nöjda, och två dagar senare begärde György ”Gyurka” Sárosi, Ungerns landslagskapten, avsked från sin post.[2]

Den bragdartade segern i Budapest kom att bli Sveriges sista fotbollslandslandskamp fram till juni 1945. Under 1944 kom inte minst de centraleuropeiska länderna att bli arena för alltmer intensiva strider under andra världskrigets slutskede.

Svenska spelare och ledare
Mål
  • 0–1 (14:e matchminuten) Garvis Carlsson, 1–1 (20) Szusza, 1–2 (42) Arne Nyberg, 2–2 (45) Szusza, 2-3 (46) Stellan Nilsson, 2–4 (51) Gunnar Nordahl, 2–5 (71) Nordahl, 2–6 (75) Nilsson, 2–7 (87) Nyberg[2]

1944[redigera | redigera wikitext]

  • Inga landskamper spelades

1945[redigera | redigera wikitext]

TM 24 juni 1944 Sverige  2 – 1  Danmark Råsunda
(1 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&035 651,&&&&&035 651
Domare: Kolbjörn Daehlen (Norge)
TM 1 juli 1944 Danmark  3 – 4  Sverige Københavns Idrætspark
(2 – 2)
Köpenhamn
Publik: &&&&&&&&&&039 000,&&&&&039 000
Domare: Torleif Nordbö (Norge)
TM 26 augusti 1944 Sverige  7 – 2  Finland Gamla Ullevi
(2 – 2)
Göteborg
Publik: &&&&&&&&&&018 542,&&&&&018 542
Domare: Reidar Randers-Johansen (Norge)
TM 30 september 1944 Sverige  4 – 1  Danmark Råsunda
(3 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&037 041,&&&&&037 041
Domare: Johan Alho (Finland)
TM 30 september 1944 Finland  1 – 6  Sverige Olympiastadion
(1 – 1)
Helsingfors
Publik: &&&&&&&&&&015 981,&&&&&015 981
Domare: Ludvig Jørkov (Danmark)
TM 21 oktober 1944 Sverige  10 – 00  Norge Råsunda
(4 – 0)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&028 949,&&&&&028 949
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
TM 25 november 1944 Schweiz  3 – 0  Sverige Stade des Charmilles
(2 – 0)
Genève
Publik: &&&&&&&&&&025 000,&&&&&025 000
Domare: George Reader (England)

1946[redigera | redigera wikitext]

TM 24 juni 1946 Danmark  3 – 1  Sverige Københavns Idrætspark
(1 – 0)
Köpenhamn
Publik: &&&&&&&&&&038 000,&&&&&038 000
Domare: Oscar Arvid Carlsen (Norge)
TM 7 juli 1946 Sverige  7 – 2  Schweiz Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&037 487,&&&&&037 487
Domare: George Reader (England)
TM 15 september 1946 Norge  0 – 3  Sverige Ullevaal Stadion
(0 – 1)
Oslo
Publik: &&&&&&&&&&037 000,&&&&&037 000
Domare: Aksel Asmussen (Danmark)
TM 15 september 1946 Finland  0 – 7  Sverige Olympiastadion
(0 – 2)
Helsingfors
Publik: &&&&&&&&&&018 421,&&&&&018 421
Domare: Reidar Randers-Johansen (Norge)
TM 6 oktober 1946 Sverige  3 – 3  Danmark Gamla Ullevi
(2 – 0)
Göteborg
Publik: &&&&&&&&&&029 954,&&&&&029 954
Domare: Einar Lundström (Finland)

1947[redigera | redigera wikitext]

NM 15 juni 1947 Danmark  1 – 4  Sverige Københavns Idrætspark
(0 – 3)
Köpenhamn
Publik: &&&&&&&&&&038 000,&&&&&038 000
Domare: George Reader (England)
TM 26 juni 1947 Sverige  6 – 1  Danmark Råsunda
(3 – 0)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&038 000,&&&&&038 000
Domare: Kolbjörn Daehlen (Norge)
TM 28 juni 1947 Finland  1 – 5  Sverige Olympiastadion
(1 – 1)
Helsingfors
Publik: &&&&&&&&&&024 407,&&&&&024 407
Domare: Johan Alho (Finland)
NM 24 augusti 1947 Sverige  7 – 0  Finland Ryavallen
(5 – 0)
Borås
Publik: &&&&&&&&&&020 500,&&&&&020 500
Domare: Aksel Asmussen (Danmark)
TM 14 september 1947 Sverige  5 – 4  Polen Råsunda
(3 – 2)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&036 000,&&&&&036 000
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
NM 5 oktober 1947 Sverige  4 – 1  Norge Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&036 134,&&&&&036 134
Domare: George Reader (England)
TM 19 november 1947 England  4 – 2  Sverige Highbury
(3 – 1)
London
Publik: &&&&&&&&&&044 282,&&&&&044 282
Domare: W. Webb (Skottland)

1948[redigera | redigera wikitext]

Sverige besegrar Jugoslavien med 3-1 i finalen vid 1948 års olympiska turnering.
TM 9 juni 1948 Nederländerna  1 – 0  Sverige Olympiastadion
(1 – 0)
Amsterdam
Publik: &&&&&&&&&&063 000,&&&&&063 000
Domare: A. Jorssen (Belgien)
TM 11 juli 1948 Sverige  3 – 2  Österrike Råsunda
(2 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&037 000,&&&&&037 000
Domare: Ernst Hansen (Danmark)
OS 2 augusti 1948 Sverige  3 – 0  Österrike White Hart Lane
18:30
Gunnar Nordahl Mål 2′10′
Kjell Rosén Mål 71′
(2 – 0)
Rapport
London
Publik: &&&&&&&&&&&09 514,&&&&&09 514
Domare: William Ling (Storbritannien)
OS 5 augusti 1948 Sverige  12 – 00  Sydkorea Selhurst Park
18:30
Nils Liedholm Mål 11′62′
Gunnar Nordahl Mål 25′40′78′80′
Gunnar Gren Mål 27′
Henry Carlsson Mål 61′64′82′
Kjell Rosén Mål 72′85′
(4 – 0)
Rapport
London
Publik: &&&&&&&&&&&07 710,&&&&&07 710
Domare: Guiseppe Caparni (Italien)
OS 10 augusti 1948 Danmark  2 – 4  Sverige Wembley Stadium
18:30
Holger Seebach Mål 3′
John Hansen Mål 77′
(1 – 4)
Rapport
Mål 18′42′ Henry Carlsson
Mål 31′37′ Kjell Rosén
London
Publik: &&&&&&&&&&020 000,&&&&&020 000
Domare: Stanley Boardman (Storbritannien)
OS 13 augusti 1948 Sverige  3 – 1  Jugoslavien Wembley Stadium
18:30
Gunnar Gren Mål 24′67′ (str.)
Gunnar Nordahl Mål 48′
(1 – 1)
Rapport
Mål 42′ Stjepan Bobek
London
Publik: &&&&&&&&&&060 000,&&&&&060 000
Domare: William Ling (Storbritannien)
NM 19 september 1948[3] Norge  3 – 5  Sverige Ullevaal Stadion
(2 – 2)
Oslo
Publik: &&&&&&&&&&036 000,&&&&&036 000
Domare: Aksel Asmussen (Danmark)
NM 19 september 1948[3] Finland  2 – 2  Sverige Olympiastadion
(2 – 1)
Helsingfors
Publik: &&&&&&&&&&015 405,&&&&&015 405
Domare: Ludvig Jørkov (Danmark)
NM 10 oktober 1948 Sverige  1 – 0  Danmark Råsunda
15:00
Nils Liedholm Mål 20′
(1 – 0)
Rapport
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&037 801,&&&&&037 801
Domare: George Reader (England)
TM 14 november 1948 Österrike  2 – 1  Sverige Praterstadion
(1 – 0)
Wien
Publik: &&&&&&&&&&060 000,&&&&&060 000
Domare: Giovanni Galeati (Italien)

1949[redigera | redigera wikitext]

TM 13 maj 1949 Sverige  3 – 1  England Råsunda
(3 – 0)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&037 500,&&&&&037 500
Domare: Giovanni Galeati (Italien)
VMK 2 juni 1949 Sverige  3 – 1  Irland Råsunda
Sune Anderson Mål 17′ (str.)
Hasse Jeppson Mål 37′
Nils Liedholm Mål 69′
(2 – 1)
Rapport
Mål 9′ Davy Walsh
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&036 200,&&&&&036 200
Domare: Louis Baert (Belgien)
TM 19 juni 1949 Sverige  2 – 2  Ungern Råsunda
(0 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&037 781,&&&&&037 781
Domare: Karel van der Meer (Nederländerna)
NM 2 oktober 1949[3] Sverige  3 – 3  Norge Råsunda
(0 – 1)
Stockholm
Publik: &&&&&&&&&&037 750,&&&&&037 750
Domare: Valdemar Laursen (Danmark)
NM 2 oktober 1949[3] Sverige  8 – 1  Finland Malmö IP
(5 – 1)
Malmö
Publik: &&&&&&&&&&018 247,&&&&&018 247
Domare: Ludvig Jørkov (Danmark)
NM 23 oktober 1949 Danmark  3 – 2  Sverige Københavns Idrætspark
(0 – 1)
Köpenhamn
Publik: &&&&&&&&&&042 000,&&&&&042 000
Domare: Johan Alho (Finland)
VMK 13 november 1949 Irland  1 – 3  Sverige Dalymount Park
Con Martin Mål 59′ (str.)
(0 – 2)
Rapport
Mål 4′44′70′ Calle Palmér
Dublin
Publik: &&&&&&&&&&043 000,&&&&&043 000
Domare: William Ling (England)
TM 20 november 1949 Ungern  5 – 0  Sverige Ujpesti Dosza
(2 – 0)
Budapest
Publik: &&&&&&&&&&046 000,&&&&&046 000
Domare: George Reader (England)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Rockbäck, Calle (2010-09-02): "Hjältarna när världen stod i brand". MFF-bloggen (reportage ur Rekordmagasinet 1963). Läst 15 oktober 2015.
  2. ^ [a b c] Sandlin, Lasse (1999-11-07): "Ungern dominerade – Sverige vann med 7–2". aftonbladet.se. Läst 15 oktober 2015.
  3. ^ [a b c d] http://www.rsssf.com/tablesn/nord4851.html