Nederländernas herrlandslag i fotboll
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2024-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| |||
| Fotbollsförbund | Koninklijke Nederlandse Voetbalbond | ||
|---|---|---|---|
| Förbundskapten |  Xavi Hernández | ||
| Lagkapten | Virgil van Dijk | ||
| FIFA-rankning | 8 (11 juni 2026)[1] | ||
| Flest landskamper | Wesley Sneijder (134) | ||
| Flest mål | Memphis Depay (55) | ||
| Första landskamp | |||
 Belgien 1–4 Nederländerna  (Antwerpen, Belgien, 30 april 1905) | |||
| Största vinst | |||
Nederländerna 11–0 San Marino  (Eindhoven, Nederländerna, 2 september 2011) | |||
| Största förlust | |||
Nederländerna 1–7 Englands amatörlandslag  (Haag, Nederländerna, 1 april 1907) | |||
| |||
| Världsmästerskap | |||
| Spelade mästerskap | 12 | ||
| ● Silver | 3 (1974, 1978, 2010) | ||
| ● Brons | 1 (2014) | ||
| Olympiska spelen | |||
| Spelade turneringar | 7 (1908, 1912, 1920, 1924, 1928, 1948, 1952) | ||
| ● Brons | 3 (1908, 1912, 1920) | ||
| Europamästerskapet | |||
| Spelade turneringar | 11 | ||
| ● Guld | 1 (1988) | ||
| ● Brons | 1 (1976) | ||
Nederländernas herrlandslag i fotboll, även känt som Oranje (eller Clockwork Orange under sin storhetstid 1974–1978), ofta felaktigt benämnt Hollands herrlandslag i fotboll, representerar Nederländerna i fotboll på herrsidan och kontrolleras av det nederländska fotbollförbundet Koninklijke Nederlandse Voetbalbond (KNVB).
Tidig historia
[redigera | redigera wikitext]
Nederländsk fotboll hade en tidig storhetstid i de första olympiska fotbollsturneringarna men kom sedan att ta lång tid före en ny storhetstid. Första landskampen spelades mot grannlandet Belgien 1905 och resulterade i vinst med 4–1. I den olympiska fotbollen 1908 i London vann Nederländerna brons efter först en walkover från kvartsfinalen mot Ungern, som dock drog sig ur p.g.a. ekonomiska skäl, till semifinalen mot blivande olympiska mästarna, tillika värdarna, Storbritannien och sedan efter förlust i semifinal vinst i matchen om tredjepris som skulle ha spelats mot Frankrike, som dock drog sig ur efter en chockförlust med hela 1–17 mot blivande finalisterna Danmark, och då överlät sin plats i bronsmatchen till Sverige, som slogs stort i kvartsfinalen av Storbritannien med hela 12–1 (och i bronsmatchen med 2–0 av Nederländerna).
1920 vann Nederländerna, då med Jan de Natris som en av de framträdande spelarna, sitt tredje olympiska brons i rad i Antwerpen, efter en förlust i semifinalen mot värdarna och blivande olympiska mästarna Belgien, som ledde till spel i så kallad tröstturnering, som dock kom att bli ett spel om silver- och bronsmedalj efter diskvalifikationen av finalisterna Tjeckoslovakien, och Nederländerna gick till spelfinalen på walkover sedan Frankrike som skulle ha spelat semifinalen redan hade rest hem och därför inte kunde spela, men förlorade mot Spanien som därmed vann silvret. I följande olympiska spel 1924 i Paris missade Nederländerna medalj efter att, liksom i åttondelsfinalen i följande olympiska spel 1928 hemma i Amsterdam, ha förlorat mot blivande olympiska mästarna Uruguay i semifinalen, och sedan även mot blivande bronsmedaljörerna Sverige i matchen om tredjepris (efter omspel). 1934, då Nederländerna liksom flera andra europeiska landslag VM-debuterade, och 1938, både rena utslags-VM (utan föregående gruppspel), gick Nederländerna inte vidare från åttondels- till kvartsfinal.
Nederländsk fotbolls renässans
[redigera | redigera wikitext]
Nederländsk klubbfotboll fick fart under 1960-talet genom Feyenoord och AFC Ajax, den förstnämnda vann Europacupen för mästarlag 1970 och den sistnämnda kom efter en finalplats 1969 att dominera samma turnering med tre raka titlar 1971–1973. Den nederländska fotbollens golden boy Johan Cruyff blev symbolen för den nederländska fotbollens frammarsch. Men det fanns givetvis även andra storspelare: Robert Rensenbrink, Willem van Hanegem och Johan Neeskens. I takt med klubbarnas framgångar utvecklades även landslaget vilket, med en stomme av Feyenoord- och Ajax-spelare, och med Rinus Michels som förbundskapten och hans införda system med Totalfotboll, kvalificerade sig till sitt på 36 år första VM 1974, i vilket Nederländerna blev publikfavoriter med sitt kända offensiva spel och vann före finalen mot värdarna och blivande världsmästarna Västtyskland varje match, utom den mållösa matchen mot Sverige, med blott ett insläppt mål, i matchen mot Bulgarien som slutade 4–1 efter ett självmål av Ruud Krol, medan finalen slutade med västtysk vinst efter en vändning av en tidig nederländsk ledning på straffmål av Johan Neeskens, som slutade på delad andraplats i skytteligan. Följande Argentina-VM 1978, då med österrikaren Ernst Happel som nederländsk förbundskapten, slutade också med finalförlust mot värdlandet, denna gång Argentina som vann efter förlängning med 3–1, efter ett avgörande ledningsmål i slutet av första halvlek av förlängningen av skyttekungen Mario Kempes, som gav Argentina en ledning i första halvlek före en sen kvittering av Dick Nanninga, och ytterligare ett ledningsmål under mitten av andra halvlek av förlängningen. I mellanliggande Europamästerskap 1976 hade Nederländerna, då under ledning av George Knobel, vunnit brons efter förlust i semifinalen mot blivande Europamästarna Tjeckoslovakien efter förlängning följt av vinst efter förlängning i matchen om tredjepris mot värdarna Jugoslavien.
1980 deltog Nederländerna i EM-slutspelet och slutade på tredje plats i sin grupp. Kees Rijvers sparkades som förbundskapten sedan Nederländerna inte lyckats kvalificera sig för EM-slutspelet 1984 och ersattes av Rinus Michels.
Framgångar i Europamästerskap
[redigera | redigera wikitext]
Efter misslyckandet att kvalificera sig till Europamästerskapet i fotboll 1984 så avskedades och ersattes dåvarande förbundskapten Kees Rijvers av Rinus Michels, som tidigare lett Nederländerna till VM-silver 1974, och som ledde laget till första Europamästartiteln 1988. Men framgångarna kom inte omedelbart. Nederländerna misslyckades även med att kvalificera sig till världsmästerskapet 1986 efter en dramatisk playoff-förlust mot Belgien, som avancerade på bortamålsregeln efter sammanlagt 2–2. Misslyckandet innebar att Nederländerna för tredje raka mästerskapet saknades på den internationella scenen, trots att flera av landets främsta spelare var på väg att etablera sig i europeisk toppfotboll.
Inför EM 1988 hade emellertid en ny generation spelare slagit igenom. Marco van Basten, Ruud Gullit, Frank Rijkaard och Ronald Koeman tillhörde Europas främsta fotbollsspelare och hade nått stora framgångar på klubbnivå. Förväntningarna på landslaget var därför höga, men samtidigt fanns en osäkerhet kring om Nederländerna skulle kunna omsätta sin individuella kvalitet i mästerskapsframgång. Taktiskt representerade Europamästerskapet 1988 en vidareutveckling av den nederländska fotbollstraditionen. Under Rinus Michels andra sejour kombinerades de offensiva och tekniska ideal som länge präglat nederländsk fotboll med ett större fokus på defensiv organisation och balans. Ronald Koeman fungerade som en spelfördelande libero med ansvar för att bygga upp anfallen från försvarslinjen, medan Frank Rijkaard bidrog med defensiv stabilitet på mittfältet. Ruud Gullit gav laget kreativitet och fysisk styrka mellan lagdelarna, samtidigt som Marco van Basten utgjorde det främsta offensiva hotet.
Turneringen började illa när Nederländerna förlorade premiären mot Sovjetunionen med 0–1. Förlusten innebar att laget omedelbart sattes under press och riskerade ett tidigt uttåg. Därefter följde dock en dramatisk vändning. Mot England svarade Marco van Basten för ett hattrick i en 3–1-seger, och i den avslutande gruppspelsmatchen mot Irland nickade Wim Kieft in segermålet sent i matchen och säkrade avancemang till semifinal. I semifinalen väntade värdnationen Västtyskland. Matchen hade en särskild laddning med tanke på rivaliteten mellan länderna och minnena från VM-finalen 1974, där Nederländerna förlorat trots att laget av många betraktades som turneringens främsta. När Marco van Basten avgjorde med ett sent mål till 2–1 utlöste det omfattande glädjescener bland nederländska spelare och supportrar. Segern har ofta beskrivits som en symbolisk revansch för tidigare generationers besvikelser. Finalen spelades mot Sovjetunionen, det enda lag som hade besegrat Nederländerna under turneringen. Ruud Gullit gav nederländarna ledningen i den första halvleken innan Marco van Basten stod för ett av fotbollshistoriens mest uppmärksammade mål. Från en mycket snäv vinkel träffade han bollen på volley och skickade den över målvakten Rinat Dasajev och in i mål. Målet har sedan dess regelbundet rankats bland de främsta i Europamästerskapens historia. Hans van Breukelen räddade senare i matchen en sovjetisk straffspark som befäste Nederländernas ledning. Slutsignalen bekräftade lagets första stora internationella mästerskapstitel och avslutade en väntan som hade pågått sedan totalfotbollens storhetstid under 1970-talet.
EM-guldet 1988 är fortfarande Nederländernas enda seger i ett större internationellt mästerskap för herrlandslag och betraktas allmänt som höjdpunkten i landets fotbollshistoria. Till skillnad från 1970-talets nederländska landslag, som ofta förknippas med totalfotbollens mest offensiva uttryck, präglades EM-laget 1988 av större taktisk disciplin och effektivitet. Kombinationen av teknisk skicklighet, fysisk styrka och defensiv stabilitet gjorde Nederländerna till ett av turneringens mest kompletta lag. Turneringen befäste även statusen för generationen med Van Basten, Gullit och Rijkaard som en av de mest framstående i europeisk fotboll under 1900-talets slut.
I Italien-VM 1990, med Leo Beenhakker som förbundskapten så räknades Nederländerna som en av förhandsfavoriterna. Laget spelade oavgjort i samtliga tre gruppspelsmatcher mot Egypten, England och Irland och avancerade till åttondelsfinal efter en av de jämnaste grupperna i turneringens historia. I åttondelsfinalen ställdes man mot de blivande världsmästarna Västtyskland. Matchen kom mest att bli ihågkommen för den uppmärksammade incidenten mellan mellan Frank Rijkaard och Rudi Völler som båda visades ut efter ett gräl på planen och Rijkaards spottloska mot Völler. Västtyskland vann senare med 2–1. Mästerskapet betraktas ofta som en besvikelse med tanke på att stora delar av det lag som vunnit Europamästerskapet två år tidigare fortfarande fanns kvar i truppen.
Som regerande europamästare anlände Nederländerna till EM 1992 i Sverige som en av turneringens främsta favoriter. Stommen från guldlaget fyra år tidigare fanns kvar med Marco van Basten, Ruud Gullit, Frank Rijkaard, Ronald Koeman och nya löften som Dennis Bergkamp. Förbundskapten var återigen Rinus Michels. Nederländerna inledde turneringen med ett mållöst kryss mot OSS (Oberoende staters samvälde), efter Sovjetunionens upplösning. Därefter följde en 1–0-seger mot Skottland innan laget imponerade genom att besegra de regerande världsmästarna Tyskland med 3–1 i gruppfinalen. Resultatet säkrade gruppsegern och stärkte uppfattningen att Nederländerna hade goda möjligheter att försvara sin titel. I semifinalen väntade Danmark, som endast fått en plats i turneringen sedan Jugoslavien uteslutits kort före mästerskapet. Matchen utvecklades till en av de mest minnesvärda i Europamästerskapets historia. Danmark tog ledningen två gånger genom Henrik Larsen, medan Dennis Bergkamp och Frank Rijkaard kvitterade för Nederländerna. Rijkaards mål fyra minuter före full tid räddade nederländarna från uttåg och tog matchen till förlängning. Under förlängningen skapade Nederländerna flera farliga målchanser, men den danske målvakten Peter Schmeichel svarade för flera avgörande räddningar. Matchen gick till straffsparksläggning där samtliga spelare gjorde mål fram till att Schmeichel räddade Marco van Bastens straff. När Kim Christofte därefter satte Danmarks sista straff var Nederländerna utslaget. Förlusten innebar slutet på försöket att försvara EM-titeln och blev en av de mest smärtsamma motgångarna för den generation som vunnit guldet 1988. I efterhand har semifinalen ofta beskrivits som slutpunkten för Nederländernas guldgeneration. Trots att flera av spelarna fortsatte att tillhöra världseliten skulle den stommen inte åter nå en mästerskapsfinal tillsammans. Danmark gick vidare till final och besegrade senare Tyskland med 2–0, vilket fullbordade en av fotbollshistoriens mest uppmärksammade skrällar.
Efter Europamästerskapet 1992 genomgick Nederländernas landslag ett gradvis men genomgripande generationsskifte. Den spelargeneration som vunnit EM 1988 och nått semifinal 1992 började successivt lämna landslaget.
Vid USA-VM 1994 så var Nederländerna ett lag i förändring. I gruppspelet förlorade man mot Belgien, men besegrade Marocko och Saudiarabien vilket räckte för att säkra gruppvinsten. I åttondelsfinalen besegrades Irland med 2-0. I kvartsfinalen mot blivande världsmästarna Brasilien, så föll man med 2–3 i en jämn och intensiv match där Nederländerna vände ett tvåmålsunderläge innan Branco avgjorde på frispark. Turneringen betraktas ofta som en brytpunkt där den nya generationen började ersätta den äldre kärnan.
Under de följande åren accelererade generationsskiftet tydligt. AFC Ajaxs framgångar i UEFA Champions League 1995, med en ung stomme bestående av bland andra Clarence Seedorf, Edgar Davids, Patrick Kluivert, Marc Overmars och Frank De Boer fick stor betydelse för landslaget. Denna spelargeneration kom att utgöra ryggraden i Nederländernas trupp under senare delen av 1990-talet.
Vid Europamästerskapet 1996 i England var övergången i stort sett genomförd. Den tidigare EM-guldgenerationen hade i praktiken lämnat landslaget, och laget byggdes nu kring Bergkamp och den framväxande Ajax-kärnan. Nederländerna nådde kvartsfinal efter att ha gått vidare från gruppspelet, men förlorade mot Frankrike efter straffsparksläggning i en jämn match där få målchanser skapades.
Världsmästerskapet 1998 i Frankrike kom att bli höjdpunkten för den nya generationen, som under flera år hade etablerat sig som ett av världens mest tekniskt avancerade och offensivt starka landslag. Nederländerna kom att nå sin första VM-semifinal sedan 1978. Gruppspelet inledde Nederländerna stabilt och tog sig vidare till slutspelet efter segrar mot Sydkorea och ett oavgjort resultat mot Belgien samt Mexiko. Spelet präglades av ett högt bollinnehav och ett anfallsspel där Dennis Bergkamp och Marc Overmars ofta stod för de avgörande aktionerna, även om laget tidvis hade svårt att avgöra matcher tidigt. I åttondelsfinalen mot FR Jugoslavien blev matchen länge mållös och jämn, där Nederländerna hade svårt att bryta igenom ett kompakt försvar. Avgörandet kom först på stopptid genom Edgar Davids som därmed skickade Nederländerna vidare till kvartsfinalen där man kom att ställas mot Argentina. Kvartsfinalen kom att bli en av turneringens mest uppmärksammade matcher. Patrick Kluivert gav Nederländerna ledningen, men Claudio López kvitterade kort därefter. Matchen präglades av flera varningar och hårt spel, och i den andra halvleken blev Nederländerna reducerade till tio man efter att Arthur Numan fått sitt andra gula kort. Kort därefter utvisades även Ariel Ortega efter att ha skallat Edwin van der Sar. När matchen såg ut att gå mot förlängning avgjorde Dennis Bergkamp med ett av VM-historiens mest hyllade mål. Efter en lång passning från Frank de Boer tog han emot bollen, vände bort sin försvarare och placerade avslutet distinkt i mål. Semifinalen mot Brasilien blev en taktiskt och känslomässigt laddad uppgörelse mellan två av turneringens starkaste lag. Brasilien tog ledningen genom Ronaldo, innan Patrick Kluivert kvitterade sent i matchen och tog den till straffsparksläggning. Där förlorade Nederländerna efter att ha missat två av sina straffar, medan Brasilien avancerade till final. Nederländerna som sedan att förlora mot VM-debutanterna och blivande bronsmedaljörerna Kroatien i matchen om tredjepris. vilket innebar att laget slutade på fjärde plats i turneringen. Kort efter mästerskapet lämnade förbundskapten Guus Hiddink sitt uppdrag och ersattes senare av Frank Rijkaard.
Trots utebliven medalj betraktas VM 1998 som en av Nederländernas starkaste insatser i ett världsmästerskap och som ett tydligt genombrott för den nya generationen på den internationella scenen.
Nederländerna var tillsammans med Belgien värdnation I Europamästerskapet år 2000 under Frank Rijkaards ledning. Laget betraktades inför turneringen som en av huvudfavoriterna. Laget hade en stark kärna och förväntningarna var höga på att laget skulle ta sin första stora titel sedan EM 1988. Nederländerna vann samtliga gruppspelsmatcher, inklusive en seger mot regerande världsmästarna Frankrike, och imponerade med ett offensivt och tempofyllt spel. I kvartsfinalen besegrades FR Jugoslavien med 6–1, där Patrick Kluivert gjorde ett hattrick. I semifinalen mot Italien dominerade Nederländerna stora delar av matchen, särskilt efter att Italien blivit reducerat till tio man i första halvlek. Nederländerna tilldelades två straffsparkar under ordinarie tid men missade båda, och matchen slutade 0–0 efter förlängning. I straffsparksläggningen räddade den italienske målvakten Francesco Toldo flera försök och Italien avancerade till final. Nederländernas uttåg blev särskilt uppmärksammat eftersom laget ansågs ha haft tillräckliga chanser att avgöra matchen under ordinarie tid.
Efter turneringen avgick förbundskapten Frank Rijkaard, och ersattes av Louis van Gaal. I kvalet till Världsmästerskapet i fotboll 2002 i Japan och Sydkorea lyckades Nederländerna oväntat inte kvalificera sig. Laget förlorade avgörande matcher mot Portugal och Irland, där den sistnämnda matchen blev direkt avgörande för avancemang. Nederländerna slutade därmed utanför slutspelsplatserna, vilket betraktades som en stor besvikelse med tanke på lagets spelarmaterial och tidigare resultat under 1990-talet.
Förlusten i kvalspelet ledde till ett tränarskifte, där Louis van Gaal lämnade och Dick Advocaat tog över som förbundskapten. Perioden innebar ett försök att stabilisera laget efter en turbulent period.
Inför Europamästerskapet 2004 betraktades Nederländerna som ett av turneringens starkaste lag efter att ha kvalificerat sig övertygande. Laget hade en offensivt stark trupp med spelare som Ruud van Nistelrooy, Arjen Robben, Edgar Davids, Clarence Seedorf och Roy Makaay, men också ett pågående generationsskifte där yngre spelare började få större roller, som exempelvis Arjen Robben. Nederländerna inledde med oavgjort mot Tyskland, i en match där laget kvitterade och visade tidig offensiv kvalitet. I den andra gruppspelsmatchen förlorade Nederländerna mot Tjeckien efter att ha tappat en ledning i en match som präglades av högt tempo och flera målchanser åt båda håll. I den avslutande gruppspelsmatchen besegrades Lettland, vilket räckte för avancemang till kvartsfinal. Under turneringen experimenterade förbundskapten Dick Advocaat med olika offensiva konstellationer, vilket bidrog till ett varierat men periodvis ojämnt spel. Kvartsfinalen mot Sverige blev en mållös och jämn match där båda lagen hade perioder av spelövertag men hade svårt att skapa avgörande målchanser under ordinarie tid och förlängning. Nederländerna hade ett större bollinnehav och försökte styra spelet genom sitt offensiva mittfält, medan Sverige var farliga i omställningar och skapade flera av matchens klaraste målchanser, bland annat avslut som träffade både stolpe och ribba. Trots dessa möjligheter från svensk sida slutade matchen 0–0 efter full tid och förlängning, vilket ledde till straffsparksläggning. Där blev Nederländernas målvakt Edwin van der Sar avgörande genom flera räddningar, samtidigt som Sverige missade viktiga straffar. Semifinalen mot hemmanationen Portugal blev en tät och känsloladdad match där Nederländerna tidigt hamnade i underläge efter mål av Cristiano Ronaldo och senare Hélder Postiga. Nederländerna reducerade senare och hade periodvis stort spelövertag, men lyckades inte få till en kvittering. Portugal vann med 2–1 och gick vidare till final.
Trots uttåget betraktas EM 2004 som ett viktigt steg i återetableringen av Nederländerna som toppnation efter misslyckandet i VM-kvalet 2002. Turneringen markerade också början på en ny fas där yngre spelare började ta en mer central roll i landslaget.
Efter EM 2004 tillträdde före detta storstjärnan Marco van Basten som förbundskapten, som genomförde en stor generationsväxling genom att peta spelare som Clarence Seedorf, Patrick Kluivert, Edgar Davids, Jaap Stam och Roy Makaay. Han förespådde en anfallsfotboll och flera av de nya spelarna kom från klubben AZ Alkmaar: Denny Landzaat, Barry Opdam, Jan Kromkamp, Joris Mathijsen, Khalid Boulahrouz, Ryan Babel, Romeo Castelen, Dirk Kuyt och Robin van Persie. Ruud van Nistelrooy och Mark van Bommel vägrade att spela vidare efter VM 2006. Det nya landslaget kvalade in till Världsmästerskapet i fotboll 2006 i Tyskland, och förlorade där återigen mot Portugal i en stökig åttondelsfinal på Frankenstadion, känd som Slaget i Nürnberg, som slutade med 4 utvisningar och 16 gula kort, och portugisisk vinst efter ett avgörande mål i första halvlek. I följande EM 2008 i Schweiz och Österrike gick Nederländerna som gruppvinnare till kvartsfinal, som dock slutade med förlust mot Ryssland efter förlängning.
VM-framgångar och misslyckanden under 2010-talet
[redigera | redigera wikitext]
Nederländerna kvalificerade sig till Sydafrika-VM 2010 under förbundskapten Bert van Marwijk. Laget vann samtliga matcher i kvalspelet och omtalades som en av favoriterna med spelare som Arjen Robben, Wesley Sneijder, Mark van Bommel och Robin van Persie. I gruppspelet besegrade Nederländerna Danmark, Japan och Kamerun och vann därmed gruppen med full poängskörd. I åttondelsfinalen besegrades Slovakien med 2–1 efter mål av Arjen Robben och Wesley Sneijder.
Kvartsfinalen mot femfaldiga världsmästarna Brasilien kom att bli en av turneringens mest uppmärksammade matcher. Nederländerna hamnade tidigt i underläge efter mål av Robinho och Brasilien dominerade stora delar av den första halvleken. Efter paus förändrades dock matchbilden. Wesley Sneijder kvitterade efter ett missförstånd i Brasiliens försvar innan han senare nickade in segermålet på hörna. Efter Felipe Melos utvisning kunde Nederländerna hålla undan och nå sin första VM-semifinal sedan 1998. I semifinalen mot Uruguay tog Nederländerna ledningen genom ett långskott från lagkaptenen Giovanni van Bronckhorst, ett mål som ofta räknas som ett av turneringens mest spektakulära. Uruguay kvitterade före paus, men Wesley Sneijder och Arjen Robben gav Nederländerna en tvåmålsledning i den andra halvleken. Trots en sen reducering från Uruguay höll Nederländerna undan och nådde sin första VM-final sedan 1978.
Finalen mot regerande Europamästarna Spanien utvecklades till en fysisk och taktiskt präglad match med ett stort antal varningar. Nederländerna skapade flera farliga målchanser, däribland ett friläge för Arjen Robben, men lyckades inte avgöra. I förlängningen gjorde Andrés Iniesta matchens enda mål och Spanien vann därmed sitt första världsmästerskap. Trots VM-silvret fick Nederländerna kritik för sitt hårda och defensiva spel, vilket skilde sig från den mer offensiva spelstil som länge förknippats med nederländsk fotboll. Samtidigt hyllades laget för sin effektivitet och för att ha nått landets tredje VM-final. Dessutom var Wesley Sneijder en av turneringens absolut främsta spelare. Han gjorde fem mål under mästerskapet och var tillsammans med bland andra Thomas Müller delad vinnare av skytteligan.
Efter VM-silvret 2010 kvalificerade sig Nederländerna till Europamästerskapet 2012 som en av turneringens favoriter. Laget hade imponerat i kvalspelet och förfogade fortfarande över stora delar av den generation som nått VM-finalen. Lottningen placerade dock Nederländerna i den så kallade ”dödens grupp” tillsammans med Tyskland, Portugal och Danmark.
Turneringen utvecklades till en av de största besvikelserna i nederländsk landslagsfotbolls historia. Trots ett stort spelövertag i premiären förlorade Nederländerna överraskande mot Danmark med 0–1. Därefter följde en 1–2-förlust mot Tyskland, vilket lämnade laget i ett pressat läge inför den avslutande gruppspelsmatchen mot Portugal. Nederländerna tog tidigt ledningen genom Rafael van der Vaart men förlorade med 1–2 efter två mål av Cristiano Ronaldo. Nederländerna avslutade därmed mästerskapet utan poäng och blev utslaget redan i gruppspelet. Uttåget väckte omfattande kritik mot lagets prestationer och den interna sammanhållningen, särskilt eftersom truppen fortfarande betraktades som en av Europas mest talangfulla. Kort efter mästerskapet avgick förbundskapten Bert van Marwijk.
Efter fiaskot i EM 2012 återvände Louis van Gaal som förbundskapten och ledde Nederländerna till VM 2014 i Brasilien. Laget vann sin kvalgrupp efter nio segrar och en oavgjord match, men förhandsförväntningarna var lägre än inför tidigare mästerskap eftersom flera nyckelspelare från VM-finalen 2010 närmade sig slutet av sina karriärer.
Inför turneringen övergav Van Gaal den traditionella nederländska 4–3–3-formationen till förmån för ett mer pragmatiskt system med tre mittbackar, wingbackar och snabba omställningar. Taktiken byggdes kring lagets offensiva spets i Arjen Robben och Robin van Persie och kom att prägla Nederländernas spel genom hela mästerskapet. I gruppspelet lottades Nederländerna tillsammans med regerande världs- och Europamästarna Spanien, Chile och Australien. Turneringen fick en spektakulär inledning då Nederländerna besegrade Spanien med 5–1 i en uppmärksammad revansch för VM-finalen 2010. Matchen blev särskilt ihågkommen för Robin van Persies nickmål, ofta kallat "den flygande holländaren", och Arjen Robbens genombrottsmål efter en lång löpning genom Spaniens försvar. Nederländerna besegrade därefter Australien med 3–2 i en svängig match där laget flera gånger tvingades jaga resultatet innan gruppsegern säkrades genom 2–0 mot Chile.
I åttondelsfinalen mot Mexiko såg Nederländerna länge ut att vara på väg mot uttåg, men Wesley Sneijder kvitterade sent och Klaas-Jan Huntelaar avgjorde på straff i slutminuterna. Kvartsfinalen mot Costa Rica slutade mållös efter förlängning. Strax före straffläggningen genomförde Van Gaal ett uppmärksammat målvaktsbyte när Tim Krul ersatte Jasper Cillessen. Krul räddade två straffar och skickade Nederländerna till semifinal. Semifinalen mot Argentina blev en taktiskt präglad och chansfattig match som slutade 0–0 efter förlängning. I straffläggningen räddade Sergio Romero två nederländska straffar och Argentina gick vidare till final. I matchen om tredje pris besegrade Nederländerna värdnationen Brasilien med 3–0. Redan i andra minuten gav Robin van Persie laget ledningen på straff efter att Arjen Robben fällts av Thiago Silva. Nederländerna utökade senare genom Daley Blind efter en snabb omställning, innan Georginio Wijnaldum fastställde slutresultatet i slutminuterna. Brasilien, som kom från semifinalförlusten med 1–7 mot Tyskland, hade svårt att resa sig och skapade få klara målchanser. Segern innebar Nederländernas första VM-brons.
Turneringen betraktades som en stor framgång för Nederländerna. Förutom de etablerade stjärnorna Robben, Van Persie och Sneijder fick flera yngre spelare sitt internationella genombrott, däribland Daley Blind, Stefan de Vrij, Memphis Depay och Georginio Wijnaldum. Louis van Gaal hyllades för sin taktiska flexibilitet och förmåga att få ut maximalt av en trupp som av många bedömare inte betraktades som en av turneringens främsta guldkandidater.
Efter VM-bronset 2014 följde en oväntad nedgång. Sedan Louis van Gaal lämnat för Manchester United lyckades efterträdaren Guus Hiddink inte bygga vidare på framgångarna från VM, och Nederländerna förlorade flera nyckelmatcher i EM-kvalet, bland annat två gånger mot Island. Trots att Danny Blind tog över som förbundskapten under kvalspelets slutskede lyckades laget inte återhämta sig. Nederländerna slutade fyra i kvalgruppen bakom Tjeckien, Island och Turkiet och missade därmed första Europamästerskap sedan 1984 och stod för första gången sedan VM 2002 utanför ett större mästerskap. Misslyckandet möttes av omfattande kritik och betraktades som ett oväntat bakslag för ett landslag som så sent som 2014 hade nått VM-brons. Diskussionen kom i hög grad att kretsa kring generationsskiftet efter Van Gaals framgångsrika VM-lag.
Misslyckandet visade sig inte vara tillfälligt. I kvalet till VM 2018 hamnade Nederländerna i en svår grupp med Frankrike och Sverige, men flera svaga resultat mot direktkonkurrenterna försatte laget i ett svårt läge. Särskilt uppmärksammad blev 0–2-förlusten borta mot Bulgarien våren 2017, en match som kostade Danny Blind jobbet redan dagen efter. När Dick Advocaat återvände som förbundskapten förbättrades resultaten, men skadan var redan skedd. Nederländerna hamnade bakom Frankrike och Sverige i gruppen och tvingades inför den sista kvalmatchen besegra Sverige med sju måls marginal för att nå playoff. Trots en 2–0-seger, där Arjen Robben gjorde båda målen i sin sista landskamp, missade Nederländerna VM 2018 på målskillnad. Därmed missade Nederländerna två raka mästerskap för första gången sedan mitten av 1980-talet. Perioden betraktas ofta som den djupaste krisen i nederländsk landslagsfotboll sedan 1980-talet och sammanföll med generationsskiftet efter spelare som Arjen Robben, Robin van Persie och Wesley Sneijder.
Efter de missade mästerskapen 2016 och 2018 inledde Nederländerna en återhämtning under Ronald Koemans ledning. Det första tydliga tecknet på landslagets återkomst kom i Nations League 2018/19, där Nederländerna besegrade både världsmästarna Frankrike och Tyskland i gruppspelet och därefter nådde final efter seger mot England i semifinalen. Även om finalen mot Portugal förlorades med 0–1 betraktades turneringen som ett viktigt steg tillbaka mot den europeiska toppen. Samtidigt fick en ny generation spelare sitt genombrott, med Virgil van Dijk, Frenkie de Jong, Matthijs de Ligt och Memphis Depay som nya nyckelspelare. Framgångarna sammanföll också med Ajax uppmärksammade resa till semifinal i Champions League 2019, där flera landslagsspelare hade framträdande roller.
Nederländerna kvalificerade sig därefter till EM 2020, som på grund av covid-19-pandemin sköts upp till 2021. Kort efter kvalificeringen lämnade dock Koeman landslaget för Barcelona och ersattes av Frank de Boer. Inför mästerskapet drabbades Nederländerna dessutom av ett tungt avbräck när lagkaptenen Virgil van Dijk missade turneringen på grund av en långvarig knäskada.
Trots detta vann Nederländerna samtliga gruppspelsmatcher mot Ukraina, Österrike och Nordmakedonien. Premiären mot Ukraina blev särskilt minnesvärd då laget tappade en 2–0-ledning till 2–2 innan Denzel Dumfries avgjorde sent inför hemmapubliken i Amsterdam. Efter det övertygande gruppspelet betraktades Nederländerna som en möjlig utmanare till medaljerna, men i åttondelsfinalen mot Tjeckien förändrades förutsättningarna när Matthijs de Ligt visades ut i början av den andra halvleken. Tjeckien vann med 2–0 och Nederländerna slogs ut tidigare än väntat. Uttåget möttes av omfattande kritik och Frank de Boer lämnade sin post kort därefter.
2022 var Nederländerna tillbaka i VM i Qatar där de nådde kvartsfinal genom att vinna varje match inklusive den mot värdlandet Qatar, utom den oavgjorda mot Ecuador, före kvartsfinalen som blev oavgjord efter både en senare reducering och sen kvittering till 2–2 av Wout Weghorst, men blivande världsmästarna Argentina vann senare straffsparksläggningen genom två nederländska straffsparkar räddade av Emiliano Martínez.
Statistik
[redigera | redigera wikitext]Förbundskaptener ("Bondscoach")
[redigera | redigera wikitext]| Namn | Tränarperiod(er) | Landskamper | |
|---|---|---|---|
| 1 | Bob Glendenning | 1923, 1925–1940 | 87 |
| 2 | Dick Advocaat | 1992–1994, 2002–2004, 2017 | 64 |
| 3 | Rinus Michels | 1974, 1984, 1986–1988, 1990–1992 | 53 |
| 4 | Marco van Basten | 2004–2008 | 52 |
| 5 | Elek Schwartz | 1957–1964 | 49 |
| 6 | Bert van Marwijk | 2008–2012 | 46 |
| 7 | Guus Hiddink | 1995–1998, 2014–2015 | 49 |
| 8 | Jaap van der Leck | 1949–1954 | 29 |
| 9 | Jan Zwartkruis | 1976–1977, 1977, 1978–1981 | 28 |
| - | Georg Kessler | 1966–1970 | 28 |
Senast uppdaterad: 2 september 2023 Från engelska wikipedia.
Andra tränare
[redigera | redigera wikitext]- Frank Rijkaard (1998–2000)
- Max Merkel
- Louis van Gaal (2000–2001, 2012–2014, 2021–2022)
Flest landskamper[redigera | redigera wikitext]
Fortfarande aktiv
Senast uppdaterad: 24 oktober 2022 |
Flest mål[redigera | redigera wikitext]
Fortfarande aktiv
Senast uppdaterad: 14 augusti 2015 Från nederländska wikipedia. |
Fotbollsdräktens historia
[redigera | redigera wikitext]      1974
|
     1978
|
    1988
|
   1990
|
   1994
|
     1998
|
    2000
|
2006, 2014
|
Laguppställning
[redigera | redigera wikitext]Följande spelare var uttagna till VM 2026.
Antalet landskamper och mål är uppdaterade efter matchen mot Japan den 14 juni 2026.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- (engelska) RSSSF - Nederländernas herrlandskamper i fotboll
- (engelska) Yansfield - Nederländernas herrlandskamper i fotboll
| ||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||