Tjuktjien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Чуко́тский автоно́мный о́круг
Чукоткакэн автономныкэн округ
Federationssubjekt
Flag of Chukotka.svg
Flagga
Coat of Arms of Chukotka.png
Symbol
Land  Ryssland
Federalt distrikt Fjärran österns federala distrikt
Huvudort Anadyr
Area 737 700 km²
Folkmängd 49 520 (1 januari 2009)
Befolkningstäthet 0,1 invånare/km²
Tidszon +11
Politisk status autonomt distrikt
Tjuktjiens läge i Ryssland.
Tjuktjiens läge i Ryssland.

Tjuktjien (ryska: Чукотка, Tjukotka) är en autonom region (okrug) i nordöstra Ryssland med en yta på 737 700 km² och 49 520[1] invånare (1 januari 2009). Den består dels av Tjuktjerhalvön, dels av ett större område land innanför halvön. Regionens huvudstad är Anadyr. Tjuktjien är både Rysslands och den eurasiska kontinentens nordöstligast belägna plats och består till största del av tundra. Öster om området, tvärs över Berings sund, ligger den amerikanska delstaten Alaska. Tjuktjien har få vägar och flyg är det viktigaste transportmedlet för persontransport. Det finns också kustsjöfart, som delvis ligger nere på vintern.

Geografi och ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Flygbild över staden Bilibino

I Tjuktjien finns stora fyndigheter av mineraler, däribland guld, tenn, bly, zink och kol. Andra näringar är jakt, renskötsel och fiske. Man hoppas också på turism från USA. Det har tidigare inte förekommit på grund av områdets status som militärt skyddsområde och därför finns det mycket få hotell med mera utbyggt. Turism från USA har funnits ett fåtal år i liten skala, genom att regionens myndigheter hjälper ett amerikanskt flygbolag med de militära besökstillstånden och andra praktiska problem. I Bilibino finns Bilibino kärnkraftvärmeverk.

Tjuktjiens klimat är kallt. På sommaren är det kustklimat med runt 9 °C i juli. På vintern är havet fruset och det blir mer inlandsklimat med -25 °C i medel i januari.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det sägs att Tjuktjien först befolkades cirka 8 400 år sedan av primitiva jägare från Central- och Östasien. Då fanns det en skogbeklädd landbrygga mellan Alaska och Asien, Beringia, som förfäderna till Amerikas indianer och eskimåer korsade för att bosätta sig på kontinenten. På denna tid levde mammutar, bepälsade noshörningar och andra forntida djur i området. Folket på denna tid var inte nomader, utan hade permanenta bosättningar.

När klimatet ändrades, ändrades djurens liv. Många flyttade, djur dog ut och detta fick till följd att hela människofolkgrupper dog ut i brist på mat. Detta bidrog till att många folkgrupper påbörjade en nomadisk livsstil.

Idag kan man se många fornlämningar från Tjuktjiens stenåldersbefolkning på tusentalet f.Kr., inristade på stenblock kring Pegtymelflodens bädd. Cirka hundrafyra silhuettinristningar av djur återstår idag.

Folket i nordöstra Fjärran östern ändrade mycket litet på sin livsstil innan ryska kossacker började utforska området. Kossackerna hade i uppdrag att expandera det ryska riket och lägga folkgrupper under tsarens makt. De första århundraden präglades av konflikt mellan Tjuktjiens folk och de ryska kossackerna.

Befolkning[redigera | redigera wikitext]

Dansare i byn Lorino

I Tjuktjien finns städerna Anadyr, Bilibino och Pevek. Det finns även 13 stadsliknande bosättningar (посёлки городского типа).

Med Tjuktjiens ursprungsbefolkning menas oftast tjuktjer och jupiker ("sibiriska eskimåer"), tillsammans med de mindre folken korjaker, tjuvantser, evener och jukagirer, om under tusen individer vardera. Under sovjettiden tvångsförflyttades många ryssar, vitryssar och ukrainare till regionen och idag är omkring 60% av befolkningen etniskt rysk.

År 2000-2008 var Roman Abramovitj, känd som ägare av Chelsea FC, Tjuktjiens guvernör. År 2009 är det Roman Kopin.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Publikation Tjislennost naselenija rossijskoj federatsii, po gorodam, poselkam gorodskogo tipa i rajonam, na 1 janvarja 2009 goda (utgiven av ROSSTAT), invånarantal i Rysslands administrativa enheter 1 januari 2009.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Erdéley, Péter (2009). ”På naturens villkor”. Reader's Digest - Det bästa (nr. 3): sid. 86-94. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]