Kosacker

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om folkslaget kosacker. För veteslaget kosack, se kosack (vete).
Zaporogkosackerna skriver brev till turkiske sultanen. Brevet har blivit känt som diplomatins grövsta skällbrev. Målning av Ilja Repin, 1880-1891.
En ukrainsk folkmusiker i traditionell dräkt spelar bandura.

Kosacker är ett östslaviskt kristet ortodoxt folk, med främst ryskt- och ukrainskt etniskt ursprung, känt främst för sin speciella patriotiska militära livsstil och präglat av starkt frihetspatos och stark klantillhörighet. Kosackerna har inget eget land utan lever främst i sina traditionella områden i södra Ryssland, närmare bestämt i norra Kaukasus kring områdena runt floderna Don, Kuban, Terek, där de "ryska kosackerna" lever. De "ukrainska kosackerna" har sitt starkaste fäste bland annat i området kring floden Dnepr. I övrigt finns kosacker utspridda över hela världen. Det förekommer numera under 2000-talet, diskussioner om möjligheten att Don-kosackerna skall få egen autonomi alternativt få bilda egen delrepublik inom den ryska federationen.

Kosackerna betraktas som en enhetlig grupp, trots att de geografiskt befinner sig på olika ställen, men är uppdelade i flera mindre underklaner och grupper utifrån geografiska områden. Grovt sett går det att dela in dem utifrån de två mest kända och betydelsefulla grupperna; de ryska donkosackerna från södra Ryssland i norra Kaukasus, samt de ukrainska zaporogkosackerna från Ukraina.

Etnicitet och kultur[redigera | redigera wikitext]

Etniskt sett skiljer kosackerna sig inte från vanliga ryssar eller ukrainare, däremot skiljer de sig markant i livsstil och mentalitet, framförallt genom sin krigarmentalitet, sin stridskonst (den så kallade systema), sin starka kristna tro och frihetssträvan bort från statlig kontroll. Kosackerna ansågs av tradition vara mer religiösa, arbetsamma och renliga, samt kroppsligen starka, välväxta och uthålliga. I till exempel polskt vardagsspråk används uttrycket "kosack" ännu idag som ett adjektiv om ovanligt djärva, spänstiga och starka individer. De ukrainska och ryska kosackerna är alltså egentligen inget eget folkslag i egentlig mening utan uppstod av en mängd olika grupper av främst slaviskt ursprung och formerade de stora klaner som finns än idag.

Kosackerna är av historiska skäl ett traditionellt krigarfolk, även om de är ett modernt folk idag. Men sedan länge så återfinns mycket av det gamla, och särskilt har det kommit igen efter sovjetsystemets fall. För deras traditionella nybyggar-bosättningar i periferin av de Polsk-Litauiska och Ryska rikena tvingade dem att själva försvara hem och härd mot ansättande mongoler, tatarer och turkar österifrån. Genom kosackernas härjningar och krigföring samt handelskontakter har det uppstått viss etnisk och kulturell uppblandning med andra grannfolk och folkslag av rumänskt, tatariskt, persiskt och turkspråkigt ursprung, samt minoriteter i Kaukasus. Vissa av de ryska kosack-klanernas traditionella klädsel, påminner mycket om den de andra kaukasiska folken har, vilket tyder mycket på att kontakterna inte alltid varit fientliga som den oftast har varit och är än idag i och med Tjetjenien-krigen på 1990 och 2000-talet.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Benämningen kosack kommer från det turkiska ordet kaz, som betecknar en fri man eller nomad. Kosack uttalas på ryska Kazzak. Första gången termen kosack dyker upp i historien är på 1300-talet i Moskovitiska Storfurstendömet som då betalar tribut till tatarerna och är under starkt kulturellt inflytande från tatarerna. Ordet finns också i namnbildningen Kazakstan som är ett land tillhörande den turkiska språkgruppen. Dock är det viktigt att påpeka att kosacker inte skall förväxlas med kazacher som är en helt annan folkgrupp.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kosackernas ursprung har ibland varit något oklar och teorierna har varit många kring detta under omständigheterna mytologiska folk. Ursprungligen lär kosackerna ha varit slaviska livegna bönder i Kievriket och Rus under tidigt 1200-tal (dagens Ryssland, Ukraina och Vitryssland), som flydde undan feodalslaveriet och strävade efter frihet ute på de så kallade vilda slätterna i det stora ingenmansland som fanns mellan floderna Boh och Dneprs nedre lopp, som i väster angränsade till det polsk-litauiska Samväldet (Dessa kosacker från Dneprs stränder kallades i det polsk-litauiska riket för Zaporogkosacker (av ”za porogi” : ”bortom forsarna”) eftersom de bodde bortom Dneprs sju forsar, kända allt sedan vikingatiden) i norr, till det (ryska) Moskovitiska riket och i sydöst till tatarernas marker ovan Svarta havet och på Krim. Där började de flyende livegna befolka de glesbefolkade stäpperna i dagens centrala Ukraina och norra Kaukasusområdet i Ryssland. Det var under denna kaotiska tid på 1200-talet som kosackerna som grupp började formeras, samtidigt som mongolerna/tatarerna erövrade Rus.

Kosackgrupper i modern tid[redigera | redigera wikitext]

Zaporogkosackerna[redigera | redigera wikitext]

Zaporogiskt läger. Målning av Józef Brandt.

Det polsk-litauiska samväldet hade endast nominell kontroll över detta Zaporogkosackernas vidsträckta, fram till mitten av 1300-talet tatariska, område då man saknade resurser till kontroll. Området, kallat "de Vilda Slätterna", blev därför en tillflyktsort för främst bönder som flytt undan det hårda feodalförtrycket och livegenskapen i det Polsk-Litauiska och Moskovitiska rikena, men även för all slags illgärningsmän och bannlysta fredlösa av samtliga samhällsklasser. De Vilda Slätterna blev inom kort en trygg tillflyktsort undan feodalt förtryck eller en krävande rättvisa.

Etniskt utgjordes Zaporogkosackerna av en blandning av huvudsakligen ukrainare och vitryssar men även av polacker, ryssar samt rumäner från Valakiet och Moldavien. Där förekom även inslag av greker, italienare, tyskar och spanjorer(!) vilka befriats från slaveri på turkiska Svarta havs-galärer av kosackerna.

Ganska snabbt skapade zaporogkosackerna en mycket särpräglad kultur och samhällssystem som byggde på krigsdemokrati (där man genom omröstning tillsatte och avsatte sina anförare) samt fribyteri och konstant tillstånd av stridsberedskap. Detta var nödvändigt till försvar mot de ständigt härjande muslimska turk-mongoliska tatarerna från Svarta havskusten. Mycket av tatarernas krigiska livsstil antogs av de hårdföra kosackerna. Själva namnet ”kosack” omnämns för första gången i en ukrainsk krönika från 1395, och kan härledas från tatariskans ”quzzaq” eller "kazakh" och betyder "djärv stridskamrat" eller ”fri man” men används också med betydelsen "rövare" eller "fribytare", vilket sammantaget är en ganska träffande beskrivning av kosackernas bångstyriga och våghalsiga livsstil.

Polen-Litauens kung Kasimir Jagiellonczyk sände redan 1486-90 sin nästäldste son, den energiske prins Jan Olbracht, till södra Ukraina med uppgift att organisera ett bättre värn mot tatar-räderna än det otillräckliga polsk-litauiska gränsförsvaret som satts upp 1479. Det glesbefolkade och vidsträckta södra och östra Ukraina, som ingick i den litauiska delen av det polsk-litauiska samväldet, hade av litauerna aldrig försetts med murade försvarsanläggningar och var nästan helt oskyddat mot de ständigt återkommande tatarhärjningarna.

För att i tid kunna mobilisera andra tillgängliga försvarsstyrkor satte den krigiske prins Jan Olbracht upp en stående medborgarkår av lokala kosacker, främst jägare och bönder, vilka kontinuerligt patrullerade den södra gränsen mot härjande tatarer. Kosackerna blev snabbt kända som djärva krigare.

Osmanska trupper i strid med kosacker 1592

Kosackerna blev lustigt nog först kända som fotsoldater och inte som de djärva sabelsvängande ryttare man associerar till idag. Som de jägare de ursprungligen var, var de därför oftast mycket styva skyttar och var med sina musköter av turkisk modell - med grövre kaliber än de europeiska motsvarigheterna - ofta indelade i stridsskyttelag som till hälften utgjordes av snabba muskötladdare. Kosackerna blev därför mycket lämpade för stationär krigföring som vid försvar eller belägring av borgar samt tross- och härläger. Själva tog kosackerna sig oftast fram på Dnjepr i sina "tjajkor" - långa tvåstävade och flatbottnade roddbåtar - med vilka de gjorde utfall mot turkiska skepp från det osmanska riketSvarta havet. Upphovet till stridigheterna var de muslimska osmanernas/turkarnas slavhandel med kristna, vilken kosackerna motsatte sig. De årliga sjörädernas ursprungliga syfte var att befria slavar men kom snart att även innefatta inkomstbringande plundring av osmanska svartahavsstäder.

Zaporogkosackerna levde av handel, jakt, fiske, boskapsuppfödning samt av krigsplundring, främst riktad mot tatarerna. Deras huvudsäte blev på 1500-talet fortborgen Sitj /Sich /Sicz på ön Hortitsa /Chortyca i det breda nedre Dnjeprs skärgård. Kosackernas vidsträckta land utgjorde en buffertstat mot tatarer och turkar, långt från huvudstaden Warszawa, varför de oregerliga kosackerna länge tilläts ett stort mått av självständighet och autonomi i sin verksamhet då de allt sedan 1486 i första hand utgjorde ett stridbart varningssystem vid tatarhärjningar.

Fortborgen Sitj /Sich /Sicz

De stolta, frihetsälskande och hårdföra zaporogkosackerna underkastade sig enbart ledare – atamaner - som de själva röstat fram vid sina rådsmöten i huvudsätet Sitj (”ataman” : kosackisk överbefälhavartitel. Egentligen en förvrängning av den polska militärtiteln "hetman", i sin tur en förpolskning av tyskans "hoeftman" / ”hauptmann”, i 1400-talets Tyskland ungefär motsvarande generals grad).

Från 1500-talet började polackerna använda sig av uppbådade kosackstyrkor i sina kronoarméer till skydd av den sydöstra gränsen.

När Litauen 1569 inom ramen för det Polsk-Litauiska Samväldet överlåter Ukraina till den polska Kronan hamnar kosackerna under polskt styre. 1578 skapas stående reguljära förband av värvade kosacker i polska kronans sold. Därmed började kosackernas självmedvetenhet som politisk och militär faktor att växa. Samtidigt började kosackernas förband att bli alltmer hästburna när de inte längre bara verkade utmed Dnjeprs stränder utan värnade det Polsk-Litauiska Samväldet varhelst det behövdes.

Kosackernas första hetman / ataman var E. Dasjkovitj, vilken bistod Polen stort och för vilket den polske kungen Sigismund I (den gamle) överlämnade till zaporogerna Tjerkasy, Kaniv, Perevolotjna och fästningen Tjihirin. Näste kung Stefan Batory, som ville trygga landets södra delar mot krimtatarerna, skänkte zaporogkosackerna en arméorganisation och gav deras ataman hetmanklenoder (regalier), överlämnade till dem staden Terechtemirov och lät dem bosätta sig ända fram till Kiev.

Eustachy Dasjkovitj. Målning av Jan Matejko.

Från 1589 inleds dock en period av konflikter mellan det polsk-litauiska samväldet och kosackerna. Detta sammanfaller med den svensk-polske kungen Sigismund Vasas regeringstid (1587-1632). Polackerna började trakassera och kuva de bångstyriga kosackerna för deras anfall mot tatarerna och turkarna med vilka polackerna vid den tidpunkten hade fredsavtal med. Den konservative katolske kung Sigismund Vasa införde dessutom 1596 en kyrklig union mellan de katolska och ortodoxa kyrkorna i syfte att göra Ukraina katolskt vilket ej sågs med blida ögon av konservativa ukrainska ortodoxa trosföljare och i synnerhet många fromma kosacker. Följden av detta blev många militära konflikter och uppror mot främst de förpolskade ukrainska stormannaätterna som ofta fick hjälp av den polsk-litauiska armén. 1648 utmynnade ett nytt uppror i ett inbördeskrig som blev till ett befrielsekrig mot det polska förtrycket. Hårt pressade av polackerna och litauerna bad kosackerna 1654 sina ortodoxa ryska tosfränder om bistånd mot Polen-Litauen. Resultatet blev en rysk intervention som 1667 delade Ukraina i en västlig (polsk) och östlig (rysk) del. Invånarna i den ryska delen blev dock snart varse att det ryska förtrycket var ännu tyngre än det polska och lierade sig i ren desperation med sina ärkefiender tatarerna och turkarna mot polacker och ryssar. Likväl drevs slutligen turkarna bort av polacker och ryssar och ukrainarna pacificerades mycket hårt.

Kosacker i polsk tjänst. Målning av Józef Brandt.

Zaporogkosackernas politiska självmedvetenhet vaknar[redigera | redigera wikitext]

Under 1600-talet bestod de sk "registrerade kosackerna", det vill säga kosacker i Polska Kronans sold, av upp till 40 000 man. Därför började kosackerna resa krav på att få delta i Samväldets inre angelägenheter på lika villkor som polackerna och litauerna. För att dämpa kosackernas krav och ofta nyckfulla utfall mot turkiskt territorium utökades ständigt antalet registrerade kosacker i polska kronans sold i utbyte mot löfte om ett mer ansvarsfullt beteende. På detta sätt hoppades kronan få kontroll över de rovlystna kosackernas okontrollerade härjningar av turkiska provinser som drog in Polen-Litauen i oönskade konflikter med Turkiet, den tidens supermakt.

När inte detta gav någon effekt försökte polackerna oroade av utvecklingen att stärka sitt grepp om kosacknationen genom lagar och riksdagsbeslut som minskade kosackernas privilegier och rörelsefrihet. Detta påhejades av lokala förpolskade ukrainska stormän som inte ville ha konkurrens om de ukrainska slätterna från kosackerna. Detta förorsakade ofta väpnade kosackresningar som i regel slutar med kompromisser.

De svårkuvade kosackerna blev under 1600-talet en frihetssymbol för de livegna och hårt förtryckta bönderna i Samväldet och alltfler bönder rymde från sina feodalherrar för att ansluta sig till kosacknationen, som därmed växte mycket kraftigt. Med visst fog kan man säga att den ukrainska nationalismen och självständighetssträvandet tar sin början med detta. Efter en rad uppror under 1600-talet ställdes kosackfrågan på sin spets när kosackerna krävde att få bli den tredje nationen i det Polsk-Litauiska samväldet i paritet med polackerna och litauerna.

Samväldet som också kallades för ”De Båda Nationernas Republik” skulle alltså förvandlas till ”De tre Nationernas Republik” med kosackerna upphöjda till samma ställning som den polska och litauiska adeln. Detta accepterade inte majoriteten av samväldets adel som hade ekonomisk vinning i att försöka göra kosackerna till livegna bönder.

Detta orsakade det mest omfattande kosackupproret (1648-1654) under Bogdan Chmelnitskij.

Upproret blev mycket blodigt och kostsamt för samväldet. När så polackerna var nära att kuva rebellerna ställde sig kosackerna under sina grekisk-ortodoxa trosfränder ryssarnas beskydd i fördraget i Perejeslav 1654. Därmed utvecklades kosackupproret till ett omfattande krig med Ryssland. I detta läge förklarade det påpassliga Sverige krig mot Polen-Litauen (1655) och en konflikt som överträffar 30-åriga kriget i förluster, plundring och förstörelse var ett faktum.

1660 jagade polackerna ut svenskarna, men deras krig mot ryssarna fortsatte. 1667 slöts det fred med ryssarna i Andrusjov, men polackerna tvingades avstå det östra kosackiska Ukraina. Därmed började Rysslands ställning som stormakt ta form, och det Polsk-Litauiska samväldets väg mot delningar och undergången 1795 (Se Polens delningar).

Typisk ukrainsk bondstuga, chata. Målning av Sergij Vasylkivskij.

Zaporogkosackerna upptäckte dock snart att de ryska ”befriarnas” ok var betydligt tyngre att bära än polackernas. Till skillnad från polackerna tolererade ryssarna ingen som helst autonomi för kosacknationen utan krävde total underkastelse. Kosacknationen blev spittrad i självständighetsfrågan och inbördestrider uppstod. En del kosacker återgick till att tjäna den polska kronan mot ryssarna. Delar av kosacknationen gick till och med så långt att de lierade sig med sina arvfiender Turkiet och tatarerna mot ryssar och polacker. I slutänden fördrev polacker och ryssar turkarna och pacificerade kosackerna mycket hårt på 1680-talet.

Under Stora nordiska kriget 1700-1721 lierade sig zaporogkosackerna med Karl XII som tågade mot Ryssland genom ryska Ukraina. Hetmanen Ivan Mazepas försök till självständighet med svensk hjälp krossades dock i slaget vid Poltava 1709. Mazepas stat räknas ibland som Ukrainas ursprung. Zaporogkosackernas huvudsäte Sitj förstördes av ryssarna men byggdes upp på nytt 1734. Ryssland tolererade dock inte de bångstyriga kosackernas frihetsbehov och autonomikrav.

I slutet av 1700-talet absorberades zaporogernas marker med Nya Ryssland, som bestod av territorier som Ryssland vunnit från tatarerna och turkarna vid Svarta havskusten. Katarina den stora låter 1775 på nytt likvidera Zaporogkosackernas huvudstad Sitj. Samtidigt tvingades även de ryska Donkosackerna till underkastelse och miste även de sin redan låga grad av självstyre.

Ett kosackregemente på 1600-talet[redigera | redigera wikitext]

Ett kosackregemente bestod år 1610 av 2000 man. Regementet bestod av 4 bataljoner om 500 man. Varje bataljon delades i 5 kompanier om 100 kosacker. Dessa i sin tur indelades i „kuren” (roten) det vill säga rader, motsvarande plutoner. Regementet anfördes av en „pulkovnik” (av polskans „pulk” : regemente), han bistods av en bivack/lägerchef och en regementsskrivare. Bataljonerna anfördes av löjtnanter. En halv bataljon (250 kosacker) leddes av en „osaul” (kapten), ett kompani om 100 man leddes av en löjtnant: „setnik” (av sto eller setka = 100). Plutonerna slutligen anfördes av en „kuren ataman”. Ett regemente bestod dessutom av 4 fänrikar/fanbärare, 4 trumpetare och 4 trumslagare, det vill säga en av varje för varje bataljon om 500 kosacker. Till detta tillkom 4 tjänare/kalfaktorer. Ett regemente bestod alltså av 1 pulkovnik, en lägerchef, en skrivare, 4 löjtnanter, 8 asauler, 20 setnikar, 4 fänrikar, 4 trumpetare, 4 trumslagare, 157 kuren otamaner samt 1799 meniga kosacker.

Kubankosackerna[redigera | redigera wikitext]

Officerare från Kubankosackhären deltar i Segerparaden på Röda torget i Moskva, 24 juni 1945.

Som nämnts ovan lade den ryska kejsarinnan Katarina II år 1775 Zaporogkosackernas bas Sitj i ruiner och krossade fullständigt zaporogernas självständighet. I juni 1775 omringades Zaporogkosackernas Sitj av Katarina den II:s moskovitiska styrkor. Kosacklägret jämnades med marken och kosackerna dödades eller fördes bort i fångenskap. Kosackernas ledare, koschovyj (härläger-chef) Kalnysjevskyj, internerades i ett kloster i Solovky där han tillbringade 25 år i fångenskap, fram till sin död 1803. Den jord kosackerna hade ägt delades ut till ryska adelsmän eller till utländska nybyggare främst av tysk börd men också av serbiskt, bulgarisk och ungerskt ursprung.

En grupp på 5000 zaporogkosacker flydde till den turkiska gränsen som då var belägen vid det nuvarande Moldavien. De stannade i staden Bilhorod (nuvarande Akerman) ovanför Djnestrs delta, och sände därifrån en diplomatisk mission till den turkiske sultanen med en anhållan om att få bli turkiska undersåtar, vilket även beviljades dem. Sultanen lät dem bygga det Nya Sitj på ett antal öar i Donaudeltat. Nya Sitj växte snabbt och på bara ett år hade kosackhären ökat från 5000 man till 7000, tack vare flyktingströmmarna från Katarina den II:s Ryssland och från de polskstyrda delarna av de etniskt ukrainska områdena på floden Dnjeprs västra strand. Den moskovitiska regeringen ogillade utvecklingen och försökte stävja den genom att utlysa amnesti för flyktingarna och utöva diplomatiska påtryckningar på Turkiet. Man lät också styrkor av ryska Donkosacker anfalla Nya Sitj. (källa:Velyka Istorija Ukrajiny, Ivan Tyktor, Lviv-Winnipeg, 1948.)

En annan grupp zaporogkosacker tvångsförflyttades till Kuban i västra Kaukasus, där kubankosackerna sedermera uppstod. Den ukrainska kosackeliten upptogs i den ryska aristokratin. Till en början behöll dock Kubankosackerna sina ukrainska och polska militära traditioner, anammade allt sedan 1500-talet som värvade trupper i polsk tjänst. Kubankosackerna ansåg sig vara de "äkta" kosackerna och påstod att en Kubankosack var värd lika mycket som tre Donkosacker. I trots mot ryssarna behöll man ofta sina polska namn. Efterhand minskade hätskheten. I mitten av 1800-talet skapar de en gemensam kosackgemenskap med ditkommenderade mindre enheter från Donkosackerna. Kubankosackerna fungerade som ett väpnat gränsskydd i Kaukasus och kom att spela en roll i den ryska expansionen mot Kaukasus under 1800-talet.

Kosacker i den ryska armén[redigera | redigera wikitext]

Semiretjenskkosack 1911
Uralkosacker 1912

Sedan kosackerna underordnats tsarväldet förvandlades de fria kosacknationerna gradvis till en säregen blandning av etniskt kast och militärt truppslag. Varje vapenför kosackman var förpliktad att tjänstgöra under fanorna, medan före värnpliktens införande 1874 endast en begränsad del av den övriga befolkningen utskrevs. Men även efter värnpliktens införande hade kosackerna längre tjänsteplikt under fanorna och längre tid i reserven, samt färre möjlighter att slippa militärtjänst, än övriga värnpliktiga.

Med det ryska rikets expansion österut, uppsattes också nya kosackförband av de ursprungliga asiatiska icke-slaviska folkslag som bodde där. Under 1800-talet och fram till revolutionen fanns det 11 kosackhärar i den ryska armén, med sammanlagt över 150 000 soldater i aktiv tjänst och i reserven.

Ryska Kosackhärar 1913[redigera | redigera wikitext]

  • Donhären (55 000 soldater)
  • Kubanhären (31 000 soldater)
  • Orenburghären (16 000 soldater)
  • Uralhären (8 000 soldater)
  • Astrachanhären (2 000 soldater)
  • Terekhären (10 000 soldater)
  • Sibiriska hären (2000 soldater)
  • Baikalhären (15 000 soldater)
  • Amurhären (4 000 soldater)
  • Semiretjenskhären (5 000 soldater)
  • Ussurihären (2 000 soldater)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Etymolohitjnyj-Semantytjnyj Slovnyk Ukrajinskoji movy, s 241, Tovarystvo Volyn, Winnipeg, Kanada 1982

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Spring, Laurance (2003). ”The Cossacks 1799-1815”. Warrior series (Osprey) (nr. 67). ISBN 1-84176-464-7. 
  • Bergman, Olle (2006). ”De hårdföra kosackerna”. Allt om historia (nr. 11): sid. 38-43. 
  • Edwards, Mike (text) & Ludwig, Gerd (foto) (1998). ”A comeback for the Cossacks”. National geographic 194 (nr. 5 (november)): sid. 34-57. 
  • Lev Tolstoj, Kosackerna (1863) [Senaste svenska utgåva 1985].