Chelsea FC

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För damfotbollsklubben, se Chelsea LFC.
Chelsea FC
Fotbollsklubb
Stamford Bridge stadium.jpg
Klubbens hemmaarena Stamford Bridge 2008.
Grundinformation
Grundad10 mars 1905 (114 år sedan)
Fullständigt namnChelsea Football Club
SmeknamnThe Blues, The Pensioners[1], The Boys in Blue
SeriePremier League
OrtStorbritannien London, England, Storbritannien
HemmaarenaStamford Bridge
(kapacitet: 41 631[2])
Nyckelpersoner
ÄgareRyssland Roman Abramovitj
OrdförandeUSA Bruce Buck
SportchefRyssland Marina Granovskaia
TränareEngland Frank Lampard
LagkaptenSpanien César Azpilicueta
Matchställ
Kit left arm cfc1920h.png
Lagfärger
Kit body cfc1920h.png
Lagfärger
Kit right arm cfc1920h.png
Lagfärger
Kit shorts cfc201920h.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1920h.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm chelsea1920a.png
Lagfärger
Kit body chelsea1920a.png
Lagfärger
Kit right arm chelsea1920a.png
Lagfärger
Kit shorts usa18h.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1920a.png
Lagfärger
Bortaställ
Kit left arm chelsea1920t.png
Lagfärger
Kit body chelsea1920t.png
Lagfärger
Kit right arm chelsea1920t.png
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Engelska ligamästare6 (1954/55, 2004/05, 2005/06, 2009/10, 2014/15, 2016/17)
FA-cupen8 (1969/70, 1996/97, 1999/00, 2006/07, 2008/09, 2009/10, 2011/12, 2017/18)
Engelska ligacupen5 (1964/65, 1997/98, 2004/05, 2006/07, 2014/15)
Community Shield4 (1955, 2000, 2005, 2009)
Uefa Champions League1 (2011/12)
Cupvinnarcupen2 (1970/71, 1997/98)
Uefa Europa League2 (2012/13, 2018/19)
Uefa Super Cup1 (1998)
Övrigt
Webbplatschelseafc.com

Chelsea FC är en fotbollsklubb från sydvästra London i England i Storbritannien som spelar i Premier League. Klubben bildades den 10 mars 1905 och spelar sina hemmamatcher på Stamford Bridge. Klubben ägs av den ryske oljemiljardären Roman Abramovitj, som köpte klubben 2003.

2015 rankade Forbes klubben som sjätte rikaste till ett värde av $1,37 miljarder.[3]

Chelsea har de senaste åren tampats med Liverpool, Manchester United och Arsenal om herraväldet i den engelska toppfotbollen, de så kallade "The Big Four". Chelsea har blivit engelska mästare sex gånger, senast säsongen 2016/2017. Klubben vann sin hittills enda Champions League-titel 2012.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Begynnelsen (1905–1915)[redigera | redigera wikitext]

Klubbens ligaplaceringar från och med 1906.

Klubben bildades i början av år 1905, på grund av att det fanns en arena att spela på men inget lag. Det var den då kände byggmagnaten Gus Mears som tillsammans med sin bror J.T. hade köpt Stamford Bridge Athletic Ground och en närliggande marknadsplats som grund för den fotbollsstadion Mears drömde om att bygga. Samtidigt erbjöd Great Western Railway sig att köpa marken för att bygga en godshanteringsplats bland annat för kol. Gus Mears övervägde erbjudandet, men inom ett par dagar hade han kontaktat en känd arkitekt av fotbollsarenor och han planerade istället att bygga sin egen fotbollsstadion. Arenan erbjöds till den etablerade grannklubben Fulham FC (Stamford Bridge är tekniskt sett beläget inom Fulhams stadsdelsområde, på gränsen till Chelsea). Fulham tyckte dock att kostnaden, 1 500 pund om året, var för hög och tackade nej. Gus Mears vän F.W. Parker (en välkänd finansiär) föreslog då på en pub att de själva skulle starta sin egen klubb med målsättningen att bli en av de främsta i landet. Klubbnamn som Stamford Bridge och Kensington föreslogs men till slut enades man om namnet Chelsea – efter grannstadsdelen.

Mears och Parker ansökte om att få starta i The Southern League men laget blev inte invalt förrän vid ligans årsmöte år 1905 efter ett tidigare avslag på grund av protest från Fulham och Tottenham. Efter två år i division två blev Chelsea uppflyttade men laget åkte upp och ner mellan divisionerna trots ett flertal för sin tid mycket framgångsrika och kända spelare. Laget nådde en enda cupfinal, 1915, som förlorades mot Sheffield United med 3–0. Finalen var känd som "Khakifinalen" på grund av det pågående första världskriget.

1900-talets senare hälft[redigera | redigera wikitext]

Vid ett tillfälle under 1950-talets början var alla Chelseas fem forwardar landslagsspelare. 1955, under ledning av den legendariske tränaren Ted Drake, vann Chelsea ligan – vilket således innebar en plats i den första Europacupen. Chelsea stoppades dock från deltagande av det engelska fotbollsförbundet som inte ville att engelska lag skulle spela i de europeiska cuperna. Tack vare ligasegern kunde klubben locka till sig talangfulla spelare och Chelsea var en av de första klubbarna som etablerade en särskild ungdomssektion. Det dröjde dock 50 år innan Chelsea skulle vinna den engelska högstadivisionen igen.

Efter en ny sejour i engelska division två kom laget åter upp i toppdivisionen 1963 och kom under resten av sextiotalet som bäst trea och sämst nia. De vann Ligacupen 1965 och nådde semifinal i FA-cupen både 1965 och 1966 under ledning av managern Tommy Docherty.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var Chelsea ett av Englands mest framgångrika lag. De vann FA-cupen 1970 och året därpå Cupvinnarcupen mot Real Madrid. Framträdande spelare var under denna tid Peter Osgood, John Hollins, Peter Bonetti, Ron Harris och Alan Hudson. Chelsea blev sammankopplad med den växande musik- och modescenen runt King's Road. En stor ombyggnad av Stamford Bridge startades som skulle ge plats för 60 000 åskådare. Endast den stora läktaren The East Stand blev färdigställd och stora skulder gjorde att projektet övergavs.

1980-talet präglades av stora ekonomiska problem där Chelsea ett tag var mycket nära att åka ned i tredje divisionen. Stamford Bridge såldes och Chelsea hade planer på att flytta och dela hemmaarena med grannklubbarna Fulham och Queens Park Rangers. Några matcher lockade endast 6 000 åskådare och botten nåddes säsongen 1982/1983 då laget slutade på artonde plats med ett publiksnitt på endast 12 642. Managern John Neil lyckades med nöd och näppe rädda kvar laget i andradivisionen och han rekryterade unga spelare som Pat Nevin, David Speedie och Kerry Dixon – men dessa stannade inte länge nog i klubben för att laget skulle etablera sig på en högre nivå.

I början på 1980-talet köpte Ken Bates klubben och började ett segdraget arbete med att åter få Stamford Bridge i Chelseas ägo. 1994 inleddes en totalrenovering av arenan som stod klar 2001. I och med att den tidigare landslagsmannen Glenn Hoddle 1993 fick rollen som spelande manager lades grunden till dagens status som världslag. Hoddle lockades snart av förbundskaptensuppdraget och efterträdare blev en av Hoddles egna värvningar. Ruud Gullit. 1998 fick Gullit sparken efter flera kontroverser och trots framgångar i det lagbygge som ännu inte kulminerat, varefter Gianluca Vialli (en annan gammal spelare) tog över och hade inom fyra månader vunnit Ligacupen, Cupvinnarcupen och Uefa Super Cup.

2000 och framåt[redigera | redigera wikitext]

Hösten 2000 ersattes Vialli efter en konflikt med ägaren Bates av sin landsman, italienaren Claudio Ranieri. Ranieri lyckades leda Chelsea till FA-cupfinalen 2002, och året efter till en fjärdeplats i Premier League. Det hårt ekonomiskt ansatta Chelsea säkrade därmed en plats till den kommande säsongens Champions League-kval.

I juli 2003 rapporterade media att Chelsea hade tagits över av den ryska oljemiljardären Roman Abramovitj och klubben tagits bort från börsen och avregistrerats som aktiebolag. Abramovitjs investeringar gjorde det möjligt för Chelsea att plötsligt kunna värva spelare som Claude Makélélé, Hernan Crespo, Joe Cole och Juan Sebastián Verón. Det nya lagbygget resulterade i en andraplats i Premier League 2003/2004 och en semifinalplats i Uefa Champions League 2003/2004. Trots detta annonserades efter säsongen att Ranier fått sparken, som i juni 2004 ersattes av portugisen José Mourinho. Mourinho lyckades genast vinna två titlar; först Ligacupen 2005 och sedan Premier League, och försvarade därefter ligatiteln ett år senare. Chelsea kunde i och med detta börja betraktas som en av de dominerande klubbarna i Europa. Säsongerna 2003/04, 2004/2005 respektive 2006/2007 nådde laget semifinal i Champions League, och vann FA-Cupfinalen 2007 på nyinvigda Wembley Stadium (London). Ligapremiär-vinsten hemma mot Birmingham den 12 augusti 2007 innebar att Chelsea satte nytt rekord i forma av 64 hemmamatcher i rad utan förlust (vilket slog Liverpools tidigare rekord som var 63 hemmamatcher i ligan utan förlust).

Den 20 september 2007 lämnade Mourinho Chelsea, och ersattes kort därefter ersattes av Avram Grant (tidigare förbundskapten för Israels landslag). Han lyckades föra Chelsea till Champions League-final mot Manchester United 2008, men förlorades på straffsparksavgörande (1–1 efter ordinarie speltid). Några dagar efter finalförlusten avskedades Grant och ersattes av Portugals förbundskapten Luiz Felipe Scolari – som fick sparken den 9 februari 2009 till följd av flera floppar, varefter Guus Hiddink fick ett kontrakt fram tills säsongens slut och kunde föra Chelsea upp till semifinal i Champions League. Chelsea lyckades vinna FA-cupfinalen 2009 mot Everton FC, innan Hiddink slutade som tränare.

Chelsea mot Blackburn den 24 oktober 2009.

Till säsongen 2009/2010 hämtades Carlo Ancelotti in som tränare, som skulle få klubben att vinna en så kallad dubbel; ligatiteln (med en poängs marginal från Manchester United) och dvs FA-cupen. Chelsea lyckades även med sina 103 gjorda mål i Premier League slå Manchester Uniteds tidigare rekord på 97. Under januari månad 2011 tvekade Abramovitj att investera pengar på Chelsea, men i övergångsfönstret sista dag köptes Fernando Torres och David Luiz för ca 70 miljoner pund. Torres övergång blev inte bara Chelseas dyraste genom tiderna utan även den dyraste där en engelsk klubb var inblandad.[4]. Efter den titellösa säsongen 2010/2011 följde några tränarbyten; med den före detta Chelsea-spelaren Roberto Di Matteo som tränare på våren 2012 blev Chelsea för första gången någonsin Champions League-mästare. (Detta efter straffdramatik mot Bayern München i finalen, som spelades på just Bayern Münchens hemmastadion Allianz Arena, där Didier Drogba blev matchhjälte.) Några månader senare förlorade Chelsea Uefacupfinalen mot Atletico Madrid med 1–4, kort därefter sparkades Di Matteo trots Champions League-titeln.

Klubbens nygamle tränare José Mourinho återkom på hösten 2013, och den 15 maj 2013 blev Chelsea historiska när de besegrade Benfica i Europa League-finalen med 2–1 och är därmed en av fyra klubbar som vunnit både Champions- och Europa League (blev också det första laget att ha både Champions League- samt Europa League-pokalen samtidigt under en viss tid). Den 17 december 2015 fick Mourinho sparken efter en fiaskoartad höst.

Träningsanläggningen[redigera | redigera wikitext]

The Cobham Training Centre är klubbens träningsanläggning ligger i Cobham, Surrey. Anläggningen byggdes 2005 för att kunna konkurrera med andra toppklubbarna som investerat i liknande anläggningar.

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Spelartruppen 2019/2020[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 8 september 2019[5]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
1 Spanien Kepa Arrizabalaga 3 oktober 1994 (24 år) Spanien Athletic Bilbao (-18)
13 Argentina Willy Caballero 28 september 1981 (37 år) England Manchester City (-17)
31 England Jamie Cumming 4 november 1999 (19 år) England Chelsea

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2 Tyskland Antonio Rüdiger 3 mars 1993 (26 år) Italien Roma (-17)
3 Spanien Marcos Alonso 28 december 1990 (28 år) Italien Fiorentina (-16)
4 Danmark Andreas Christensen 10 april 1996 (23 år) Danmark Bröndby (-12)
15 Frankrike Kurt Zouma 27 oktober 1994 (24 år) Frankrike Saint-Étienne (-14)
24 England Reece James 8 december 1999 (19 år) England Chelsea
28 Spanien César Azpilicueta Lagkapten 28 augusti 1989 (30 år) Frankrike Marseille (-12)
29 England Fikayo Tomori 19 december 1997 (21 år) England Chelsea
33 Italien Emerson 4 augusti 1994 (25 år) Italien Roma (-18)

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
5 Italien Jorginho 20 december 1991 (27 år) Italien Napoli (-18)
7 Frankrike N'Golo Kanté 29 mars 1991 (28 år) England Leicester City (-16)
8 England Ross Barkley 5 december 1993 (25 år) England Everton (-18)
12 England Ruben Loftus-Cheek 23 januari 1996 (23 år) England Chelsea
17 Kroatien Mateo Kovačić 6 maj 1994 (25 år) Spanien Real Madrid (-18)
19 England Mason Mount 10 januari 1999 (20 år) England Chelsea
47 Skottland Billy Gilmour 11 juni 2001 (18 år) Skottland Rangers (-17)
Nederländerna Marco van Ginkel 1 december 1992 (26 år) Nederländerna Vitesse (-13)

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
9 England Tammy Abraham 2 oktober 1997 (21 år) England Chelsea
10 Brasilien Willian 9 augusti 1988 (31 år) Ryssland Anzji Machatjkala (-13)
11 Spanien Pedro 28 juli 1987 (32 år) Spanien Barcelona (-15)
18 Frankrike Olivier Giroud 30 september 1986 (32 år) England Arsenal (-18)
20 England Callum Hudson-Odoi 7 november 2000 (18 år) England Chelsea
22 USA Christian Pulisic 18 september 1998 (20 år) Tyskland Borussia Dortmund (-19)
23 Belgien Michy Batshuayi 2 oktober 1993 (25 år) Frankrike Marseille (-16)

Utlånade spelare[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 16 september 2019
[6]
Nr Land Pos Namn
England  MV Jamal Blackman (to Vitesse till 30 juni 2020)
England  MV Nathan Baxter (i Ross County till 30 juni 2020)
Wales  F Ethan Ampadu (i RB Leipzig till 30 juni 2020)
Nederländerna  F Juan Familia-Castillo (i Ajax till 30 juni 2020)
England  F Trevoh Chalobah (i Huddersfield Town till 31 maj 2020)
England  F Jake Clarke-Salter (i Birmingham City till 31 maj 2020)
England  F Josh Grant (i Plymouth Argyle till 2 januari 2020)
USA  F Matt Miazga (i Reading till 31 maj 2020)
England  F Richard Nartey (i Burton Albion till 31 maj 2020)
Ghana  F Baba Rahman (i Mallorca till 30 juni 2020)
Italien  F Davide Zappacosta (i Roma till 31 januari 2020)
Frankrike  MF Tiémoué Bakayoko (i Monaco till 30 juni 2020)
England  MF Danny Drinkwater (i Burnley till 6 januari 2020)
Belgien  MF Charly Musonda (i Vitesse till 30 juni 2020)
Nr Land Pos Namn
England  MF Lewis Baker (i Fortuna Düsseldorf till 30 juni 2020)
England  MF Dujon Sterling (i Wigan Athletic till 31 maj 2020)
England  MF Conor Gallagher (i Charlton Athletic till 31 maj 2020)
England  MF Jacob Maddox (i Tranmere Rovers till 31 maj 2020)
England  MF Luke McCormick (i Shrewsbury Town till 31 maj 2020)
Brasilien  MF Nathan (i Atlético Mineiro till 1 januari 2020)
Serbien  MF Danilo Pantić (i Fehévár till 30 juni 2020)
Kroatien  MF Mario Pašalić (i Atalanta till 30 juni 2020)
Nigeria  MF Victor Moses (i Fenerbahçe till 30 juni 2020)
England  A Izzy Brown (i Luton Town till 31 maj 2020)
Brasilien  A Kenedy (i Getafe till 30 juni 2020)
Brasilien  A Lucas Piazon (i Rio Ave till 30 juni 2020)
England  A Ike Ugbo (i Roda JC till 30 juni 2020)

Utvecklingslag[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 16 september 2019[7]
Nr Land Pos Namn
Kroatien  MV Karlo Žiger (-01)
Frankrike  MV Nicolas Tie (-01)
England  F Marc Guehi (-00)
England  F Tariq Lamptey (-00)
England  F Marcel Lavinier (-00)
Nederländerna  F Ian Maatsen (-02)
England  F Jack Wakely (-00)
Nr Land Pos Namn
England  MF Tino Anjorin (-01)
Skottland  MF Billy Gilmour (-01)
England  MF George McEachran (-00)
England  MF Clinton Mola (-01)
England  MF Jon Russell (-00)
England  MF Tariq Uwakwe (-99)
England  A Charlie Brown (-99)

Akademilag[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 16 september 2019[8]
Nr Land Pos Namn
England  MV Jake Askew (-02)
Finland  MV Lucas Bergström (-02)
USA  MV Ethan Wady (-02)
England  F Jordan Aina (-01)
England  F Josh Brooking (-02)
England  F James Clark (-01)
England  F Levi Colwil (-03)
Frankrike  F Pierre Ekwah Elimby (-02)
England  F Bashir Humphreys (-03)
England  F Tino Livramento (-02)
Nordirland  F Sam McClelland (-02)
England  F Dynel Simeu (-02)
Nr Land Pos Namn
England  F Charlie Wiggett (-02)
Österrike  MF Thierno Ballo (-02)
England  MF Lewis Bate (-02)
England  MF Ben Elliott (-02)
England  MF Joe Haigh (-03)
England  MF Henry Lawrence (-01)
England  MF Marcel Lewis (-01)
England  MF Myles Peart-Harris (-02)
England  MF Dion Rankine (-02)
England  MF Xavier Simons (-03)
Albanien  A Armando Broja (-01)
England  A George Nunn (-01)

Årets spelare[redigera | redigera wikitext]

År Vinnare
1967 England Peter Bonetti
1968 Skottland Charlie Cooke
1969 England David Webb
1970 England John Hollins
1971 England John Hollins
1972 England David Webb
1973 England Peter Osgood
1974 England Gary Locke
1975 Skottland Charlie Cooke
1976 England Ray Wilkins
1977 England Ray Wilkins
1978 England Micky Droy
1979 England Tommy Langley
1980 England Clive Walker
1981 Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Petar Borota
 
År Vinnare
1982 England Mike Fillery
1983 Wales Joey Jones
1984 Skottland Pat Nevin
1985 Skottland David Speedie
1986 Wales Eddie Niedzwiecki
1987 Skottland Pat Nevin
1988 England Tony Dorigo
1989 England Graham Roberts
1990 Nederländerna Ken Monkou
1991 Irland Andy Townsend
1992 England Paul Elliott
1993 Jamaica Frank Sinclair
1994 Skottland Steve Clarke
1995 Norge Erland Johnsen
1996 Nederländerna Ruud Gullit
 
År Vinnare
1997 Wales Mark Hughes
1998 England Dennis Wise
1999 Italien Gianfranco Zola
2000 England Dennis Wise
2001 England John Terry
2002 Italien Carlo Cudicini
2003 Italien Gianfranco Zola
2004 England Frank Lampard
2005 England Frank Lampard
2006 England John Terry
2007 Ghana Michael Essien
2008 England Joe Cole
2009 England Frank Lampard
2010 Elfenbenskusten Didier Drogba
2011 Tjeckien Petr Cech
 
År Vinnare
2012 Spanien Juan Mata
2013 Spanien Juan Mata
2014 Belgien Eden Hazard
2015 Belgien Eden Hazard
2016 Brasilien Willian
2017 Belgien Eden Hazard
2018 Frankrike N'Golo Kanté
2019 Belgien Eden Hazard

Svenskar som spelat i Chelsea[redigera | redigera wikitext]

  • Magnus Hedman
    • Gjorde comeback i Chelsea som fjärdemålvakt säsongen 2006 - 2007 då Petr Cech hade skadat sig. Hedman fick dock bara spela en match. I reservlaget.

Tidigare spelare[redigera | redigera wikitext]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Tabellplaceringar[redigera | redigera wikitext]

Premier League-placering de senaste 23 säsongerna:

Plats 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13 13/14 14/15 15/16 16/17 17/18
1 X X X X X
2 X X X X
3 X X X X
4 X X
5 X X
6 X X X X
7
8
9
10 X X
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ English Football Nicknames
  2. ^ ”Premier League Handbook Season 2015/16” (PDF). Premier League Handbook Season 2015/16. Premier League. http://pulse-static-files.s3.amazonaws.com/premierleague/document/2016/07/01/060b51c0-680c-4005-a664-b29a268be47a/premier-league-handbook-2015-16.pdf. Läst 23 maj 2016. 
  3. ^ ”Soccer Team Values”. forbes.com. Forbes. May 2015. http://www.forbes.com/soccer-valuations/list/. Läst 3 augusti 2015. 
  4. ^ ”Torres makes record move from Liverpool to Chelsea”. bbc.co.uk. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/teams/c/chelsea/9380389.stm. Läst 3 februari 2011. 
  5. ^ ”First Team”. chelseafc.com. http://www.chelseafc.com/teams/first-team.html. Läst 8 september 2019. 
  6. ^ ”On Loan Players”. https://www.chelseafc.com/teams/on-loan-players.html. Läst 16 september 2019. 
  7. ^ ”Development Squad”. Chelsea FC. http://www.chelseafc.com/teams/development-squad/development-squad.html. Läst 16 september 2019. 
  8. ^ ”Academy”. Chelsea FC. http://www.chelseafc.com/teams/development-squad/under-18s.html. Läst 16 september 2019. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]