Chelsea FC

Från Wikipedia
För damfotbollsklubben, se Chelsea LFC.
Chelsea
Fotbollsklubb
Klubbens hemmaarena Stamford Bridge 2008.
Grundinformation
Grundad10 mars 1905 (119 år sedan)
Fullständigt namnChelsea Football Club
SmeknamnThe Blues
SeriePremier League
OrtStorbritannien London, England, Storbritannien
HemmaarenaStamford Bridge
(kapacitet: 40 341[1])
Nyckelpersoner
ÄgareUSA BlueCo
OrdförandeUSA Todd Boehly
SportchefEngland Laurence Stewart
England Paul Winstanley
TränareArgentina Mauricio Pochettino
Ass. tränareSpanien Jesús Pérez
LagkaptenEngland Reece James
Ass. lagkaptenEngland Ben Chilwell
Matchställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Engelska ligamästare6 (1954/55, 2004/05, 2005/06, 2009/10, 2014/15, 2016/17)
FA-cupen8 (1969/70, 1996/97, 1999/00, 2006/07, 2008/09, 2009/10, 2011/12, 2017/18)
Engelska ligacupen5 (1964/65, 1997/98, 2004/05, 2006/07, 2014/15)
Community Shield4 (1955, 2000, 2005, 2009)
Uefa Champions League2 (2011/12, 2020/21)
Cupvinnarcupen2 (1970/71, 1997/98)
Uefa Europa League2 (2012/13, 2018/19)
Uefa Super Cup2 (1998/99, 2020/21)
VM för klubblag1 (2021/22)
Övrigt
Webbplatschelseafc.com

Chelsea FC är en engelsk fotbollsklubb i Fulham, i sydvästra London, som spelar i Premier League. Klubben bildades den 10 mars 1905 och spelar sina hemmamatcher på Stamford Bridge.

2022 rankade Forbes klubben som den åttonde rikaste till ett värde av $3,1 miljarder.[2]

Chelsea tampades i början av 2000-talet med Liverpool, Manchester United och Arsenal om herraväldet i den engelska toppfotbollen, de så kallade The Big Four. Efter 2013 har huvudmotståndarna varit i första hand Manchester City och Liverpool samt Manchester United. Chelsea har blivit engelska mästare sex gånger, senast säsongen 2016/2017. Klubben har vunnit Uefa Champions League två gånger, 2012 och 2021, vilket också innebär att Chelsea är den enda klubben ifrån London som vunnit turneringen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Begynnelsen (1905–1915)[redigera | redigera wikitext]

Klubbens ligaplaceringar från och med 1906.

Klubben bildades i början av år 1905, på grund av att det fanns en arena att spela på men inget lag. Det var den då kände byggmagnaten Gus Mears som tillsammans med sin bror J.T. hade köpt Stamford Bridge Athletic Ground och en närliggande marknadsplats som grund för den fotbollsstadion Mears drömde om att bygga. Samtidigt erbjöd Great Western Railway sig att köpa marken för att bygga en godshanteringsplats bland annat för kol. Gus Mears övervägde erbjudandet, men inom ett par dagar hade han kontaktat en känd arkitekt av fotbollsarenor och han planerade istället att bygga sin egen fotbollsstadion. Arenan erbjöds till den etablerade grannklubben Fulham FC (Stamford Bridge är geografiskt beläget inom Fulhams stadsdelsområde, på gränsen till Chelsea). Fulham tyckte dock att kostnaden, 1 500 pund om året, var för hög och tackade nej. Gus Mears vän F.W. Parker (en välkänd finansiär) föreslog då på en pub att de själva skulle starta sin egen klubb med målsättningen att bli en av de främsta i landet. Klubbnamn som Stamford Bridge och Kensington föreslogs men till slut enades man om namnet Chelsea – efter grannstadsdelen.

Mears och Parker ansökte om att få starta i The Southern League men laget blev inte invalt förrän vid ligans årsmöte år 1905 efter ett tidigare avslag på grund av protest från Fulham och Tottenham Hotspur. Efter två år i division två blev Chelsea uppflyttade men laget åkte upp och ner mellan divisionerna trots ett flertal för sin tid mycket framgångsrika och kända spelare. Laget nådde en enda cupfinal, 1915, som förlorades mot Sheffield United med 3–0. Finalen var känd som "Khakifinalen" på grund av det pågående första världskriget.

1900-talets senare hälft[redigera | redigera wikitext]

Vid ett tillfälle under 1950-talets början var alla Chelseas fem anfallare landslagsspelare. 1955, under ledning av den legendariske tränaren Ted Drake, vann Chelsea ligan – vilket således innebar en plats i den första Europacupen. Chelsea stoppades dock från deltagande av det engelska fotbollsförbundet som inte ville att engelska lag skulle spela i de europeiska cuperna. Tack vare ligasegern kunde klubben locka till sig talangfulla spelare och Chelsea var en av de första klubbarna som etablerade en särskild ungdomssektion. Det dröjde dock 50 år innan Chelsea skulle vinna den engelska högstadivisionen igen.

Efter en ny sejour i engelska division två kom laget åter upp i toppdivisionen 1963 och kom under resten av sextiotalet som bäst trea och sämst nia. De vann Ligacupen 1965 och nådde semifinal i FA-cupen både 1965 och 1966 under ledning av managern Tommy Docherty.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var Chelsea ett av Englands mest framgångsrika lag. De vann FA-cupen 1970 och året därpå Cupvinnarcupen mot Real Madrid. Framträdande spelare var under denna tid Peter Osgood, John Hollins, Peter Bonetti, Ron Harris och Alan Hudson. Chelsea blev sammankopplad med den växande musik- och modescenen runt King's Road. En stor ombyggnad av Stamford Bridge startades som skulle ge plats för 60 000 åskådare. Endast den stora läktaren The East Stand blev färdigställd och stora skulder gjorde att projektet övergavs.

1980-talet präglades av stora ekonomiska problem där Chelsea ett tag var mycket nära att åka ned i tredje divisionen. Stamford Bridge såldes och Chelsea hade planer på att flytta och dela hemmaarena med grannklubbarna Fulham och Queens Park Rangers. Några matcher lockade endast 6 000 åskådare och botten nåddes säsongen 1982/1983 då laget slutade på artonde plats med ett publiksnitt på endast 12 642. Managern John Neil lyckades med nöd och näppe rädda kvar laget i andradivisionen och han rekryterade unga spelare som Pat Nevin, David Speedie och Kerry Dixon – men dessa stannade inte länge nog i klubben för att laget skulle etablera sig på en högre nivå.

I början på 1980-talet köpte Ken Bates klubben och började ett segdraget arbete med att åter få Stamford Bridge i Chelseas ägo. 1994 inleddes en totalrenovering av arenan som stod klar 2001. I och med att den tidigare landslagsmannen Glenn Hoddle 1993 fick rollen som spelande manager lades grunden till dagens status som världslag. Hoddle lockades snart av förbundskaptensuppdraget och efterträdare blev en av Hoddles egna värvningar. Ruud Gullit. 1998 fick Gullit sparken efter flera kontroverser och trots framgångar i det lagbygge som ännu inte kulminerat, varefter Gianluca Vialli (en annan gammal spelare) tog över och hade inom fyra månader vunnit Ligacupen, Cupvinnarcupen och Uefa Super Cup.

2000 och framåt[redigera | redigera wikitext]

Hösten 2000 ersattes Vialli efter en konflikt med ägaren Bates av sin landsman, italienaren Claudio Ranieri. Ranieri lyckades leda Chelsea till FA-cupfinalen 2002, och året efter till en fjärdeplats i Premier League. Det hårt ekonomiskt ansatta Chelsea säkrade därmed en plats till den kommande säsongens Champions League-kval.

I juli 2003 rapporterade media att Chelsea hade tagits över av den ryska oljemiljardären Roman Abramovitj och klubben tagits bort från börsen och avregistrerats som aktiebolag. Abramovitjs investeringar gjorde det möjligt för Chelsea att plötsligt kunna värva spelare som Claude Makélélé, Hernan Crespo, Joe Cole och Juan Sebastián Verón. Det nya lagbygget resulterade i en andraplats i Premier League 2003/2004 och en semifinalplats i Champions League 2003/2004. Trots detta annonserades efter säsongen att Ranier fått sparken, som i juni 2004 ersattes av portugisen José Mourinho. Mourinho lyckades genast vinna två titlar; först Ligacupen 2005 och sedan Premier League, och försvarade därefter ligatiteln ett år senare. Chelsea kunde i och med detta börja betraktas som en av de dominerande klubbarna i Europa. Säsongerna 2003/04, 2004/2005 respektive 2006/2007 nådde laget semifinal i Champions League, och vann FA-cupfinalen 2007 på nyinvigda Wembley Stadium. Ligapremiär-vinsten hemma mot Birmingham den 12 augusti 2007 innebar att Chelsea satte nytt rekord i forma av 64 hemmamatcher i rad utan förlust (vilket slog Liverpools tidigare rekord som var 63 hemmamatcher i ligan utan förlust).

Den 20 september 2007 lämnade Mourinho Chelsea, och ersattes kort därefter ersattes av Avram Grant (tidigare förbundskapten för Israels landslag). Han lyckades föra Chelsea till Champions League-final mot Manchester United 2008, men förlorades på straffsparksavgörande (1–1 efter ordinarie speltid). Några dagar efter finalförlusten avskedades Grant och ersattes av Portugals förbundskapten Luiz Felipe Scolari – som fick sparken den 9 februari 2009 till följd av flera floppar, varefter Guus Hiddink fick ett kontrakt fram tills säsongens slut och kunde föra Chelsea upp till semifinal i Champions League. Chelsea lyckades vinna FA-cupfinalen 2009 mot Everton, innan Hiddink slutade som tränare.

Chelsea mot Blackburn den 24 oktober 2009.

Till säsongen 2009/2010 hämtades Carlo Ancelotti in som tränare, som skulle få klubben att vinna en så kallad dubbel; ligatiteln (med en poängs marginal från Manchester United) och dvs FA-cupen. Chelsea lyckades även med sina 103 gjorda mål i Premier League slå Manchester Uniteds tidigare rekord på 97. Under januari månad 2011 tvekade Abramovitj att investera pengar på Chelsea, men i övergångsfönstret sista dag köptes Fernando Torres och David Luiz för ca 70 miljoner pund. Torres övergång blev inte bara Chelseas dyraste genom tiderna utan även den dyraste där en engelsk klubb var inblandad.[3]. Efter den titellösa säsongen 2010/2011 följde några tränarbyten; med den före detta Chelsea-spelaren Roberto Di Matteo som tränare på våren 2012 blev Chelsea för första gången någonsin Champions League-mästare. (Detta efter straffdramatik mot Bayern München i finalen, som spelades på just Bayern Münchens hemmastadion Allianz Arena, där Didier Drogba blev matchhjälte.) Några månader senare förlorade Chelsea Uefa Super Cup mot Atlético Madrid med 1–4, kort därefter sparkades Di Matteo trots Champions League-titeln.

Klubbens nygamle tränare José Mourinho återkom på hösten 2013, och den 15 maj 2013 blev Chelsea historiska när de besegrade Benfica i Europa League-finalen med 2–1 och är därmed en av fyra klubbar som vunnit både Champions- och Europa League (blev också det första laget att ha både Champions League- samt Europa League-pokalen samtidigt under en viss tid). Den 17 december 2015 fick Mourinho sparken efter en fiaskoartad höst.

Träningsanläggningen[redigera | redigera wikitext]

The Cobham Training Centre är klubbens träningsanläggning ligger i Cobham, Surrey. Anläggningen byggdes 2005 för att kunna konkurrera med andra toppklubbarna som investerat i liknande anläggningar.

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Spelartruppen[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 13 mars 2024.[4]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
1 Spanien Robert Sánchez 18 november 1997 (26 år) England Brighton & Hove Albion (-23)
13 England Marcus Bettinelli 24 maj 1992 (31 år) England Fulham (-21)
28 Serbien Djordje Petrović 8 oktober 1999 (24 år) USA New England Revolution (-23)

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2 Frankrike Axel Disasi 11 mars 1998 (26 år) Frankrike Monaco (-23)
3 Spanien Marc Cucurella 22 juli 1998 (25 år) England Brighton & Hove Albion (-22)
5 Frankrike Benoît Badiashile 26 mars 2001 (22 år) Frankrike Monaco (-23)
6 Brasilien Thiago Silva 22 september 1984 (39 år) Frankrike Paris Saint-Germain (-20)
14 England Trevoh Chalobah 12 juni 1999 (24 år) England Chelsea FC
21 England Ben Chilwell 21 december 1996 (27 år) England Leicester City (-20)
24 England Reece James 8 december 1999 (24 år) England Chelsea FC
26 England Levi Colwill 26 februari 2003 (21 år) England Chelsea FC
27 Frankrike Malo Gusto 19 maj 2003 (20 år) Frankrike Lyon (-23)
33 Frankrike Wesley Fofana 17 december 2000 (23 år) England Leicester City (-22)
42 England Alfie Gilchrist 28 november 2003 (20 år) England Chelsea FC
- Frankrike Malang Sarr 23 januari 1999 (25 år) Frankrike Nice (-20)

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
8 Argentina Enzo Fernández 17 januari 2001 (23 år) Portugal Benfica (-23)
16 Frankrike Lesley Ugochukwu 26 mars 2004 (19 år) Frankrike Rennes (-23)
17 England Carney Chukwuemeka 20 oktober 2003 (20 år) England Aston Villa (-22)
23 England Conor Gallagher 6 februari 2000 (24 år) England Chelsea FC
25 Ecuador Moisés Caicedo 2 november 2001 (22 år) England Brighton & Hove Albion (-23)
31 Italien Cesare Casadei 10 januari 2003 (21 år) Italien Inter (-22)
45 Belgien Roméo Lavia 6 januari 2004 (20 år) England Southampton (-23)
54 England Leo Castledine 20 augusti 2005 (18 år) England Chelsea FC

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
7 England Raheem Sterling 8 december 1994 (29 år) England Manchester City (-22)
10 Ukraina Mychajlo Mudryk 5 januari 2001 (23 år) Ukraina Sjachtar Donetsk (-23)
11 England Noni Madueke 10 mars 2002 (22 år) Nederländerna PSV (-23)
15 Senegal Nicolas Jackson 20 juni 2001 (22 år) Spanien Villarreal (-23)
18 Frankrike Christopher Nkunku 14 november 1997 (26 år) Tyskland RB Leipzig (-23)
20 England Cole Palmer 6 maj 2002 (21 år) England Manchester City (-23)
36 Brasilien Deivid Washington 5 juni 2005 (18 år) Brasilien Santos (-23)
43 Portugal Diego Moreira 6 augusti 2004 (19 år) Portugal Benfica (-23)

Utlånade spelare[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 10 februari 2024.
[5]
Nr Land Pos Namn
- Brasilien  MF Andrey Santos (i Frankrike Strasbourg till 30 juni 2024)
- Brasilien  A Ângelo Gabriel (i Frankrike Strasbourg till 30 juni 2024)
- Albanien  A Armando Broja (i England Fulham till 30 juni 2024)
- Elfenbenskusten  A David Datro Fofana (i England Burnley till 30 juni 2024)
- USA  MV Gabriel Slonina (i Belgien Eupen till 30 juni 2024)
- Marocko  A Hakim Ziyech (i Turkiet Galatasaray till 30 juni 2024)
Nr Land Pos Namn
- Nederländerna  F Ian Maatsen (i Tyskland Borussia Dortmund till 30 juni 2024)
- Spanien  MV Kepa Arrizabalaga (i Spanien Real Madrid till 30 juni 2024)
- England  F Lewis Hall (i England Newcastle United till 30 juni 2024)
- England  A Mason Burstow (i England Sunderland till 30 juni 2024)
- Belgien  A Romelu Lukaku (i Italien Roma till 30 juni 2024)

Utvecklingslag[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 10 februari 2024.[6]
Nr Land Pos Namn
43 England  F Josh Brooking (-02)
51 England  F Dylan Williams (-03)
53 England  F Ishé Samuels-Smith (-06)
55 England  A Jimmy-Jay Morgan (-06)
56 England  MF Billy Gee (-05)
57 England  F Brodi Hughes (-04)
58 England  F Richard Olise (-04)
59 England  MF Samuel Rak-Sakyi (-05)
Nr Land Pos Namn
60 England  MV Max Merrick (-05)
61 England  A Zain Silcott-Duberry (-05)
62 Finland  MF Jimi Tauriainen (-04)
78 England  MF Kiano Dyer (-06)
- Jamaica  A Dujuan Richards (-05)
- England  A Ronnie Stutter (-05)
- England  MV Teddy Sharman-Lowe (-03)
- England  F Zak Sturge (-04)

Utlånade spelare[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 13 mars 2024.
[7]
Nr Land Pos Namn
- England  MF Alex Matos (i England Huddersfield Town till 31 maj 2024)
- England  F Bashir Humphreys (i Wales Swansea City till 30 juni 2024)
- England  MF Charlie Webster (i Nederländerna Heerenveen till 30 juni 2024)
- England  A Dion Rankine (i England Exeter City till 31 maj 2024)
- Wales  MV Eddie Beach (i England Gateshead till 30 juni 2024)
Nr Land Pos Namn
- England  MF Harvey Vale (i England Bristol Rovers till 31 maj 2024)
- England  MV Jamie Cumming (i England Oxford United till 31 maj 2024)
- Finland  MV Lucas Bergström (i Sverige Brommapojkarna till 31 december 2024)
- Jamaica  MF Omari Hutchinson (i England Ipswich Town till 31 maj 2024)
- England  MF Tino Anjorin (i England Portsmouth till 30 juni 2024)

Akademilag[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 10 februari 2024.[8]
Nr Land Pos Namn
40 England  MV Teddy Curd (-06)
63 England  F Josh Acheampong (-06)
65 England  A Ato Ampah (-06)
66 England  A Chinonso Chibueze (-06)
67 England  A Tyrique George (-06)
68 England  MF Michael Golding (-06)
69 England  F Noah Hay (-06)
70 England  MV Luke Campbell (-05)
71 England  A Donnell McNeilly (-05)
72 England  MF Harrison McMahon (-06)
74 England  MF Reiss Denny (-06)
75 England  F Kaiden Wilson (-05)
Nr Land Pos Namn
76 England  F Somto Boniface (-06)
77 Portugal  MF Leo Cardoso (-06)
78 England  F Travis Akomeah (-06)
79 England  MF Ollie Harrison (-07)
80 England  MV Kai Crampton (-07)
81 England  F Saheed Olagunju (-07)
82 England  F Harrison Murray-Campbell (-06)
83 Irland  A Shaun Wade (-06)
84 England  F Marcell Washington (-07)
85 Sverige  F Genesis Antwi (-07)
- England  MF Frankie Runham (-07)

Årets spelare[redigera | redigera wikitext]

År Vinnare
1967 England Peter Bonetti
1968 Skottland Charlie Cooke
1969 England David Webb
1970 England John Hollins
1971 England John Hollins
1972 England David Webb
1973 England Peter Osgood
1974 England Gary Locke
1975 Skottland Charlie Cooke
1976 England Ray Wilkins
1977 England Ray Wilkins
1978 England Micky Droy
1979 England Tommy Langley
1980 England Clive Walker
1981 Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Petar Borota
 
År Vinnare
1982 England Mike Fillery
1983 Wales Joey Jones
1984 Skottland Pat Nevin
1985 Skottland David Speedie
1986 Wales Eddie Niedzwiecki
1987 Skottland Pat Nevin
1988 England Tony Dorigo
1989 England Graham Roberts
1990 Nederländerna Ken Monkou
1991 Irland Andy Townsend
1992 England Paul Elliott
1993 Jamaica Frank Sinclair
1994 Skottland Steve Clarke
1995 Norge Erland Johnsen
1996 Nederländerna Ruud Gullit
 
År Vinnare
1997 Wales Mark Hughes
1998 England Dennis Wise
1999 Italien Gianfranco Zola
2000 England Dennis Wise
2001 England John Terry
2002 Italien Carlo Cudicini
2003 Italien Gianfranco Zola
2004 England Frank Lampard
2005 England Frank Lampard
2006 England John Terry
2007 Ghana Michael Essien
2008 England Joe Cole
2009 England Frank Lampard
2010 Elfenbenskusten Didier Drogba
2011 Tjeckien Petr Cech
 
År Vinnare
2012 Spanien Juan Mata
2013 Spanien Juan Mata
2014 Belgien Eden Hazard
2015 Belgien Eden Hazard
2016 Brasilien Willian
2017 Belgien Eden Hazard
2018 Frankrike N'Golo Kanté
2019 Belgien Eden Hazard
2020 Kroatien Mateo Kovačić
2021 England Mason Mount
2022 England Mason Mount
2023 Brasilien Thiago Silva

Tidigare spelare[redigera | redigera wikitext]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Tabellplaceringar[redigera | redigera wikitext]

Premier League-placering de senaste 25 säsongerna:

Plats 98/99 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13 13/14 14/15 15/16 16/17 17/18 18/19 19/20 20/21 21/22 22/23
1 X X X X X
2 X X X X
3 X X X X X X
4 X X X
5 X X
6 X X X
7
8
9
10 X
11
12 X
13
14
15
16
17
18
19
20

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]