Chelsea FC

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För damfotbollsklubben, se Chelsea LFC.
Chelsea FC
Fotbollsklubb
Stamford Bridge stadium.jpg
Klubbens hemmaarena Stamford Bridge 2008.
Grundinformation
Grundad 10 mars 1905 (111 år sedan)
Fullständigt namn Chelsea Football Club
Smeknamn The Blues, The Pensioners[1], The Boys in Blue
Serie Premier League
Ort Storbritannien London, England, Storbritannien
Hemmaarena Stamford Bridge
Nyckelpersoner
Ägare Ryssland Roman Abramovitj
Ordförande USA Bruce Buck
Sportchef Nigeria Michael Emenalo
Tränare Italien Antonio Conte
Ass. tränare Portugal José Morais
Lagkapten England John Terry
Serbien Branislav Ivanović (vice)
Matchställ
Lagfärger
Kit body chelsea1617H.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit shorts adidaswhite.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1617h.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm chelsea1617a.png
Lagfärger
Kit body chelsea1617A.png
Lagfärger
Kit right arm chelsea1617a.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks chelsea1617a.png
Lagfärger
Bortaställ
Kit left arm blueborder.png
Lagfärger
Kit body chelsea1617T.png
Lagfärger
Kit right arm blueborder.png
Lagfärger
Kit shorts adidasblue.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1617h.png
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Engelska ligamästare 5 (1954/55, 2004/05, 2005/06, 2009/10, 2014/15)
FA-cupen 7 (1969/70, 1996/97, 1999/00, 2006/07, 2008/09, 2009/10, 2011/12)
Engelska ligacupen 5 (1964/65, 1997/98, 2004/05, 2006/07, 2014/15)
Community Shield 4 (1955, 2000, 2005, 2009)
Uefa Champions League 1 (2011/12)
Cupvinnarcupen 2 (1970/71, 1997/98)
Uefa Europa League 1 (2012/13)
Uefa Super Cup 1 (1998)
Övrigt
Webbplats chelseafc.com

Chelsea FC är en fotbollsklubb från sydvästra London i England i Storbritannien som spelar i Premier League. Klubben bildades den 10 mars 1905 och spelar sina hemmamatcher på Stamford Bridge. Klubben ägs av den ryske oljemiljardären Roman Abramovitj, som köpte klubben 2003.

2015 rankade Forbes klubben som sjätte rikaste till ett värde av $1.37 miljarder.[2]

Chelsea har de senaste åren tampats med Liverpool, Manchester United och Arsenal om herraväldet i den engelska toppfotbollen, de så kallade "The Big Four". Chelsea har blivit engelska mästare fem gånger, senast säsongen 2014/2015. Klubben vann sin hittills enda Champions League-titel 2012.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Begynnelsen (1905–1915)[redigera | redigera wikitext]

Klubbens ligaplaceringar från och med 1906.

Klubben bildades i början av år 1905, på grund av att det fanns en arena att spela på men inget lag. Det var den då kände byggmagnaten Gus Mears som tillsammans med sin bror J.T. hade köpt Stamford Bridge Athletic Ground och en närliggande marknadsplats som grund för den fotbollsstadio Mears drömde om att bygga. Samtidigt erbjöd Great Western Railway sig att köpa marken för att bygga en godshanteringsplats bland annat för kol. Gus Mears övervägde erbjudandet, men inom ett par dagar hade han kontaktat en känd arkitekt av fotbollsarenor och han planerade istället att bygga sin egen fotbollsstadio. Arenan erbjöds till den etablerade klubben Fulham FC i närheten (Stamford Bridge är tekniskt sett beläget inom Fulhams stadsdelsområde, på gränsen till Chelsea). Fulham tyckte dock att kostnaden, 1 500 pund om året, var för hög och tackade nej. Gus Mears vän F.W. Parker (en välkänd finansiär) föreslog då på en pub att de själva skulle starta sin egen klubb med målsättningen att bli en av de främsta i landet. Klubbnamn som Stamford Bridge och Kensington spekulerades, men blev Chelsea – efter grannstadsdelen.

Mears och Parker med sitt Chelsea ansökte till The Southern League, men blev invalda först vid ligans årsmöte samma år (1905) efter ett tidigare avslag på grund av protest från Fulham och Tottenham. Efter två år i division två blev Chelsea uppflyttade, men laget åkte upp och ner mellan divisionerna trots ett flertal för sin tid mycket framgångsrika och kända spelare. Laget nådde en enda cupfinal, 1915, som förlorades mot Sheffield United med 3–0. Finalen var känd som "Khakifinalen" på grund av det pågående första världskriget.

1900-talets senare halva[redigera | redigera wikitext]

Vid ett tillfälle under 1950-talets början var alla Chelseas fem forwardar landslagsspelare. 1955, under ledning av den legendariske tränaren Ted Drake, vann Chelsea ligan – vilket således innebar en plats i den första Europacupen. Chelsea stoppades dock från deltagande av det engelska fotbollsförbundet, FA, som inte ville att engelska lag skulle spela i de europeiska cuperna. Detta till trots gjorde ligasegern att klubben kunde locka till sig talangfulla spelare och Chelsea var en av världens första klubbar som etablerade en särskild ungdomssektion med lag och professionell träning. Det dröjde dock 50 år innan Chelsea skulle vinna den engelska högstadivisionen igen.

Efter en ny sejour i engelska division två kom laget åter upp i toppdivisionen 1963 kom under resten av decenniet som främst trea och lägst nia. De vann Ligacupen 1965 och gick långt[förtydliga] i FA-cupen både 1965 och 1966 under ledning av managern Tommy Docherty.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var Chelsea tillsammans med Leeds United FC det lag som dominerade engelsk fotboll. De vann FA-cupen 1970 och året därpå Cupvinnarcupen. Framträdande spelare var under denna tid Peter Osgood, John Hollins, Peter Bonetti, Ron Harris och Alan Hudson. Chelsea blev sammankopplad med den växande musik- och modescenen runt King's Road. En stor ombyggnad av Stamford Bridge startades som skulle ge plats för 60 000 åskådare. Endast den stora läktaren The East Stand blev färdigställd och stora skulder gjorde att projektet övergavs.

1980-talet präglades av stora ekonomiska problem där Chelsea ett tag var mycket nära att åka ned i division tre. Stamford Bridge såldes och Chelsea hade planer på att flytta och dela hemmaarena med grannklubbarna Fulham och Queens Park Rangers, då några matcher lockade endast 6 000 åskådare. Botten nåddes säsongen 1982/1983 då laget slutade på artonde plats med ett publiksnitt på endast 12 642. Managern John Neil lyckades med nöd och näppe rädda kvar laget i tvåan och han rekryterade också spelare som Pat Nevin, David Speedie och Kerry Dixon) – men dessa stannade inte länge nog i klubben för återavancemang till elitnivå.

I början på 1980-talet köpte Ken Bates klubben och började ett segdraget arbete med att åter få Stamford Bridge i Chelseas ägo. 1994 inleddes en totalrenovering av arenan som stod klar 2001. 1993 kom spelande managern Glenn Hoddle vars efternamn lockade storspelare till klubben och lade grunden till de framgångar som dagens Chelsea har, men Hoddle blev istället förbundskapten och klubbens efterträdare blev Ruud Gullit som värvades som spelare av den avgående tränaren. 1998 fick Gullit sparken efter flera kontroverser och trots framgångar i det lagbygge som ännu inte kulminerat, varefter Gianluca Vialli (en annan gammal spelare) tog över och hade inom fyra månader vunnit Ligacupen, Cupvinnarcupen och Uefa Super Cup.

2000 och framåt[redigera | redigera wikitext]

Hösten 2000 ersattes Vialli efter en konflikt med ägaren Bates av sin landsman, italienaren Claudio Ranieri. Ranieri lyckades leda Chelsea till FA-cupfinalen 2002, och året efter till en fjärdeplats i Premier League. Det hårt ekonomiskt ansatta Chelsea säkrade därmed en plats till den kommande säsongens Champions League-kval.

I juli 2003 rapporterade media att Chelsea hade tagits över av den ryska oljemiljardären Roman Abramovitj och klubben tagits bort från börsen och avregisterats som aktiebolag. Abramovitjs investeringar gjorde det möjligt för Chelsea att plötsligt kunna värva spelare som Claude Makélélé, Hernan Crespo, Joe Cole och Juan Sebastián Verón. Det nya lagbygget resulterade i en andraplats i Premier League 2003/2004 och en semifinalplats i Uefa Champions League 2003/2004. Trots detta annonserades efter säsongen att Ranier fått sparken, som i juni 2004 ersattes av portugisen José Mourinho. Mourinho lyckades genast vinna två titlar; först Ligacupen 2005 och sedan Premier League, och försvarade därefter ligatiteln ett år senare. Chelsea kunde i och med detta börja betraktas som en av de dominerande klubbarna i Europa. Säsongerna 2003/04, 2004/05 respektive 2006/07 nådde laget semifinal i Champions League, och vann FA-Cupfinalen 2007 på nyinvigda Wembley Stadium (London). Ligapremiär-vinsten hemma mot Birmingham den 12 augusti 2007 innebar att Chelsea satte nytt rekord i forma av 64 hemmamatcher i rad utan förlust (vilket slog Liverpools tidigare rekord som var 63 hemmamatcher i ligan utan förlust).

Den 20 september 2007 lämnade Mourinho Chelsea, och ersattes kort därefter ersattes av Avram Grant (tidigare förbundskapten för Israels landslag). Han lyckades föra Chelsea till Champions League-final mot Manchester United 2008, men förlorades på straffsparksavgörande (1–1 efter ordinarie speltid). Några dagar efter finalförlusten avskedades Grant och ersattes av Portugals förbundskapten Luiz Felipe Scolari – som fick sparken den 9 februari 2009 till följd av flera floppar, varefter Guus Hiddink fick ett kontrakt fram tills säsongens slut och kunde föra Chelsea upp till semifinal i Champions League. Chelsea lyckades vinna FA-cupfinalen 2009 mot Everton FC, innan Hiddink slutade som tränare.

Chelsea mot Blackburn den 24 oktober 2009.

Till säsongen 2009/10 hämtades Carlo Ancelotti in som tränare, som skulle få klubben att vinna en så kallad dubbel; ligatiteln (med en poängs marginal från Manchester United) och dvs FA-cupen. Chelsea lyckades även med sina 103 gjorda mål i Premier League slå Manchester Uniteds tidigare rekord på 97. Under januari månad 2011 tvekade Abramovitj att investera pengar på Chelsea, men i övergångsfönstret sista dag köptes Fernando Torres och David Luiz för ca 70 miljoner pund. Torres övergång blev inte bara Chelseas dyraste genom tiderna utan även den dyraste där en engelsk klubb var inblandad.[3]. Efter den titellösa säsongen 2010/2011 följde några tränarbyten; med den före detta Chelsea-spelaren Roberto Di Matteo som tränare på våren 2012 blev Chelsea för första gången någonsin Champions League-mästare. (Detta efter straffdramatik mot Bayern München i finalen, som spelades på just Bayern Münchens hemmastadio Allianz Arena, där Didier Drogba blev matchhjälte.) Några månader senare förlorade Chelsea Uefacupfinalen mot Atletico Madrid med 1–4, kort därefter sparkades Di Matteo trots Champions League-titeln.

Klubbens nygamle tränare José Mourinho återkom på hösten 2012, och den 15 maj 2013 blev Chelsea historiska när de besegrade Benfica i Europa League-finalen med 2–1 och är därmed en av fyra klubbar som vunnit både Champions- och Europa League (blev också det första laget att ha både Champions League- samt Europa League-pokalen samtidigt under en viss tid). Den 17 december 2015 fick Mourinho sparken efter en fiaskoartad höst.

Träningsanläggningen[redigera | redigera wikitext]

The Cobham Training Centre är klubbens träningsanläggning ligger i Cobham, Surrey. Anläggningen byggdes 2005 för att kunna konkurrera med andra toppklubbarna som investerat i liknande anläggningar.

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Spelartruppen 2016/2017[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 3 augusti 2016[4]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
1 Bosnien och Hercegovina Asmir Begovic 20 juni 1987 (29 år) England Stoke City (-15)
13 Belgien Thibaut Courtois 11 maj 1992 (24 år) Belgien Genk (-11)

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2 Serbien Branislav Ivanovic 22 februari 1984 (32 år) Ryssland Lokomotiv Moskva (-08)
5 Frankrike Kurt Zouma 27 oktober 1994 (21 år) Frankrike Saint-Étienne (-14)
20 USA Matt Miazga 19 juli 1995 (21 år) USA New York Red Bulls (-16)
24 England Gary Cahill 19 december 1985 (30 år) England Bolton Wanderers (-12)
26 England John Terry Lagkapten 7 december 1980 (35 år) England Chelsea FC
28 Spanien César Azpilicueta 28 augusti 1989 (27 år) Frankrike Marseille (-12)
34 England Ola Aina 8 oktober 1996 (19 år) England Chelsea FC

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
4 Spanien Cesc Fabregas 4 maj 1987 (29 år) Spanien Barcelona (-14)
7 Frankrike N'Golo Kanté 29 mars 1991 (25 år) England Leicester City (-16)
8 Brasilien Oscar 9 september 1991 (24 år) Brasilien Internacional (-12)
10 Belgien Eden Hazard 7 januari 1991 (25 år) Frankrike Lille (-12)
11 Spanien Pedro 28 juli 1987 (29 år) Spanien Barcelona (-15)
12 Nigeria John Obi Mikel 22 april 1987 (29 år) Norge Lyn (-06)
14 Burkina Faso Bertrand Traoré 6 september 1995 (20 år) Burkina Faso AJEB de Bobo-Dioulasso (-13)
16 Brasilien Kenedy 8 februari 1996 (20 år) Brasilien Fluminense (-15)
21 Serbien Nemanja Matic 1 augusti 1988 (28 år) Portugal Benfica (-14)
22 Brasilien Willian 9 augusti 1988 (28 år) Ryssland Anzji Machatjkala (-13)
36 England Ruben Loftus-Cheek 23 januari 1996 (20 år) England Chelsea FC

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
18 Frankrike Loic Remy 2 januari 1987 (29 år) England Queens Park Rangers (-14)
19 Spanien Diego Costa 7 oktober 1988 (27 år) Spanien Atlético Madrid (-14)
23 Belgien Michy Batshuayi 2 oktober 1993 (22 år) Frankrike Marseille (-16)

Utlånade spelare[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 3 augusti 2016
[5]
Nr Land Pos Namn
Kroatien  MV Matej Delac (utlånad till Belgien Mouscron till 30 juni 2017)
Ghana  F Abdul Rahman Baba (utlånad till Tyskland Schalke 04 till 30 juni 2017)
Danmark  F Andreas Christensen (utlånad till Tyskland Borussia Mönchengladbach till 30 juni 2017)
Nederländerna  F Nathan Aké (utlånad till England Bournemouth till 31 maj 2017)
Tjeckien  F Tomás Kalas (utlånad till England Fulham till 31 maj 2017)
Brasilien  F Wallace (utlånad till Brasilien Grêmio till 30 juni 2017)
Nr Land Pos Namn
Belgien  MF Charly Musonda (utlånad till Spanien Real Betis till 30 juni 2017)
Frankrike  MF Jérémie Boga (utlånad till Spanien Granada till 30 juni 2017)
England  MF Lewis Baker (utlånad till Nederländerna Vitesse till 30 juni 2017)
Brasilien  MF Nathan (utlånad till Nederländerna Vitesse till 30 juni 2017)
Elfenbenskusten  MF Victorien Angban (utlånad till Spanien Granada till 30 juni 2017)

Utvecklingslag[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 3 augusti 2016[6]
Nr Land Pos Namn
40 England  MV Bradley Collins (-97)
37 England  F Jake Clarke-Salter (-97)
39 England  F Fankaty Dabo (-95)
43 England  F Fikayo Tomori (-97)
Sverige  F Ali Suljic (-97)
England  F Dion Conroy (-95)
England  F Jay Dasilva (-98)
England  MF Charlie Colkett (-96)
England  MF Charlie Wakefield (-98)
Nr Land Pos Namn
England  MF Isaac Christie-Davies (-97)
Ecuador  MF Josimar Quintero (-97)
USA  MF Kyle Scott (-97)
Schweiz  MF Miro Muheim (-98)
England  MF Mukhtar Ali (-97)
Skottland  MF Ruben Sammut (-97)
Belgien  MF Tika Musonda (-94)
42 England  A Tammy Abraham (-97)
Skottland  A Islam Feruz (-95)

Akademilag[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 3 augusti 2016[7]
Nr Land Pos Namn
England  MV Jamie Cumming (-99)
England  MV Jared Thompson (-99)
England  MV Nathan Baxter (-98)
England  F Cole Dasilva (-99)
England  F Dujon Sterling (-99)
Sverige  F Joseph Colley (-99)
England  F Josh Grant (-98)
England  F Marc Guehi (-00)
England  F Richard Nartey (-98)
England  F Trevor Chalobah (-99)
England  F Zech Medley (-00)
England  MF Conor Gallagher (-00)
Nr Land Pos Namn
England  MF George McEachran (-00)
Skottland  MF Harvey St Clair (-98)
England  MF Jacob Maddox (-98)
Nederländerna  MF Juan Castillo (-00)
England  MF Luke McCormick (-99)
England  MF Mason Mount (-99)
England  MF Reece James (-99)
England  MF Tariq Uwakwe (-99)
England  A Ike Ugbo (-98)
England  A Malakai Hinckson-Mars (-98)
England  A Martell Taylor-Crossdale (-99)

Årets spelare[redigera | redigera wikitext]

År Vinnare
1967 England Peter Bonetti
1968 Skottland Charlie Cooke
1969 England David Webb
1970 England John Hollins
1971 England John Hollins
1972 England David Webb
1973 England Peter Osgood
1974 England Gary Locke
1975 Skottland Charlie Cooke
1976 England Ray Wilkins
1977 England Ray Wilkins
1978 England Micky Droy
1979 England Tommy Langley
1980 England Clive Walker
1981 Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Petar Borota
1982 England Mike Fillery
 
År Vinnare
1983 Wales Joey Jones
1984 Skottland Pat Nevin
1985 Skottland David Speedie
1986 Wales Eddie Niedzwiecki
1987 Skottland Pat Nevin
1988 England Tony Dorigo
1989 England Graham Roberts
1990 Nederländerna Ken Monkou
1991 Irland Andy Townsend
1992 England Paul Elliott
1993 Jamaica Frank Sinclair
1994 Skottland Steve Clarke
1995 Norge Erland Johnsen
1996 Nederländerna Ruud Gullit
1997 Wales Mark Hughes
1998 England Dennis Wise
 
År Vinnare
1999 Italien Gianfranco Zola
2000 England Dennis Wise
2001 England John Terry
2002 Italien Carlo Cudicini
2003 Italien Gianfranco Zola
2004 England Frank Lampard
2005 England Frank Lampard
2006 England John Terry
2007 Ghana Michael Essien
2008 England Joe Cole
2009 England Frank Lampard
2010 Elfenbenskusten Didier Drogba
2011 Tjeckien Petr Cech
2012 Spanien Juan Mata
2013 Spanien Juan Mata
2014 Belgien Eden Hazard
2015 Belgien Eden Hazard

Svenskar som spelat i Chelsea[redigera | redigera wikitext]

  • Magnus Hedman
    • Gjorde comeback i Chelsea som fjärdemålvakt säsongen 2006 - 2007 då Petr Cech hade skadat sig. Hedman fick dock bara spela en match. I reservlaget.


Tidigare spelare[redigera | redigera wikitext]

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Tabellplaceringar[redigera | redigera wikitext]

Premier League-placering de senaste 21 säsongerna:

Plats 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 01/02 02/03 03/04 04/05 05/06 06/07 07/08 08/09 09/10 10/11 11/12 12/13 13/14 14/15 15/16
1 X X X X
2 X X X X
3 X X X X
4 X X
5 X
6 X X X X
7
8
9
10 X X
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ English Football Nicknames
  2. ^ ”Soccer Team Values”. Soccer Team Values. Forbes. May 2015. http://www.forbes.com/soccer-valuations/list/. Läst 03 Augusti 2015. 
  3. ^ ”Torres makes record move from Liverpool to Chelsea”. bbc.co.uk. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/teams/c/chelsea/9380389.stm. Läst 3 februari 2011. 
  4. ^ ”First Team”. chelseafc.com. http://www.chelseafc.com/teams/first-team.html. Läst 13 februari 2015. 
  5. ^ ”Players on loan”. http://www.transfermarkt.co.uk/fc-chelsea/leihspieler/verein/631. Läst 3 augusti 2016. 
  6. ^ ”Development Squad”. Chelsea FC. http://www.chelseafc.com/teams/development-squad/development-squad.html. Läst 3 augusti 2016. 
  7. ^ ”Academy”. Chelsea FC. http://www.chelseafc.com/teams/development-squad/under-18s.html. Läst 3 augusti 2016. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]