Tredje Johannesbrevet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tredje Johannesbrevet
Nya testamentet
P074-Act-27.14-21-VII.jpg
74 från 600-talet. Handskriften innehåller bland annat delar av Tredje Johannesbrevet.
Författare och datering
Föreslagna författare Presbytern Johannes, Johannes, Sebedaios son eller okänd.
Datering 95–100.
Originalspråk grekiska
Äldsta handskriftsfynd Codex Sinaiticus, Codex Vaticanus, 300-talet
Innehåll
Huvudsaklig genre Nytestamentligt brev
katolskt brev
Antal kapitel 1

Tredje Johannesbrevet är en skrift som ingår i Nya testamentets brevlitteratur. Det tillhör, tillsammans med Första Johannesbrevet, Andra Johannesbrevet, Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, Andra Petrusbrevet och Judasbrevet, de sju så kallade katolska breven, trots att det inte har en allmän (katolsk) adressat utan är riktat till en bestämd person.[1] Brevet är Nya Testamentets kortaste skrift, endast 15 verser långt, och utformat som ett verkligt brev ställt till en viss församlingsledare vid namn Gaius.[2] Brevskrivaren berömmer honom för hans sätt att ta emot utifrån kommande missionärer och säger sig vid ett personligt besök vilja påtala det felaktiga, skamliga handlingssättet hos en man vid namn Diotrefes. Enligt vad han fått höra, vill Diotrefes inte lyssna på hans budskap och vill hindra andra från att göra detsamma och till och med utesluta dem som gör detta ur församlingen.[3][4]

Tredje Johannesbrevet är anonymt och uppger inte vem som är författaren,[5] utan det sägs vara skrivet av ”den gamle” och vara riktat till en i övrigt okänd Gaius (3 Joh 1),[2][4][3] Sedan mitten av 200-talet har det sammankopplats med Johannes, Sebedaios son, som enligt de fyra bibliska evangelierna var en av de tolv lärjungar som ingick i Jesus närmaste krets.[6] Modern forskning tillskriver däremot oftast Tredje Johannesbrevet någon inom den johanneiska traditionen,[7] ibland någon av de senare redaktörerna av Johannesevangeliet och ofta den presbyter Johannes, som omtalas i kyrkohistorien.[8] De flesta forskare menar att Tredje Johannesbrevet tillkom ungefär samtidigt som de två andra Johannesbreven, omkring 95–100.[9][10][6]

Brevets adressat[redigera | redigera wikitext]

För en mer utförlig genomgång, se Johannesbreven, Innehåll och mottagare

I motsats till Första Johannesbrevet men i likhet med Andra Johannesbrevet är Tredje Johannesbrevet utformat som ett verkligt antikt grekiskt-romerskt brev.[2][11][12] Brevet kan betraktas som ett församlingsbrev i form av ett privatbrev ställt till en enskild medlem av församlingen, Gaius.[12] Tillsammans med Pastoralbreven är det Nya Testamentets enda privata brev.[13] Det faktum att brevet trots allt kom att bevaras, talar för att brevskrivaren ändå avsåg att brevet skulle vara offentligt.[12]

Den grekiska originaltexten består av endast 219 ord, vilket gör brevet till Nya Testamentets kortaste skrift.[14][15][16]

Brevet prisar det älskvärda (tillgivna) beteendet hos två av ”den gamles” kolleger, Gaius och Demetrios. En tredje gestalt, Diotrefes, en gemensam kyrkomedlem, verkar ha avvisat ”den gamles” ledarskap.[14] Liksom i de två andra Johannesbreven, finns det en schism i Tredje Johannesbrevet med en grupp motståndare som hotar brevmottagarnas och deras församlingars identitet och grundläggande normer.[17]

Brevets innehåll[redigera | redigera wikitext]

Tredje Johannesbrevet har sannolikt samma författare som Andra Johannesbrevet och när det gäller stil, format och längd liknar breven varandra. Men innehållsmässigt avviker breven högst påtagligt från varandra. I Tredje Johannesbrevet förekommer ingen kritik av moralisk likgiltighet eller felaktig kristologi, endast av komplicerade kyrkliga relationer som handlar om konkurrerande ledarskap.[4]

Brevet inleds med en hälsning från ”den gamle” till hans käre Gaius (3 Joh 1).[18] ”Den gamle” önskar Gaius såväl fysisk som andlig hälsa, en förening av kropp och själ (3 Joh 2),[19][18] och han gläds över att Gaius lever i sanningen (3 Joh 3–4).[20] ”Den gamle” berömmer Gaius för allt denne gör för de missionärer som kommer från ”den gamles” församling till Gaius församling (3 Joh 5–6),[18] och han ombeds att hjälpa dem ytterligare (3 Joh 7–8).[21] ”Den gamle” har skrivit till Gaius församling men en kyrkoledare vid namn Diotrefes ”söker ta ledningen där” och har vägrat att ta emot de utsända missionärerna, inklusive dem som har skickats ut av ”den gamle”.[4] Han utmanar ”den gamles” auktoritet,[18] och denne har uppenbarligen inte tillräcklig auktoritet för att själv agera mot Diotrefes.[21] ”Den gamle” hävdar att Diotrefes på ett skamfullt sätt förtalar dem, vägrar ta emot bröderna, och också hindrar andra att göra det (3 Joh 9–10).[21] ”Den gamle skriver till Gaius för att be denne att ta ett större ansvar för dessa missionärer,[22][17] och han uppmanar honom att inte ta efter det onda utan det goda (3 Joh 11).[23] ”Den gamle” vittnar om och ger sitt stöd åt en viss Demetrios (3 Joh 12), och brevet kan betraktas som ett rekommendationsbrev till stöd för just denne Demetrios.[21] Brevet avslutas med en förhoppning om att ”den gamle” och Gaius ska få möjlighet att mötas och talas vid personligen (3 Joh 13–15).[24][8]

Författare och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Evangelisten Johannes i en målning av Domenico Zampieri, från början av 1600-talet. Enligt den kristna traditionen skrev denne Johannes bland annat Tredje Johannesbrevet, något få moderna forskare anser vara fallet.[25]

För en mer utförlig genomgång, se Johannesbreven, Författare och bakgrund

Liksom Andra Johannesbrevet, uppges Tredje Johannesbrevet vara skrivet av en anonym person som benämner sig ”den gamle”[3] (grekiska: ὁ πρεσβύτερος, ho presbyteros, vilket ibland på svenska också översätts till Presbytern).[26]

Även om vissa tidiga kyrkofäder som Origenes menar att alla inte erkände Tredje Johannesbrevet (eller Andra),[27] var den allmänna uppfattningen fram till uppkomsten av den kritiska bibelvetenskapen att Johannes, Sebedaios son har skrivit Johannesevangeliet och alla tre Johannesbreven.[14] De flesta forskare menar att författaren av Johannesevangeliet inte skrev något av Johannesbreven.[14]

Den kristna traditionen vittnar om att Jesu lärjunge Johannes, Sebedaios son skrev såväl Johannesevangeliet och Johannes uppenbarelse som Johannesbreven.[28] Biskop Irenaeus av Lyon är den förste som påstår detta omkring år 180, och han skriver att både Första och Andra Johannesbreven skrivits av denne Johannes.[29][30][31] Först i mitten av 200-talet omnämns Tredje Johannesbrevet,[6] och då med reservationen att inte alla erkänner att det och Andra Johannesbrevet är äkta.[27][32] I modern tid har dock uppfattningen om att lärjungen Johannes skrivit Johannesbreven kommit att ifrågasättas, och få bibelforskare övertygas av denna hypotes i dag.[25] Det finns ingen enighet inom forskarvärlden gällande vem eller vilka som har skrivit breven; i stället finns ett antal förslag på författare.[7] Frågan om vem som skrev Johannesbreven är ett av de mer omdebatterade problemen inom den johanneiska forskningen.[7] Den dominerande uppfattningen är att åtminstone Andra och Tredje Johannesbreven skrevs av samma person,[11][33] och för det mesta anses också Första Johannesbrevet ha skrivits av samma person.[34][35][36] Vissa argumenterar för att evangelisten Johannes eller lärjungen Johannes skrivit även breven. Men det vanliga är att man antar att de skrevs av någon inom den johanneiska församlingen, kanske någon av dem som redigerade Johannesevangeliet eller någon okänd församlingsäldste. Som en trolig kandidat framhålls ofta den presbyter Johannes från Mindre Asien som Papias nämner omkring år 130,[37][7][38] men detta låter sig inte bevisas.[28]

Utifrån föreställningen att båda de mindre breven (2 och 3 Joh) skrevs av samma person, drar Birger Olsson slutsatsen att denne var en erfaren skribent med någon form av utbildning i retorik och med kännedom om hur ett brev skrivs.[39] Som den skicklige retoriker han är, blandar han judiska, grekiska och johanneiska former.[40] Olsson menar att eftersom brevet visar prov på inte enbart en grekisk språkdräkt utan också grekiska tankeformer, skulle en lärjunge till ”den gamle” ha kunnat utforma brevet. Det skulle i så fall kunna förklara varför ordet Presbytern används som avsändare, i stället för ett regelrätt namn.[40] Mindre Asien, och mer specifikt Efesos, är det vanligaste förslaget på var breven skrevs.[41]

Datering[redigera | redigera wikitext]

För en mer utförlig genomgång, se Johannesbreven, Datering

Alla de tre Johannesbreven antas ha skrivits vid ungefär samma tid,[3] och de dateras normalt inom ett intervall av högst 10 år.[6] Johannesevangeliet och Johannesbreven antas ha skrivits ungefär samtidigt och i ett likartat sammanhang och de tar upp liknande frågeställningar.[42] Eftersom ingen vet i vilken ordning breven skrevs,[43][44] och eftersom de är så starkt knutna till Johannesevangeliets tillkomst,[6] brukar de dateras till ungefär samma tid, omkring den tid då slutredaktionen av Johannesevangeliet antas ha skett,[6] ungefär år 100 eller mitten av 90-talet.[6] Tredje Johannesbrevet brukar följaktligen dateras till ungefär 95–100.[9]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hartman 1989, s. 75.
  2. ^ [a b c] Brown 2016, s. 138.
  3. ^ [a b c d] Hartman 1989, s. 83.
  4. ^ [a b c d] Brown 2016, s. 141.
  5. ^ Olsson 2008, s. 270.
  6. ^ [a b c d e f g] van der Watt 2011, s. 472.
  7. ^ [a b c d] van der Watt 2011, s. 476.
  8. ^ [a b] Powell 2009, s. 495.
  9. ^ [a b] Nationalencyklopedins nätupplaga
  10. ^ Powell 2009, s. 497.
  11. ^ [a b] Perkins 1989, s. 986.
  12. ^ [a b c] Schnelle 2010, s. 34.
  13. ^ Olsson 2008, s. 31.
  14. ^ [a b c d] Brumberg-Kraus 2011, s. 529.
  15. ^ Painter 2002, s. 35.
  16. ^ Painter 2002, s. 52.
  17. ^ [a b] van der Watt 2011, s. 474.
  18. ^ [a b c d] Powell 2009, s. 494.
  19. ^ Brown 2016, s. 141–142.
  20. ^ Brown 2016, s. 141–142.
  21. ^ [a b c d] Brown 2016, s. 142.
  22. ^ Brown 2016, s. 141.
  23. ^ Powell 2009, s. 494–495.
  24. ^ Brown 2016, s. 142–143.
  25. ^ [a b] Olsson 2008, s. 274.
  26. ^ Olsson 2008, s. 17.
  27. ^ [a b] Eusebios, Kyrkohistoria 6:25:10.
  28. ^ [a b] Olsson 2008, s. 273.
  29. ^ Painter 2002, s. 41–42.
  30. ^ Painter 2002, s. 48–49.
  31. ^ Olsson 2008, s. 264.
  32. ^ Painter 2002, s. 43.
  33. ^ Schnelle 1998, s. 447.
  34. ^ Ehrman 2013, s. 199.
  35. ^ Akin 2001, s. 26.
  36. ^ Olsson 2008, s. 266.
  37. ^ Eusebios, Kyrkohistoria 3:39:4.
  38. ^ Schnelle 1998, s. 441.
  39. ^ Olsson 2008, s. 271.
  40. ^ [a b] Olsson 2008, s. 272.
  41. ^ Schnelle 1998, s. 448.
  42. ^ Painter 2010, s. 347.
  43. ^ Olsson 2008, s. 13.
  44. ^ van der Watt 2011, s. 473.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Akin, Daniel L. (2001) (på engelska). The New American Commentary. 38, 1, 2, 3 John. Nashville, Tenn.: Broadman & Holman. Libris 8515574. ISBN 0-8054-0138-5 
  • Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123 
  • Brumberg-Kraus, Jonathan (2011). ”The Third Letter of John”. i Levine Amy-Jill, Brettler Marc Zvi (på engelska). The Jewish annotated New Testament: New Revised Standard Version Bible translation. Oxford: Oxford University Press. sid. 529–531. Libris 13325474. ISBN 978-0-19-529770-6 
  • Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033 
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5 
  • Olsson, Birger (2008). Johannesbreven. Kommentar till Nya testamentet, 99-0313035-X ; 19. Stockholm: EFS-förlaget. Libris 11061059. ISBN 978-91-7085-104-9 
  • Painter, John (2002). Daniel J. Harrington. red (på engelska). 1, 2, and 3 John. Collegeville/Minnesota: The Liturgical Press. ISBN 9780814659731 
  • Painter, John (2010). ”Johannine Literature: The Gospel and Letters of John”. i David Edward Aune (på engelska). The Blackwell Companion to the New Testament. Blackwell Companions to Religion. Malden, MA: Wiley-Blackwell. sid. 344–372. Libris 11890228. ISBN 9781405108256 
  • Perkins, Pheme (1989). ”The Johannine Epistles”. i Raymond E. Brown; Joseph A. Fitzmyer; Roland E. Murphy (på engelska). The New Jerome Biblical commentary ([2. ed.]). London: G. Chapman. sid. 986–995. Libris 4715543. ISBN 0-225-66588-3 
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687 
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3 
  • Schnelle, Udo (2010) (på tyska). Die Johannesbriefe. Theologischer Handkommentar zum Neuen Testament; 17. Leipzig: Evangelische Verlagsanstalt. ISBN 978-3-374-02756-9 
  • van der Watt, Jan G. (2011). ”1, 2 and 3 John”. i Coogan Michael David (på engelska). The Oxford Encyclopedia of the Books of the Bible. New York: Oxford University Press. sid. 1:472–477. Libris 14795941. ISBN 9780195377378 

Internetkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]