Andra Petrusbrevet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Papyrus Bodmer VIII, p72, från ca år 300. Denna papyrusskrift innehåller det äldsta textvittnet till Andra Petrusbrevet. På bilden ovan visas brevets inledning på det högra uppslaget.

Andra Petrusbrevet är en skrift som ingår i Nya Testamentets brevlitteratur. Författaren utger sig för att vara Jesu lärjunge Simon Petrus,[1] men nästan alla nytestamentliga forskare anser att brevet är en pseudepigraf[2] som har skrivits under falsk namn för att ge den Petrus auktoritet.[3] Brevet tillhör, tillsammans med Judasbrevet, Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, och de tre Johannesbreven, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling.[4]

Andra Petrusbrevet bygger i stor omfattning på det tidigare Judasbrevet.[5] Det tar upp förhållanden som är aktuella vid en senare tid än när Petrus antas ha verkat och betraktar Paulus brev som auktoritativ Skrift.[6] Författaren bemöter anklagelser som riktas mot kristendomen för att Jesus ännu inte har kommit och det uppenbarligen har förflutit lång tid. Brevet är skrivet på en utsökt grekiska av någon som behärskade språket,[7] och det är osannolikt att en arameisktalande fiskare från Galileen skulle ha kunnat skriva det.[8] Författaren var en okänd skolad hellenistisk (jude-)kristen, som ville förse sin kyrka med en skrift som kunde vara till hjälp för att hantera problematiken som uppkommit av att det hade gått lång tid och Jesus ännu inte hade kommit.[9]

Andra Petrusbrevet var mycket litet använt i den tidiga kyrkan och dess äkthet var starkt ifrågasatt. Det var bland de sista böckerna att upptas i den nytestamentliga kanon och det skedde långsamt och efter betänkligheter.[3] Brevet är också allmänt ansett som Nya Testamentets yngsta skrift[10] och det brukar dateras till första halvan av 100-talet,[3] ungefär år 125.

Författare, ursprung och tillkomsttid[redigera | redigera wikitext]

Tillkomsttid[redigera | redigera wikitext]

Författaren av brevet identifierar sig som ”Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel”(1:1),[1] och hänvisar till Första Petrusbrevet genom att hävda att det brev han nu skriver är det ”andra brevet” (3:1).[11] Ytterst få forskare anser dock att brevet har skrivits av denne Petrus.[1] I stället anser man det vara en pseudepigraf,[1] skriven av någon okänd person längre fram i tiden som valt att utge sig för att vara Petrus för att få större genomslag för sina åsikter. Andra Petrusbrevet skiljer sig avsevärt från Första Petrusbrevet och de båda breven kan av den anledningen inte ha samma författare. Andra Petrusbrevet anses vara en av de senaste tillkomna skrifterna i Nya Testamentet, kanske från början av 100-talet,[12] eller från mitten av detsamma. Skriften är svårdaterad.[1] Raymond Brown menar att detta pseudonyma verk med all sannolikhet var det sista i Nya Testamentet som skrevs,[13][14] och att det troligtvis skedde någon gång i perioden 120–140.[15] Werner Kümmel påpekar att brevet är skrivet efter Judasbrevet, som han daterar till cirka år 100,[16] och att de tecken på gnosis som förekommer tyder på den andra halvan av 100-talet, men att avsaknaden av kristologisk heresi gör att det ändå knappast har skrivits efter år 150.[14] Udo Schnelle förordar en tillkomsttid omkring år 110,[9] Norman Perrin, som menar att det troligen är den sist skrivna boken i Nya Testamentet, en tillkomsttid omkring år 140,[17] och Burton L. Mack skriver att forskare traditionellt har förlagt brevet till någon gång under 100-talets andra kvartssekel.[7]

Bevittnande[redigera | redigera wikitext]

Slutet av Andra Petrusbrevet och inledning av Första Johannesbrevet i Codex Alexandrinus från 400-talet.

Skriften är en av de sämst bevittnade i Nya Testamentet. Den äldsta bevarade lämningen av brevet är P72 från ca år 300 och vari också de tidigaste texterna av Första Petrusbrevet och Judasbrevet återfinns,[18] men där ingår också andra skrifter som inte kom att ingå i Nya Testamentets kanon.[19] Trots att författaren lägger stort fokus på att detta brev har skrivits av Petrus, har ingen under 100-talet hänvisat till det. Vare sig Irenaeus, Tertullianus, Cyprianus eller Klemens av Alexandria ens nämner det och det saknas i Muratoriekanon.[19] Dess äkthet har varit ifrågasatt och Origenes är den förste att nämna det i mitten av 200-talet, och han skriver, i vad Eusebios av Caesarea återger (Kyrkohistoria 6:25:8), att det är tveksamt om Petrus har skrivit brevet.[20] Även Eusebios själv skriver att de har fått lära sig att brevet inte hör till Nya Testamentet (Kyrkohistoria 3:3:1).[20] Något senare skriver Hieronymus (Om berömda män 1) att många betraktar det andra Petrusbrevet som ett verk som inte har skrivits av Petrus på grund av att dess stil avviker så mycket från den i det första.[20] Brevet var i många stycken antingen okänt eller betraktat som icke-kanoniskt, men under inverkan av Hilarius av Poitiers, Ambrosius av Milano och Augustinus av Hippo kom brevet slutligen att upptas i kanon.[14]

Enighet om att det är en pseudepigraf[redigera | redigera wikitext]

Av alla böcker i Nya Testamentet som misstänks vara förfalskningar, eller i varje fall att inte ha skrivits av de personer som uppges ha skrivit dem, är det färst forskare som argumenterar för att Andra Petrusbrevet är äkta och har skrivits av Petrus.[21] Det är allmänt erkänt som en förfalskning.[22] Fastän författaren utger sig för att vara Petrus, har denne näppeligen skrivit boken.[21] Författaren ger också sken av att känna till sin nära förestående död (1:12–14), ett känt retoriskt knep vid förfalskningar för att få läsaren att tro att, i detta fall, Petrus lämnar sina sista instruktioner, sitt testamente, trots att han sedan länge varit död.[23][24] Författaren hävdar till och med att han själv var med vid förklaringen på berget.[25][24] Brevet innehåller heller inget som tyder på att författaren var judisk, som man kunde förvänta sig om Petrus skrivit brevet.[26] Författaren begår också ett misstag som avslöjar att han inte är Petrus. I 2 Pet 3:1–2 skriver författaren, i egenskap av att vara aposteln Petrus, att läsarna ska minnas apostlarnas ord.[27] Och i 3:4 skriver han att ”våra fäder har redan dött”, men glömmer att han själv i egenskap av Petrus också borde ha tillhört dessa döda fäder.[28]

Förfalskningar i Petrus namn[redigera | redigera wikitext]

Bart D. Ehrman poängterar att det har förfalskats en mängd skrifter som utgivits för att vara skrivna av Petrus. Då inte bara Första och Andra Petrusbrevet, utan också ett antal andra som inte kom med i Nya Testamentet. Bland de skrifter som har bevarats återfinns Petrusevangeliet, Epistula Petri som utgör introduktionen till de Pseudoklementinska Homilierna, Petrus brev till Filippos från Nag Hammadi och tre Petrusapokalypser.[20]

Skillnad i stil mot Första Petrusbrevet[redigera | redigera wikitext]

Andra Petrusbrevet skiljer sig avsevärt från Första Petrusbrevet och den omständigheten används av många som argument för att Petrus inte kan ha skrivit Andra Petrusbrevet. Bart D. Ehrman menar dock att det argumentet brister i logiken, eftersom argumentet förutsätter att Första Petrusbrevet skrevs av Petrus, något Ehrman betraktar som osannolikt. Att breven har två olika författare säger därför inte nödvändigtvis att Andra Petrusbrevet inte kan ha skrivits av Petrus.[20]

Den utsökta grekiskan[redigera | redigera wikitext]

I stället lyfter Ehrman fram andra argument, däribland att brevet är skrivet på en mycket god grekiska och att det inte finns några goda skäl till att tro att den arameisktalande fiskaren Simon Petrus skulle besitta sådana kunskaper i grekiska att han har kunnat skriva brevet. Ehrman menar att Petrus troligen inte ens kunde skriva.[6] och att han knappast kunde grekiska – men att även om han skulle ha kunnat grekiska hade han inte kunnat skriva detta brev, då stilen är i övermått omsorgsfullt utvecklad och ordförrådet synnerligen rikt.[8] Kümmel menar att föreställningsvärlden och den retoriska stilen är så influerad av hellenistiskt tänkande att man inte bara kan utesluta att Petrus skrivit brevet, utan också att det skulle ha skrivits av en av hans lärjungar eller medhjälpare på uppdrag av honom.[29] Och Burton Mack poängterar att författaren utöver att behärska den grekiska grammatiken och skriva väl också var välutbildad.[30]

Läs- och skrivkunnigheten i Galileen[redigera | redigera wikitext]

Koptisk liturgisk text daterad till efter år 639, från det koptiska Vita klostret (Dayr al Abyaḑ) i Sohag i Egypten med delar av Andra Korinthierbrevet 6:5–7 och Andra Petrusbrevet 2:4–5, 7–9. Louvren, E10094

Ehrman hänvisar till nutida studier som visar att även i de främsta av antikens samhällen, som Aten under Platons tid, var endast cirka 10 procent av befolkningen någorlunda läskunnig, och merparten av dessa var män och i stort sett alla tillhörde överklassen.[31] Att läsa och skriva var dessutom två skilda förmågor som (i motsats till i dag) lärdes ut separat och de flesta av dem som kunde läsa kunde inte skriva, åtminstone inte på en nivå där de kunde konstruera en sammanhållen mening, än mindre utforma ett brev eller en bok. Och än färre hade förmågan att läsa och skriva på andra språk än sitt modersmål, även om de hade lärt sig att på ett begränsat sätt kunna muntligt konversera på ett annat språk. Ehrman menar att bara en ytterst liten bråkdel av en procent av befolkningen kunde utarbeta en välargumenterad text i skrift.[32]

Tvärtemot antagandet att palestinska judar skulle vara ovanligt duktiga på andra språk utöver sitt eget modersmål, visar studier att så inte var fallet. Den bästa uppskattningen gör gällande att bara omkring 3 procent av befolkningen i Palestina var läskunnig och merparten av dem bodde i städerna. På landsbygden, i mindre städer och byar, kanske 1 procent kunde läsa och då i stort sett endast de i överklassen och endast på hebreiska eller arameiska, inte på grekiska.[33] Studier visar också att icke-judar i Galileen i stort sett höll till i de större städerna Sipporis och Tiberias och att resten av Galileen huvudsakligen befolkades av judar, vilka därför inte hade någon större kontakt med icke-judar och normalt inte kunde tala grekiska.[34]

Petrus antas ha vuxit upp i Kafarnaum, en oansenlig by på den galileiska landsbygden där ingen icke-judisk befolkning synes ha levt och som arkeologiskt inte ens efterlämnat någon inskription som tecken på att folk hade fått någon form av utbildning.[35] Utifrån dessa omständigheter menar Ehrman att det är osannolikt att en fiskare som Petrus ens kunde läsa. Och även om han efter Jesu död teoretiskt skulle ha kunnat sätta sig i skolbänken (trots att det saknas bevis för att det ens fanns utbildningar som riktade sig till vuxna), menar Ehrman att det är uteslutet att han utan tidigare skolgång och utöver att inte bara lära sig att läsa hebreiska eller arameiska också skulle ha lärt sig att läsa och skriva grekiska på samma nivå som den som en person med grekiska som modersmål, och som sedan barndomen erhållit en gedigen utbildning, befann sig på.[36] Ehrman menar att denna omständighet visar att Petrus inte skrev något av Petrusbreven, vare sig det första eller det andra.[37]

Kännedom om andra skrifter[redigera | redigera wikitext]

Författaren av Andra Petrusbrevet är också bekant med flera andra skrifter i Nya Testamentet. Han känner till Första Petrusbrevet (bland annat 3:1) och en samling av Paulus brev.[23] Han skriver i en tid då Paulus brev finns samlade och cirkulerar och vid en tid då dessa brev ansågs vara auktoritativa Skrifter i paritet med Gamla Testamentets Skrifter (3:15–16).[6]

Judasbrevet som förlaga[redigera | redigera wikitext]

Författaren är huvudsakligen upptagen med de falska profeter han menar verkar inom församlingarna och som han i smädande ordalag angriper.[38] Dessa angrepp innehåller så många likheter i uttryck och ord med det som står i Judasbrevet att det råder en närapå fullständig enighet inom forskarvärlden att författaren av Andra Petrusbrevet har tagit budskapet i Judasbrevet (och inte tvärtom, så att Judas bygger på 2 Petrus) och endast redigerat det något innan han infogat det i sin skrift.[38][5] Utan att uppge sin källa citerar han hela eller delar av 19 av Judasbrevets blott 25 verser,[13] många gånger ordagrant och i samma ordningsföljd.[24] Rent kronologiskt utesluter detta att Petrus skrivit brevet.[11]

Förhållanden från en senare tid[redigera | redigera wikitext]

En av orsakerna till att i stort sett alla forskare är överens om att Petrus inte skrev detta brev är att den situation som förutsätts råda i brevet, speglar en mycket senare tid än Petrus livstid (han antas ha dött år 64, under förutsättning att han dog under Neros förföljelser).[6] Det faktum att författaren måste försvara sig mot anklagelser om att Jesus ännu inte har kommit, tyder på en senare tid.[6] Brevet är i huvudsak skrivet för att bemöta anklagelser riktade mot kristendomen om att Jesus parousia (παρουσία), ankomst, ännu inte skett och det gnostiska förnekandet av denna kristna förväntan,[39] och det verkar som om det när brevet skrevs hade förflutit alldeles för lång tid utan att något hade hänt. Den fortfarande levande föreställningen om det nära förestående slutet, som exempelvis författaren av Lukasevangeliet och Apostlagärningarna och författaren av Johannesevangeliet behandlar, ligger nu långt bakåt i tiden.[20]

Argumenten emot Petrus som författare[redigera | redigera wikitext]

Lars Hartman sammanfattar argumenten emot att Andra Petrusbrevet skrivits av Petrus sålunda: 1) att författaren använder sig av Judasbrevet och alltså måste ha skrivits efter detta,[1] vilket i sig oftast dateras till omkring år 100;[40] 2) att innehållet speglar en senare tid då ”den gammaltestamentliga kanon i kyrkan avgränsades mot heretiker”; 3) att ”uttryckssättet är hellenistiskt”; 4) att Jesu återkomst betvivlas; 5) att det förutsätts att Paulusbreven är samlade, vilket inte tros ha varit fallet förrän cirka år 100; och 6) att det första säkra bevittnandet av brevet sker med Origenes i mitten av 200-talet och han skriver då att brevets äkthet är ifrågasatt.[1]

Burton Mack lägger till att synen på den kristna tron överensstämmer med den som återfinns i annan kristen litteratur från mitten av 100-talet, att författaren skriver utsökt grekiska (vilket en fiskare från Galileen inte kan förväntas kunna producera[8][29]) och är välutbildad, att han använder Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, och annan litteratur, att brevet innehåller fullt utvecklade kristologier, att Jesusorden brukas som om de vore vanliga grekiska maximer, och att författaren helt klart betraktar den äldre tiden i lugn begrundan från avstånd.[7]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Hartman 1989, s. 81.
  2. ^ Powell 2009, s. 482.
  3. ^ [a b c] Heard 1950
  4. ^ Mack 1995, s. 207.
  5. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 431.
  6. ^ [a b c d e] Ehrman 2011, s. 70.
  7. ^ [a b c] Mack 1995, s. 208.
  8. ^ [a b c] Ehrman 2013, s. 223–224.
  9. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 426.
  10. ^ Powell 2009, s. 484.
  11. ^ [a b] Schnelle 1998, s. 425.
  12. ^ Nationalencyklopedin 2017
  13. ^ [a b] Brown 2016, s. 279.
  14. ^ [a b c] Kümmel 1975, s. 434.
  15. ^ Brown 2016, s. 280.
  16. ^ Kümmel 1975, s. 429.
  17. ^ Perrin 1982, s. 381.
  18. ^ Ehrman 2013, s. 222–223.
  19. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 433.
  20. ^ [a b c d e f] Ehrman 2013, s. 223.
  21. ^ [a b] Ehrman 2011, s. 68.
  22. ^ Ehrman 2013, s. 222.
  23. ^ [a b] Ehrman 2013, s. 224.
  24. ^ [a b c] Kümmel 1975, s. 430.
  25. ^ Ehrman 2011, s. 68–69.
  26. ^ Ehrman 2013, s. 225.
  27. ^ Mack 1995, s. 213.
  28. ^ Schnelle 1998, s. 425-426.
  29. ^ [a b] Kümmel 1975, s. 431–432.
  30. ^ Mack 1995, s. 211.
  31. ^ Ehrman 2011, s. 71.
  32. ^ Ehrman 2011, s. 71–72.
  33. ^ Ehrman 2011, s. 72–73.
  34. ^ Ehrman 2011, s. 73–74.
  35. ^ Ehrman 2011, s. 74–75.
  36. ^ Ehrman 2011, s. 74–75.
  37. ^ Ehrman 2011, s. 75–76.
  38. ^ [a b] Ehrman 2011, s. 69.
  39. ^ Kümmel 1975, s. 432.
  40. ^ Hartman 1989, s. 80.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Brown, Raymond E. (2016) (på engelska). An Introduction to the New Testament: The Abridged Edition. The Anchor Yale Bible Reference Library (1. ed. 1997). New Haven & London: Yale University Press. ISBN 9780300173123 
  • Ehrman, Bart D. (2011) (på engelska). Forged: Writing in the Name of God – Why the Bible’s Authors Are Not Who We Think They Are. New York: HarperCollins. ISBN 9780062012616 
  • Ehrman, Bart D. (2013) (på engelska). Forgery and counterforgery: the use of literary deceit in early Christian polemics. New York: Oxford University Press. Libris 13926777. ISBN 9780199928033 
  • Hartman, Lars (1989). ”Nytestamentlig isagogik”. i Birger Gerhardsson. En bok om Nya testamentet (5., [rev. och utök.] uppl.). Malmö: Liber. sid. 11–132. Libris 7272298. ISBN 91-40-61019-5 
  • Kümmel, Werner Georg (1975) (på engelska). Introduction to the New Testament (Rev. ed.). London: SCM Press. Libris 4839475. ISBN 0-334-00705-4 
  • Mack, Burton L. (1995) (på engelska). Who wrote the New Testament?: the making of the Christian myth. San Francisco, Ca.: HarperSan Francisco. Libris 4490331. ISBN 0-06-065517-8 
  • Powell, Mark Allan (2009) (på engelska). Introducing the New Testament: a historical, literary, and theological survey. Grand Rapids, Mich.: Baker Academic. Libris 11832198. ISBN 9780801028687 
  • Perrin, Norman; Duling Dennis C. (1982) (på engelska). The New Testament: an introduction : proclamation and parenesis, myth and history (2. ed.). San Diego: Harcourt Brace Jovanovich Publ. Libris 4586463. ISBN 0-15-565726-7 
  • Schnelle, Udo (1998) (på engelska). The History and Theology of the New Testament Writings. Minneapolis, MN: Fortress Press. Libris 5666575. ISBN 0-8006-2952-3 

Internetkällor[redigera | redigera wikitext]