Uwe Barschel

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uwe Barschel år 1979.

Uwe Barschel, född 13 maj 1944 i Glienicke/Nordbahn, död 11 oktober 1987 i Genève, tysk politiker (CDU) och ministerpresident i delstaten Schleswig-Holstein 1982–1987. Han avgick som en följd av den politiska skandalen Barschel-affären och påträffades 11 oktober 1987 död på hotellet Beau-Rivage i Genève.

Liv[redigera | redigera wikitext]

Uwe Barschel föddes den 13 maj 1944 i Glienicke vid Berlin. Inför den framryckande röda armén flydde modern med sina tre barn till Schleswig-Holstein, fadern stupade förmodligen i slaget om Berlin 1945. Modern jobbade som sömmerska. Vid 16 års åldern blev Barschel medlem i Junge Union, två år senare gick han med i CDU.[1]

Redan under sin skoltid beskrevs Barschel som "karriärorienterad". Han blev så småningom ordförande i elevkåren på Geesthachter Gymnasium och vållade en större skandal när han bjöd in Adolf Hitlers efterträdare Karl Dönitz som styrde Tredje Riket i drygt en vecka mellan Hitlers död den 30 april och Nazitysklands kapitulation.[2]

Den 22 januari 1963 höll Dönitz en föreläsning inför gymnasiets elever och lärare, där han presenterade sin okritiska syn på nazismen och drev tesen att soldaten måste göra sin plikt, oavsett vilket slags krig det är. När den lokala tidningen på en helsida rapporterade om föreläsningen utvecklades det hela till en handfast skandal som blev förstasidesstoff i de rikstäckande tidningarna, där även skolans rektor Georg Rühsen hamnade i skottluggen. Att Rühsen inte tyckte att Dönitz' uppträdande var särskilt anmärkningsvärt ökade pressen på honom desto mer, framförallt när han kungjorde att han ville lösa frågan "internt". Rühsens kropp hittades den 25 april i floden Elbe där han hade dränkt sig.[3]

Barschel blev medlem i CDU 1962 och var ordförande för ungdomsförbundet Junge Union i Schleswig-Holstein 1967–1971. Från 1971 satt han i lantdagen, 27 år gammal. 1979 blev Barschel utnämnd till finansminister och samma år till inrikesminister i delstaten. När Gerhard Stoltenberg blev finansminister i förbundsregeringen valdes Barschel till ny ministerpresident.[4]

Barschelaffären[redigera | redigera wikitext]

Björn Engholm
Hotellet Beau Rivage i Genève

I januari 1987 stod CDU och Uwe Barschel inför risken att förlora delstatsvalet i Schleswig-Holstein för första gången sedan 1950 mot den karismatiske SPD-kandidaten Björn Engholm. För att avvärja nederlaget engagerade Barschel journalisten Reiner Pfeiffer som genast satte igång med åtgärder för att diskreditera Engholm. Anonymt anmäldes Engholm av Pfeiffer för skattefiffel, dock utan framgång. Pfeiffer försökte sedan bevisa att Engholm hade homosexuella böjelser, inklusive ett påhittat samtal till Engholm där Pfeiffer påstod sig vara läkare som hade bevis för att SPD-politikern bar på AIDS-viruset. Men även detta misslyckades. Sist men inte minst planerades att bugga Björn Engholms telefon, vilket dock aldrig verkställdes. På grund av likheterna med Watergateaffären blev affären i Nordtyskland känd som Waterkantgate. Om det var Pfeiffer själv som agerade eller om ordern kom från Barschel uppklarades aldrig.[5]

När SPD:s kommunikationschef fick reda på Pfeiffers åtgärder hörde han av sig till veckotidningen Der Spiegel i början av september. Lördagen den 12 september 1987, en dag innan valet den 13 september, berättade riksmedia om Barschelaffären som Der Spiegel skulle ha på sin förstasida måndagen den 14 september. Valet slutade med ett stort nederlag för CDU som backade från cirka 49% till drygt 42%. På presskonferensen den 18 september 1987 kulminerade skandalen i Uwe Barschels uttalande: "... jag ger Schleswig-Holsteins medborgare och hela den tyska offentligheten mitt hedersord - jag upprepar: Jag ger er mitt hedersord! - att anklagelserna mot mig inte har någon bärkraft." Men de följande veckorna tappade han alltmer sitt stöd inom partiet vilket ledde till hans avgång den 2 oktober 1987.[6] Efter sin avgång reste Barschel med sin familj till Gran Canaria som han lämnade lördag den 10 oktober för att flyga till Genève, enligt egen utsago för att träffa en viss "Roloff" som skulle hjälpa Barschel mot Pfeiffers anklagelser. En journalist hittade politikern påklädd och död i badkaret i hotellet "Beau Rivage" i Génève den 11 oktober 1987. Den efterföljande undersökningen kantrades av diverse misstag, exempelvis hade man glömt att mäta kroppstemperaturen vilket betyder att man egentligen aldrig fick reda på när exakt Barschel dog.[7] Den efterföljande utredningen fastställde att Uwe Barschel hade vetat om Pfeiffers åtgärder.[8] Den andra utredningen, som tillsattes i början på 90-talet, konstaterade dock att Barschel inte hade vetat något om Pfeiffers kriminella gärningar.[9]

Teorier om Barschels död[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera teorier kring Barschels död. Vad som är klarlagt är att hans död vållades av flera olika medikament som Barschel hade tagit på kvällen, men frågan är om det var självmord eller mord. Den schweiziska polisen utgår ifrån att det har varit självmord, medan andra däremot tror att det var mord.

Så påstod till exempel Mossadagenten Victor Ostrovsky att Mossad dödade Barschel för att han inte ville stödja vapenförsäljningar mellan Iran och Israel som skulle gå via Schleswig-Holstein. Irans f.d. president Abolhassan Bani-Sadr stödjer denna tes, likaså den schweiziske kemisten Klaus Brandenberger som menar att Barschel bedövades först innan han fick en dödlig sömnmedelsdos.[10]

En annan teori menar att östtyska Stasi har haft med mordet att göra. Denna teori kom upp eftersom Barschel ofta reste till DDR för att besöka Rostock och Warnemünde för att träffa medarbetare i Stasi. Teorin menar att Barschel var involverad i vapenförsäljningar som gick via DDR och som Barschel ville avslöja.[11]

En tredje teori går ut på att CIA har varit involverat i mordet. Vapenhandlaren Dirk Stoffberg uttalade sig om att CIA-direktören Robert Gates skulle träffa Uwe Barschel i Génève. Strax innan Stoffberg skulle förhöras begick han självmord enligt den officiella utredningen.

2017 påstods i boken Im Spinnennetz der Geheimdienste. Warum wurden Olof Palme, Uwe Barschel und William Colby ermordet? att det finns kopplingar mellan mordet på Uwe Barschel och mordet på Sveriges statsminister Olof Palme.[12] Oklart är också varför Barschel överhuvudtaget befann sig i Genève.[13] Journalisten Patrik Baab menar att Barschel var i Genève för att pressa fram pengar genom att hota avslöja sina kunskaper om diverse vapenaffärer som han själv hade varit involverad i. Pengarna skulle han enligt Baab använda för att starta ett nytt liv eftersom hans politiska karriär var slut efter Barschelaffären.[14] Vissa menar att det finns en koppling mellan mordet på Barschel och mordet på den svenska journalisten Cats Falk som hittades död i Hammarbyhamnen den 29 maj 1985.[15]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Uwe Barschel, Geschichte der CDU, Konrad-Adenauer-Stiftung” (på de). Konrad-Adenauer-Stiftung. http://www.kas.de/wf/de/37.8020/. Läst 18 maj 2018. 
  2. ^ Geschichtsunterricht: Dönitz, Barschel und der Direx” (på de). ZEIT ONLINE. https://www.zeit.de/2011/47/Barschel-Doenitz/komplettansicht. Läst 17 maj 2018. 
  3. ^ Lutteroth, Johanna (18 november 2011). ”Affäre um Hitlers Nachfolger: Dönitz erzählt vom Krieg”. Spiegel Online. http://www.spiegel.de/einestages/affaere-um-hitlers-nachfolger-a-947398.html. Läst 17 maj 2018. 
  4. ^ Fenffe, Gregor Delvaux de (21 september 2017). ”Politische Skandale: Barschel-Affäre” (på de). https://www.planet-wissen.de/geschichte/deutsche_geschichte/politische_skandale/pwiediebarschelaffaere100.html. Läst 18 maj 2018. 
  5. ^ Ramge, Thomas (2003), Die grossen Polit-Skandale. Eine andere Geschichte der Bundesrepublik, Campus Verlag GmbH, sid. 203-205
  6. ^ NDR. ”Schmutziger Wahlkampf: Barschel gegen Engholm” (på de). www.ndr.de. https://www.ndr.de/kultur/geschichte/chronologie/1987-Barschel-Affaere-Wahlkampf,barschelpfeifferaffaere101.html. Läst 17 maj 2018. 
  7. ^ Ramge, sid. 213-216
  8. ^ Ramge, sid. 219-220
  9. ^ Ramge, sid. 221-222
  10. ^ Ramge, sid. 223-224
  11. ^ Ramge, sid. 224-225
  12. ^ NDR. ”Der mysteriöse Tod Uwe Barschels” (på de). www.ndr.de. https://www.ndr.de/kultur/geschichte/chronologie/Der-mysterioese-Tod-Uwe-Barschels,barscheltod101.html. Läst 17 maj 2018. 
  13. ^ - Das Ehrenwort von Kiel” (på de-DE). Deutschlandfunk. http://www.deutschlandfunk.de/das-ehrenwort-von-kiel.724.de.html?dram:article_id=223015. Läst 18 maj 2018. 
  14. ^ Patrik Baab i KenFM im Gespräch mit: Patrik Baab, länk: https://www.youtube.com/watch?v=Ms8aBpHJZ_w
  15. ^ Online, FOCUS. ”Die Zweite Hand” (på de). FOCUS Online. https://www.focus.de/politik/deutschland/kriminalitaet-die-zweite-hand_aid_164158.html. Läst 19 maj 2018.