Karl Dönitz

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karl Dönitz

Storamiral Karl Dönitz i april 1943.

Ämbetsperiod
30 april 1945–23 maj 1945
Kansler Joseph Goebbels
Lutz Schwerin von Krosigk
Företrädare Adolf Hitler
Führer und Reichskanzler
Efterträdare Allierade ockupationen 1945–1949
Theodor Heuss (Västtyskland)
Wilhelm Pieck (Östtyskland)

Född 16 september 1891
Grünau, Berlin, Brandenburg, Preussen, Kejsardömet Tyskland
Död 24 december 1980 (89 år)
Aumühle, Schleswig-Holstein, Västtyskland
Gravplats Waldfriedhof, Aumühle
Politiskt parti Inget[1]
Maka Ingeborg Weber (1893–1962; giftermål 1916)
Barn Ursula (1917–1990)
Klaus (1920–1944)
Peter (1922–1943)
Namnteckning Karl Dönitzs namnteckning
Militärtjänst
I tjänst för Kejsardömet Tyskland (till 1918)
Weimarrepubliken (till 1933)
Tredje riket
Försvarsgren Kaiserliche Marine
Reichsmarine
Kriegsmarine
Tjänstetid 1910–1945
Grad Kriegsmarine-Großadmiral (s).svg Storamiral
Befäl UC-25 (februari-september 1918)
UB-68 (september-oktober 1918)
Torpedbåtar (1920-talet)
Emden (1934–1935)
1. Unterseebootsflottille (1935–1936)
FdU (1936–1939)
BdU (1939–1943)
OBdM (1943–1945)
ÖB för Wehrmacht (april–maj 1945)
Slag/Krig Första världskriget

Andra världskriget
Slaget om Atlanten

Utmärkelser Ubåtskrigsutmärkelsen (första världskriget, andra världskriget)
Ribbon of Knight's Cross of the Iron Cross With Oak Leaves.svg Riddarkorset av Järnkorset med eklöv
Sektion från de anklagades bänk under Nürnbergprocessen. Dönitz (i mörk kostym) samtalar med Hermann Göring och Rudolf Hess.

Karl Dönitz, född 16 september 1891 i Grünau utanför Berlin[2], död 24 december 1980 i Aumühle nära Hamburg, var en tysk sjömilitär. Han var chef för tyska ubåtsvapnet 1935–1943 och blev storamiral den 30 januari 1943, då han efterträdde Erich Raeder som befälhavare för den tyska flottan. Dönitz var Nazitysklands rikspresident från den 30 april till den 23 maj 1945 och därmed Tredje rikets sista statsöverhuvud. Han erhöll Riddarkorset av Järnkorset med eklöv 1943. Han blev som tysk marinkapten riddare av svenska Svärdsorden av första klassen 1930.

Efter andra världskriget ställdes Dönitz inför rätta inför den Internationella militärtribunalen i Nürnberg och dömdes till 10 års fängelse för brott mot freden och krigsförbrytelser.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tiden fram till första världskrigets slut[redigera | redigera wikitext]

Karl Dönitz beskrevs redan tidigt som intelligent och mångsidigt begåvad.[3] Dönitz tog värvning som matros i den tyska kejserliga flottan 1910. Under första världskriget tjänstgjorde han vid marinflyget och senare vid ubåtsflottan.[4] Den 1 mars 1918 fick han sitt första kommando för ubåten UC27.[5] Som kapten för ubåten UB68 attackerade han en konvoj utanför Sicilien, men ett tekniskt fel tvingade honom att dyka upp mitt i konvojen vilket ledde till att han tillfångatogs.[6] Han släpptes dock tämligen omgående och sändes hem till Tyskland. 1920 fick han titeln torpedbåtsinspektör.[4]

Weimarrepubliken och Tredje Riket[redigera | redigera wikitext]

I den lilla marinen som Weimarrepubliken hade till sitt förfogande drömde Dönitz om en stor och modern ubåtflotta och utvecklade nya taktiker för ett framtida ubåtskrig.[3] När Dönitz för första gången kom i kontakt med Adolf Hitler blev han genast begeistrad av denne och godtog den nazistiska politiken.[7] 1936, numera Führer der Unterseeboote (ubåtarnas ledare), formulerade Dönitz ett rustningsprogram där bygget av 300 ubåtar ingick, förslaget avböjdes dock av Erich Raeder och Adolf Hitler.[3] Dönitz steg snabbt i graderna: konteramiral 1 oktober 1939, viceamiral 1 september 1940, amiral 14 mars 1942 och slutligen storamiral 30 januari 1943 (han hoppade över graden generalamiral).[5]

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget ägnade sig Dönitz uteslutande åt den tyska flottan. Han lade upp strategin för ubåtskriget, och ju längre kriget led, desto mer intensifierades kriget under vattenytan, vilket till slut ledde till en totalt oinskränkt ubåtskrigföring. Dönitz utfärdade en order om att alla neutrala fartyg som vistades inom vissa av Nazitysklands operationszoner skulle sänkas utan förvarning.

När ubåtarna skördade allt större framgångar och den stora övervattenflottan led flera stora nederlag (med förlusten av stora krigsskepp som följd) beordrade Hitler att skrota de stora övervattenskeppen vilket föranledde storamiral Erich Raeder att avgå och Karl Dönitz utnämndes till marinens överbefälhavare i januari 1943. Dönitz, som beundrade Hitler, övertalade diktatorn att inte skrota flottan och att prioritera ubåtsflottan. Tillsammans med Albert Speer initierade Dönitz ett ambitiöst upprustningsprogram.[3] Nybyggandet av ubåtarna skedde med hjälp av fångar från koncentrationslägrena som Dönitz hade begärt personligen[8], allt i allt användes 12 000 fångar.[9]

Under Karl Dönitz närmade sig marinen nationalsocialismen och trots att "Slaget om Atlanten" gick allt sämre växte hans inflytande hos Hitler som sa att Dönitz var hans bäste man.[3] Dönitz hade ett positivt förhållningssätt till nationalsocialismen och bevarade ända fram till Hitlers död en positiv relation till "Führern" och undvek konflikter med diktatorn.[10] Ju längre kriget gick desto mer glorifierades Hitler av Dönitz så som i ett tal 1943 när han sa att han kände sig jätteliten varje gång efter ett samtal med "Führern". I ett tal inför fänrikar i januari 1944 menade att han att det inte hade funnits kvar en enda människa om inte Hitler hade funnits och efter attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 blev Dönitz rasande över det "kriminella anslaget" som skulle ta livet av "vår käre Führer".[3] Dönitz menade vidare att Tyskland hade Hitler att tacka för att han hade befriat landet från "judedomens gift" och i början av 1944 gick Karl Dönitz med i NSDAP eftersom Hitlers bedömningar av krigsläget hade visat Dönitz hur "betydelselösa vi alla är i jämförelse med Führern".[11]

Dönitz instiftade drakoniska order mot att kapitulera och drev marinens domare till att döma allt hårdare straff mot sina officerare.[3] Exempelvis dömdes en ubåtskapten till döden eftersom han hade yttrat sig kritiskt om Hitler. En annan kapten avrättades för "feghet inför fienden" eftersom han hade avbrutit det meningslösa försöket att komma genom Gibraltarsundet.[12] Även strax före krigsslutet sporrade Dönitz sina män till att hålla ut och att fortsätta kriget.[3] Det nya året 1945 inledde storamiralen med orden: "Fanatiskt mod kommer att leda oss till segern."[2] Att kapitulera var otänkbart för Dönitz, istället planerade han en ny ubåtsoffensiv under senare delen av året.[3] Mot slutet av kriget användes det på hans initiativ även mänskliga torpeder som bemannades med unga och oerfarna matroser.[13] Vid samtal med Hitler bagatelliserade storamiralen den hopplösa situationen och i februari 1945, när Albert Speer manade att någonting behövde göras med tanke på det katastrofala läget, avvärjde Dönitz med orden: "Führern vet vad han gör".[14]

Den 21 januari 1945 beordrade Dönitz att Operation Hannibal skulle inledas, vilket innebar att alla sårade soldater och civila flyktingar skulle evakueras från Ostpreussen.[15] Räddningsaktionen gällde dock i första hand soldaterna, att så många civila räddades berodde främst på de lägre befälen som genomförde operationen.[16] Även i början av maj 1945 prioriterade Dönitz i första hand ubåtskriget, först den 6 maj fick räddningsfartygen ta del av ubåtarnas bensinreserver. Enligt militärhistorikern Friedrich Hartwig räddades de civila för att de lägre befälen antingen handlade på egen hand eller till och med tvärtemot ordern som kom från högre ort.[11]

Dönitz och nationalsocialismens brott[redigera | redigera wikitext]

I Nürnbergprocessen efter kriget påstod Dönitz att han inte hade någon som helst kunskap om folkmordet på judarna och att Hitler aldrig hade diskuterat politik med honom utan att "Führern" samtalade om militära frågor med Dönitz.[17] Senare forskning har dock visat att den f.d. storamiralen mycket väl visste vad som försiggick, exempelvis hade Dönitz noterat i sin dagbok förslaget att torpedera skepp med judiska flyktingar ombord.[3] Dönitz hade även kunskap om deportationen av judarna samt arméns brutala krigföring på nästan alla fronter.[18] När medlemmar i den tyska marinledningen (som t ex amiral Voss) bad Dönitz att han skulle prata med Hitler om de brott som begicks av den tyska armén på östfronten svarade Dönitz att han inte ville sätta sin goda relation till Hitler på spel. Erich Topp menar att denna incident belägger att Dönitz visste om massavrättningarna men att han försköt ansvaret till politikerna.[19]

För byggandet av ubåtarna användes tvångsarbetare från koncentrationslägrena.[9] Hår från fångar i koncentrationslägrena användes för att sticka strumpor till ubåtsmännen vilket Dönitz dock inte tyckte var hans personliga ansvar utan snarare begrundat i "Führerprincipen", dvs. Tredje Rikets politiska konstruktion.[20]

Regeringen Dönitz[redigera | redigera wikitext]

Den 29 april 1945 dikterade Adolf Hitler sitt politiska testamente där han utnämnde Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud, formellt till rikspresident och överbefälhavare för Wehrmacht.[21][22] Dönitz togs på sängen av detta beslut men satte omedelbart igång när han hade fått testamentet den 1 maj. Dönitz såg sin främsta uppgift i att förhandla en delkapitulation med västmakterna.[23] Innan Dönitz fick reda på Hitlers självmord skickade han ett telegram till Hitler där Dönitz lovade att undsätta diktatorn i den omringande huvudstaden Berlin.[24] Efter Hitlers död yttrade Dönitz om diktatorn: "Hans liv var en tjänst för Tyskland."[2] Tredje rikets sista regering med Dönitz som rikspresident inbegrep bland andra rustningsministern Albert Speer och generalstabschefen Alfred Jodl. Den 3 maj uppmanade Dönitz, som inrättat sitt högkvarter i Flensburg, till fortsatt motstånd mot de allierade. Fyra dagar senare, den 7 maj, tvingades han dock att tillkännage Tysklands villkorslösa kapitulation.[25] Genom Dönitz' kapitulationsstrategi kom 1,85 miljoner soldater från östfronten till de områden som kontrollerades av västmakterna.[26] Även efter kapitulationen genomfördes avrättningar på grund av påstådd myteri.[27]

Morgonen den 23 maj 1945 arresterades Karl Dönitz och hans regering (totalt 420 personer) av brittiska soldater i Flensburg-Mürwik. Efter en grundlig kroppsvisitation och fråntagen sina medaljer samt "marskalkstaven" fördes Dönitz med Alfred Jodl och Albert Speer som krigsfångar till Luxemburg.[27][25]

Att Dönitz överhuvudtaget fick fortsätta som regeringschef efter kapitulationen berodde på att de allierade trodde att arméns demobilisering var enklare om den anordnades av en tysk regering.[18] Enligt historikern Lothar Gruchmann ville Winston Curchill fortsätta använda sig av Dönitzregeringen men Sovjetunionen ville avsätta den vilket Churchill slutligen gick med på.[28]

Nürnbergprocessen[redigera | redigera wikitext]

Den 20 november 1945 inleddes Nürnbergprocessen mot Nazitysklands högsta överlevande politiska och militära ledare. Dönitz var en av de anklagade och åtalades för planerande av anfallskrig, brott mot freden och krigsförbrytelser. Tyngdpunkten i åklagarsidans bevisföring låg på att Dönitz skulle ha brutit mot sjökrigets allmänna lagar och bruk. Den 17 september 1942 hade Dönitz undertecknat den så kallade Laconia-ordern, som var uppkallad efter det brittiska passagerarfartyget RMS Laconia. I september 1942 förde fartyget bland annat 1800 italienska krigsfångar och 80 civilpersoner, när det utanför Afrikas kust torpederades av den tyska ubåten U-156. Ubåtskaptenen insåg sitt misstag och påbörjade en räddningsaktion med hjälp av andra tyska ubåtar samt fartyg tillhörande den tyskvänliga franska regeringen i Vichy. Räddningsaktionen attackerades av amerikanskt bombflyg dels på grund av en oerfaren flygbesättning samt ofullständig information från det allierade kommandot. Denna reaktion från de allierade föranledde Dönitz att utfärda Laconiaordern[29][30]:

  1. Inga som helst försök får göras att rädda personer ombord på sänkta fartyg, och detta innefattar även upplockandet av personer i vattnet, att placera dem i livbåtar, att räta upp kapsejsade livbåtar samt att överlämna mat och vatten. Räddning går tvärtemot krigföringens mest elementära krav på tillintetgörande av fientliga fartyg och besättningar.
  2. Ordern att ta hand om alla kaptener och maskinchefer från fientliga fartyg är fortfarande i kraft.
  3. Skeppsbrutna människor skall räddas endast om deras upplysningar är betydelsefulla för ubåten.
  4. Var hårda. Kom ihåg att fienden inte tar hänsyn till kvinnor och barn när han bombar tyska städer.

Åklagarsidan gjorde gällande att denna order i princip var en uppmaning till mord. Dönitz försvarsadvokat, Otto Kranzbühler, menade att denna anklagelse var oriktig och sökte argumentera för att hans klient inte överskridit gränserna för krigets lagar, bland annat genom att påvisa att de allierade hade använt sig av samma typ av krigföring.

Dönitz dömdes till 10 års fängelse, bland annat för att ha beordrat och organiserat ett oinskränkt ubåtskrig, sänkningen av neutrala fartyg i "spärrzoner" samt att han överlämnade krigsfångar till Gestapo för avrättning.[31]

Efter tiden i fängelset[redigera | redigera wikitext]

Efter sin tid i Spandaufängelset levde den före detta storamiralen på amiralspensionen som han fick av den västtyska staten. 1958 publicerade han sina memoarer Zehn Jahre und zwanzig Tage, 1968 följde självbiografin Mein wechselvolles Leben, 1980 gavs ut 40 Fragen an Karl Dönitz. I böckerna tecknade han bilden av en opolitisk officer som bara gjorde sin plikt. Många gamla ubåtskaptener glorifierade Karl Dönitz[16][14], enligt militärhistorikern Friedrich Ruge berodde det på att Dönitz i Nürnbergprocessen tog ansvar för alla handlingar som begicks av männen i marinen.[11] Men även från andra håll fick den f.d. storamiralen medhåll: vid valet till Västtysklands förbundspresident 1954 fick Karl Dönitz (som då fortfarande satt i fängelse) en röst när en elektor skrev Dönitz' namn på en blank valsedel, vilket besvarades med burop av de andra ledamöterna.[32] Regelbundet visade Dönitz upp sig på högerorienterade marina intresseföreningar.[33]

I november 1958 konstaterade Västtysklands regering att Erich Raeder (Dönitz' överordnad fram till 1943) och Karl Dönitz inte längre var förebilder för armén främst på grund av att båda två uttryckligen hade godkänt regimens politik mot judarna. Uttalandet kritiserades av Karl Dönitz i ett brev till förbundskansler Konrad Adenauer (CDU). När försvarsministern Franz-Josef Strauss (CSU) besvarade kritiken tydliggjorde han att det var osannolikt att en man i Dönitz' militära och politiska position, tillika Hitlers efterföljare, inte visste någonting om regimens illdåd och att Strauss själv visste mycket väl vad som försiggick fastän han hade befunnit sig i en mycket lägre position.[11]

En skandal ägde rum i januari 1963 när Dönitz höll ett föredrag för elever på gymnasiet i Geesthacht där han berättade att han och de andra soldaterna bara hade gjort sin plikt under andra världskriget. Eleverna hade inte blivit förberedda på besöket och det ställdes inga kritiska frågor, varken från eleverna eller lärarna. Skolledningen presenterade Dönitz' föredrag inte som en skildring av hans världsbild utan tvärtom som en faktaberättelse. Efter att en lokal journalist hade beskrivit Dönitz' besök på skolan i glorifierande ord fick journalister på de rikstäckande tidningarna nys om saken och började ställa kritiska frågor om faktumet att en dömd krigsförbrytare utan förbehåll kunde hålla ett föredrag utan kritiska frågor. Skolans rektor, Rühsen, som även i efterhand stod bakom beslutet att bjuda in Dönitz, tog så småningom livet av sig.[34]

På 1970-talet och 1980-talet publicerades mer kritiska avhandlingar och biografier (bl a boken The Last Fuhrer av Peter Padfield) om Dönitz.[16]

Karl Dönitz dog den 24 december 1980 i Aumühle (Schleswig-Holstein), 89 år gammal.[35] I samband med hans begravning fördes en debatt om Bundeswehr skulle ära Dönitz med en officiell delegation. Efter en kort debatt bestämde försvarsministern Hans Apel att detta inte skulle ske på grund av Dönitz okritiska hållning till nationalsocialismen.[36] Hans Apel själv var dock närvarande vid begravningen, likaså fanns det medlemmar av Bundeswehr som deltog på begravningen i civila kläder.[11]

Befordringshistorik[redigera | redigera wikitext]

Karl Dönitzs befordringar[37]
Datum Tjänstegrad
15 april 1911 Fänrik
27 september 1913 Löjtnant
22 mars 1916 Överlöjtnant
1 januari 1921 Kaptenlöjtnant
1 november 1928 Korvettkapten
1 oktober 1933 Fregattkapten
1 oktober 1935 Kapten
28 januari 1939 Kommendör
1 oktober 1939 Konteramiral
1 september 1940 Viceamiral
14 mars 1942 Amiral
30 januari 1943 Storamiral

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Karl Dönitz utmärkelser[37]

Karl Dönitz Ubåtskrigsutmärkelse 1940 i specialutförande (replik).

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dönitz dekorerades, som Befehlshaber der Unterseeboote (BdU), med en utmärkelse i specialutförande med större diamanter på hakkorset och 12 ytterligare diamanter på lagerkransen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "On 30 January 1944 I received from the Fuehrer, as a decoration, the Golden Party Badge; and I assume that I thereby became an honorary member of the Party." The Avalon Project at Yale Law School
  2. ^ [a b c] Klee, Ernst, Das Personenlexikon zum Dritten Reich. Wer war was vor und nach 1945, Edition Kramer, Frankfurt am Main 2003, sid. 114
  3. ^ [a b c d e f g h i j] NACHRUF: KARL DÖNITZ †”. Der Spiegel "1". 5 januari 1981. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-14315471.html. Läst 23 december 2018. 
  4. ^ [a b] Davidson 1997, s. 393
  5. ^ [a b] Miller, Michael D.; Collins, Gareth. ”Großadmiral Karl Dönitz” (på engelska). Axis Biographical Research. Arkiverad från originalet den 1 april 2017. https://archive.today/20170401035324/http://www.reocities.com/~orion47/WEHRMACHT/KRIEGSMARINE/Grossadmirals/DOENITZ_KARL.html. Läst 1 april 2017. 
  6. ^ SEEKRIEG / DÖNITZ: Aufgetaucht -”. Der Spiegel "6". 1 februari 1961. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-43159555.html. Läst 27 december 2018. 
  7. ^ Wistrich 2002, s. 45
  8. ^ Knopp, Guido, Nellessen, Ursula, Hitlers Helfer: Dönitz. Der Nachfolger (youtube-video), ZDF Enterprises 1997, tid: 21:40, länk: https://www.youtube.com/watch?v=jtEjTBxaXes
  9. ^ [a b] Friedrich, Jörg, Die kalte Amnestie. NS-Täter in der Bundesrepublik, Fischer Taschenbuch Verlag, Frankfurt am Main 1984, sid. 59
  10. ^ Herzfeld, Hans (utg.), Fischer Lexikon Sonderband. Geschichte in Gestalten 1, Fischer Bücherei KG Frankfurt am Main 1963, sid. 324
  11. ^ [a b c d e] Großvater grüßt Großadmiral” (på de). FAZ.NET. ISSN 0174-4909. https://www.faz.net/1.1057403. Läst 26 december 2018. 
  12. ^ Heiko Leopold (4 juni 1993). ”Das Stalingrad zur See” (på tyska). Die Zeit. ISSN 0044-2070. http://www.zeit.de/1993/23/das-stalingrad-zur-see/komplettansicht. Läst 25 februari 2016. 
  13. ^ Knopp, Nellessen, tid: 31:00
  14. ^ [a b] Bittorf, Wilhelm (18 november 1985). ”: „Ersäuft wie junge Katzen im Sack“”. Der Spiegel "47". http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-13515939.html. Läst 25 december 2018. 
  15. ^ ”Operation Hannibal // World War Two”. www.worldwar-two.net. http://www.worldwar-two.net/events/operation-hannibal/. Läst 23 december 2018. 
  16. ^ [a b c] Alex, Von; Rost, er. ”Endlich Klarheit über Dönitz: Wenig bleibt von Hitlers Admiral” (på de). ZEIT ONLINE. https://www.zeit.de/1984/41/wenig-bleibt-von-hitlers-admiral. Läst 23 december 2018. 
  17. ^ Friedrich, sid. 55
  18. ^ [a b] Kleikamp, Antonia (7 december 2015). ”Karl Dönitz: Wie Hitlers Nachfolger den Holocaust verschleierte”. DIE WELT. https://www.welt.de/geschichte/article149697153/Wie-Hitlers-Nachfolger-den-Holocaust-verschleierte.html. Läst 23 december 2018. 
  19. ^ Knopp, Nellessen, tid: 22:30
  20. ^ Friedrich, sid. 60
  21. ^ Gruchmann, Lothar, Der Zweite Weltkrieg. Kriegführung und Politik, Matrix Verlag GmbH 2004, sid. 453
  22. ^ Klee 2007, s. 114 "Am 1.5.1945 durch Hitlers Testament als Nachfolger in der Funktion des Reichspräsidenten und Oberbefehlshabers der Wehrmacht bestimmt."
  23. ^ Stargardt, Nicholas, Der deutsche Krieg. 1939-1945, Bundeszentrale für politische Bildung 2016, sid. 635 ff.
  24. ^ Knopp, Nellessen, tid: 32:55
  25. ^ [a b] Davidson 1997, s. 422
  26. ^ Gruchmann, sid. 463
  27. ^ [a b] NDR. ”Erinnerung an letzten Akt der Nazi-Diktatur” (på de). www.ndr.de. https://www.ndr.de/kultur/geschichte/chronologie/Erinnerung-an-letzten-Akt-der-Nazi-Diktatur,kriegsende352.html. Läst 26 december 2018. 
  28. ^ Gruchmann, sid. 463
  29. ^ Tamelander & Hård af Segerstad 2005, s. 249
  30. ^ Davidson 1997, s. 406
  31. ^ Friedrich, sid. 55
  32. ^ Fischer, Sebastian (29 juni 2010). ”Bundespräsidenten-Geschichte: Wie die Sowjets beinahe die Wahl entschieden”. Spiegel Online. http://www.spiegel.de/politik/deutschland/bundespraesidenten-geschichte-wie-die-sowjets-beinahe-die-wahl-entschieden-a-703299-6.html. Läst 25 december 2018. 
  33. ^ SEEKRIEG / DÖNITZ: Aufgetaucht -”. Der Spiegel "6". 1 februari 1961. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-43159555.html. Läst 27 december 2018. 
  34. ^ Lutteroth, Johanna (18 november 2011). ”Affäre um Hitlers Nachfolger: Dönitz erzählt vom Krieg”. Spiegel Online. http://www.spiegel.de/einestages/affaere-um-hitlers-nachfolger-a-947398.html. Läst 23 december 2018. 
  35. ^ Museum, Stiftung Deutsches Historisches. ”Gerade auf LeMO gesehen: LeMO Biografie” (på de). www.dhm.de. https://www.dhm.de/lemo/biografie/karl-doenitz. Läst 23 december 2018. 
  36. ^ Leopold, Heiko (4 juni 1993). ”Das Stalingrad zur See” (på tyska). Die Zeit. ISSN 0044-2070. http://www.zeit.de/1993/23/das-stalingrad-zur-see/komplettansicht. Läst 26 februari 2016. 
  37. ^ [a b] Miller, Michael D. & Collins, Gareth. ”Großadmiral Karl Dönitz” (på engelska). Axis Biographical Research. Arkiverad från originalet den 18 januari 2012. https://www.webcitation.org/64mkEzrM8?url=http://www.geocities.com/~orion47/WEHRMACHT/KRIEGSMARINE/Grossadmirals/DOENITZ_KARL.html. Läst 18 januari 2012. 
  38. ^ Dönitz, Karl i Sveriges statskalender 1940bih

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]