Vaccination

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En läkare ger ett barn en vaccinering mot Tyfoidfeber i Texas, USA, 1944.
Ett barn får vaccin mot polio

Vaccination eller vaccinering är en metod att framkalla skydd mot en viss infektionssjukdom genom tillförsel av vaccin (innehållande antigen), det vill säga ett preparat som aktiverar kroppens immunförsvar mot den sjukdomsalstrande faktorn, till exempel bakterier, virus eller parasiter.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I Kina visste man redan på 1000-talet att den som hade fått smittkoppor var immun efter sjukdomen – under förutsättning att personen överlevde. Man brukade aktivt smitta barn med en låg dos, så att de antingen dog direkt eller överlevde och var immuna. Tekniken användes i Asien och kallas variolisation eller ympning och är en föregångare till vaccinering. Detta sätt att framkalla immunitet började praktiseras i liten skala även i Europa och i Nordamerika under 1700-talet. Variolisation var långt ifrån riskfritt men var trots allt mycket säkrare än att få smittkoppor.

År 1796 den 14 maj lyckades den engelske läkaren Edward Jenner odla fram ett vaccin mot smittkoppor som nästan utrotade sjukdomen i Europa.

Jenner hade noterat att kvinnor som mjölkade kor hade fin hy (smittkoppor i sin tur lämnade vanprydande gropar i hyn på de som överlevde) och inte drabbades av smittkoppor. Folkvisdomen hävdade att de som haft kokoppor inte fick smittkoppor, vilket väckte Jenners intresse. Kokoppor har inte människan som värd – de orsakar bara en kortvarig subkutan infektion. Däremot är kokoppsviruset nära släkt med smittkoppsviruset och de delar vissa antigen, vilket gör att kokoppsinfektion ger immunitet mot både kokoppor och smittkoppor. Jenners vaccin var baserat på kokoppsviruset och han skapade ordet "vaccination" från latinets ord för kokoppor, vaccine (lat. vacca, sv. ko).

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Den komponent i vaccin som immunförsvaret reagerar på och som ger immunitet kan vara av två olika slag. Den ena varianten är att den är en levande men försvagad patogen, den andra är att det är en inaktiverad eller avdödad patogen.[1]

Levande försvagade vaccin får man genom att i laboratorium modifiera det sjukdomsalstrande viruset eller bakterien. Den resulterande mikroorganismen har kvar sin förmåga att föröka sig och orsaka immunitet, men orsakar normalt inte sjukdom. Om den orsakar sjukdom är den vanligtvis lindrig. I Sverige är vaccinet mot mässling, påssjuka och röda hund levande försvagat.[1]

Problem med denna typ av vaccin är att människor med nedsatt immunförsvar ändå kan utveckla sjukdom och att den mer harmlösa varianten av patogen "ute i det fria" kan mutera och åter bli sjukdomsframkallande. Tidiga missöden skedde också med levande försvagade vaccin i USA, då den försvagade organismen var otillräckligt försvagad.

Den andra varianten, inaktiverade vaccin, baseras på avdödade organismer eller delar därav som immunförsvaret vid en normal infektion skulle komma i kontakt med och bilda antikroppar mot. Delarna kan baseras på protein eller polysackarider. Proteinbaserade vaccin inkluderar toxoider, inaktiverade bakterietoxin, exempelvis difterivaccin och stelkrampsvaccin. De flesta polysackaridbaserade vaccin består av rena polysackarider som finns i bakteriens cellvägg. Gemensamt för inaktiverade vaccin är att de inte kan orsaka den aktuella sjukdomen eftersom de inte innehåller någon levande mikroorganism.[1]

Svårigheten med dessa vaccin är att få fram de delar av den patogena organismen som exponeras för immunförsvaret. Ofta ges dessa delar tillsammans med adjuvans för att framkalla fullt immunsvar. För tidiga inaktiverade vaccin som producerades genom att avdöda virus var problemet att avdöda tillräckligt länge för att allt virus skulle inaktiveras, samtidigt som det sönderdelade viruset fortfarande skulle ge immunitet.

Mål med vaccination[redigera | redigera wikitext]

Målet med vaccinering är att skydda befolkningen från svåra sjukdomar. De sjukdomar som vi idag vaccinerar barn mot är sjukdomar som förr både var direkt dödliga och gav svåra livslånga problem. I en population behöver många, 75%-90% av alla individer vara vaccinerade för att sjukdomen inte längre ska få fäste. Andelen som behöver vara immuna beror på hur smittsam sjukdomen är. Om en mindre del är vaccinerade kommer sjukdomen att kunna finnas och spridas i befolkningen och kan smitta nyfödda innan de vaccinerats. Ett gott vaccinationsprogram som inkluderar så många som möjligt gynnar alltså även dem som inte är vaccinerade, genom att sjukdomen inte har fäste i omgivningen och de därför inte utsätts för smitta.

Vaccinationsprogram i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Poliovaccineringen inleddes i Sverige 1957. Bilden visar sjuksköterskan Birgit Rutberg som ympar Nils Birger Linderholm i februari 1957.

Socialstyrelsen beslutar, genom föreskrifter, vilka vaccinationer som ska erbjudas svenska barn. Programmet kallas Allmänna vaccinationsprogrammet. Det omfattar för närvarande vaccination mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, haemophilus influenzae typ B, mässling, rubella (röda hund), pneumokocker och påssjuka. Sedan 2010 ingår även HPV för flickor. Programmet är frivilligt och vaccination sker vid sju tillfällen i åldrarna 3 månader - 16 år. Små barn vaccineras vid barnavårdscentralerna, och större barn i skolhälsovården.[2][3]

Tidigare ingick även vaccination mot den nu utrotade sjukdomen smittkoppor, och mot tuberkulos. Tuberkulos är nu så sällsynt i Sverige att vaccination sedan mitten av 1970-talet endast erbjuds till riskgrupper.

Folkhälsomyndigheten övervakar kontinuerligt förekomsten av sjukdomarna i befolkningen och undersöker regelbundet befolkningens immunitetsstatus så att vaccinationsprogrammets effektivitet och säkerhet ska kunna utvärderas.

Skyddsgrad och immunitetens längd[redigera | redigera wikitext]

Såväl vilket skydd (i procent) som immunitetens längd varierar från vaccin till vaccin. I många fall ger genomgången sjukdom en livslång immunitet mot just den serotypen, men inte mot andra. Vaccin-immunitet kan däremot skydda mot flera serotyper. Informationen i tabellen nedan är hämtad från: [4][5][6][7]

Sjukdom Skydd Längd Kommentarer
Kikhosta 75-90% >5 år Immuniteten avtar, med tiden, även hos de som haft sjukdomen.
Stelkramp, Difteri 96% 13-14år
Polio 99% Livslång
Hib 90-100% Livslång Viktigt för barn under 2år
Hepatit B 95-100% >15 år Troligen livslång immunitet
Mässling 96% Livslång
Påssjuka 90-95% >10 år
Röda Hund 95-99% 15-20 år Flockimmuniteten viktig
HPV >5 år Till dags dato. Eventuellt livslång

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Centers for Disease Control and Prevention. Hamborsky J, Kroger A, Wolfe S. red. Epidemiology and Prevention of Vaccine-Preventable Diseases, The Pink Book: Course Textbook - 13th Edition (2015). Washington D.C.: Centers for Disease Control and Prevention. http://www.cdc.gov/vaccines/pubs/pinkbook/index.html. Läst 2015-06-14 
  2. ^ Det svenska vaccinationsprogrammet för barn – Information till föräldrar (broschyr från Socialstyrelsen)
  3. ^ Socialstyrelsen. ”Allmän del av vaccinationsprogrammet”. http://www.socialstyrelsen.se/smittskydd/vaccination/barnvaccinationer/allmantprogram. Läst 2014-01-03. 
  4. ^ ”Duration of Protection, Efficacy and Effectiveness”. http://www.immune.org.nz/duration-protection-efficacy-and-effectiveness. Läst 2015-01-25. 
  5. ^ ”Pertussis in Sweden”. http://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/17379/pertussis-surveillance%20in-sweden-fifteen-year-report%282%29.pdf. Läst 2015-01-25. 
  6. ^ ”Measles Epidemic in Romania- Hennessey KA et al 1999”. http://aje.oxfordjournals.org/content/150/11/1250.full.pdf. Läst 2015-03-03. 
  7. ^ ”WHO Position Paper”. WHO. http://www.who.int/immunization/measles_grad_duration.pdf. Läst 2015-03-03. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]