Hepatit B

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hepatit B är en av världens vanligaste sjukdomar och den vanligaste bland hepatiterna. Då virus var nyupptäckt betecknades sjukdomen som Au-hepatit, på svenska "Au-gulsot" då viruset betecknades Au-antigen och först diagnostiserades hos aboriginer i Australien. Dessförinnan sammanfördes det som inte var "epidemisk gulsot" till "serumhepatit" eller "serumgulsot", varav hepatit B var en del och det som senare blev hepatit C en annan.

Cirka en femtedel av jordens befolkning har eller har haft sjukdomen; en kvarts miljard är kroniska smittbärare och över en halv miljon dödsfall inträffar årligen på grund av sjukdomen eller dess senkomplikationer i form av levercirrhos (skrumplever) eller primär levercellscancer.

Sjukdomsbild[redigera | redigera wikitext]

Färre än 10 % av barn och mellan 30-50% vuxna får symtom med gulsot, blir ikteriska, vid akut hepatit B-infektion medan småbarn är ofta helt symtomfria förutom att de får sjukliga leverblodvärden. Bland de som får symtom börjar sjukdomen ofta smygande med matleda, diffusa buksymtom, illamående och kräkningar. Febern är måttlig eller kan utebli helt. Diskreta hudutslag och ledvärk kan ibland föregå gulsoten. Cirka 1 % av de som insjuknar avlider av leversvikt i sjukdomens akuta stadium och dödligheten är högre för dem som är över 40 år. Det är också ökad risk för dödlig utgång för gravida och nyfödda, som smittats.

Efter den akuta sjukdomsfasen är risken att utveckla kroniskt symtomfritt bärarskap omkring 90 % för barn smittade under spädbarnsåret; 20-50% för smittade i åldrarna 1-5 år och 1-10% för äldre barn och vuxna. Personer med nedsatt immunförsvar har också ökad risk för att utveckla kroniskt bärarskap. Bland dem som utvecklar kroniskt bärarskap med leversjukdom antas 15-25 % utveckla och avlida i endera levercirrhos eller i levercellscancer efter upp till flera decennier. Uppskattningsvis orsakas globalt sett 50 % av levercellscancrarna av kronisk hepatit B-infektion.

Sjukdomsorsak[redigera | redigera wikitext]

Hepatit B-virus (HBV) är ett 42 nanometer stort DNA-virus som ingår i familjen Hepadnaviridae. Viruset består dels ett hölje med ytantigen benämnt HBs-antigen, (HBs-ag) och dels av en kärna med HBc-antigen, (HBc-ag). I det kompletta viruset ingår även ett antigen benämnt HBe-antigen, (HBe-ag). Utöver dessa för diagnostiken viktigaste antigenen finns ytterligare markörer som är kopplade till bland annat risk för komplikationer. De används även för epidemiologiska kartläggningar då de olika undergrupperna är fördelade olika över världen och de kan användas vid smittspårning.

Den som tillfrisknar efter en hepatit B-infektion utvecklar antikroppar mot de olika antigenen som betecknas anti-HBs, anti-HBc respektive anti-HBe.

Hepatit B-viruset är det mest smittsamma bland de virus som sprids parenteralt bland människor. Smittsamheten bedöms exempelvis vara 50-100 gånger högre än den för HIV.

Diagnostik[redigera | redigera wikitext]

Vid misstänkt hepatit B-smitta undersöks ett blodprov först för HBs-ag och personen är smittsam om provet är positivt. Med hjälp av övriga antigen och antikroppar samt biokemiska analyser bedöms sjukdomens omfattning närmare. Är provet positivt för både anti-HBs och anti-HBc har personen haft hepatit B som med stor sannolikhet är utläkt. Påvisas enbart anti-HBs visar det att personen är vaccinerad mot sjukdomen. Har personen fått hepatit B-vaccin eller specifikt hepatit B-gammaglobulin före provtagningen misstolkas analysresultaten lätt.

PCR-analys för virusets DNA är mer känslig än vanlig serologisk undersökning för HBs-ag och används för att bedöma indikation för antiviral behandling eller behandlingseffekt. Undersökningen kan även utföras för smittsamhetsbedömning vid oklara fall.

Förekomst och epidemiologi[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomen är en av världens vanligaste allvarliga sjukdomar med enligt Världshälsoorganisationens (WHO) beräkningar mer än två miljarder människor som har eller har haft sjukdomen; 240 miljoner kroniska smittbärare och att varje år dör över 600 000 personer på grund av sjukdomen eller dess senkomplikationer.

Högst förekomst kroniska smittbärare i världen omkring år 2010 med ≥8 % prevalens för HBs-ag fanns i Västafrika söder om Sahara[1]. Övriga Afrika söder om Sahara samt utefter ett bandformat område från Kaspiska havet och bort mot Kina och Korea samt vidare ner mot Sydostasien och genom Indonesien till Nya Guinea har lägre prevalens. Västeuropa liksom USA och Kanada har låg förekomst, det vill säga <2 % kroniska smittbärare.

I områden där förekomsten av hepatit B är hög med prevalens HBs-ag ≥8 % sker smittan framför allt under spädbarns- och tidiga barnaåren. I områden där HBs-ag har en prevalens på 2-7 % sker smittspridningen i alla åldersgrupper medan områden där HBs-ag förekommer med prevalens <2 % är det framför allt yngre vuxna som smittas via sexuella kontakter eller användning av orena injektionsverktyg. Även i områden med låg förekomst av sjukdomen kan en stor andel av de kroniska smittbärarna ha smittats under barndomen.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sverige är bland de länder som har lägst förekomst av kronisk hepatit B-smittbärare med <0,5 % bärare i befolkningen. Under senare år har antalet smittskyddsanmälda fall varit mellan 1 500 och 2 000 med i huvudsak kroniska smittbärare från andra länder[2]. Inhemskt smittade anges till omkring 100 fall årligen.

Sjukdomsutbrott[redigera | redigera wikitext]

Sveriges mest omfattande kända och någorlunda utredda utbrott med akut hepatit B inträffade bland orienterare i början av 1960-talet med över 600 insjuknade, den första så kallade orienterarsjukan.

"Gulsot" eller så kallad "leverkatarr" är bland de sjukdomar som förknippats med krig och oroligheter och under andra världskriget skedde det även iatrogent. USA och dess allierade använde bland annat vaccin mot gula febern som stabiliserats med serum från 367 blodgivare varav 23 hade tidigare haft gulsot och åtminstone någon skulle ha varit ikterisk vid blodgivningen. Totalt gavs gula feber-vaccinet till cirka 330 000 soldater varav cirka 50 000 insjuknade i hepatit B[3].

Reservoar[redigera | redigera wikitext]

Människa. Bland djur anges schimpanser särskilt känsliga för smittan men även de andra människoaporna är känsliga[4], men någon reservoir bland vilda djur har man inte hittat. Närbesläktade hepadnavirus finns hos jordekorrar, snöleoparder, gäss och hägrar, för att nämna några men dessa virus smittar inte till människa.

Inkubationstid[redigera | redigera wikitext]

Vanligen 60-90 dagar med ett spann på 45-180 dagar, i sällsynta fall ännu längre. HBs-ag kan ibland detekteras redan 14 dagar efter smittillfället. Den stora variationen i inkubationstid beror dels på mängden virus som inokulerats och dels på inokulationssätt och värdfaktorer.

Smittsätt[redigera | redigera wikitext]

Smittvägen är parenteral, det vill säga via skador på hud och slemhinnor som utsatts för smittförande material från vävnader, blod eller kroppsvätskor. I västvärlden sker det framför allt via injektioner och sexuella kontakter medan det i högprevalenta områden är barn som smittas av mödrarna under spädbarnsåret eller av lekkamrater under de nästkommande barnaåren. Smittdosen är mycket låg och virus är motståndskraftigt så det kan klara minst sju dagar på torra ytor, varför även indirekt smittspridning är åtminstone teoretiskt möjlig. Fecal-oral eller vektorburen smittspridning med insekter eller andra djur har inte kunnat fastställas.

Riskgrupper[redigera | redigera wikitext]

Sverige och andra industrialiserade länder[redigera | redigera wikitext]

Personer som delar injektionsutrustning och andra verktyg som exempelvis blandningsskedar eller dito koppar tillsammans med andra. Tatuering- och piercingverksamhet under otillfredsställande hygieniska förhållanden som exempelvis ”kompispiercing” utgör smittrisk. Ovaccinerade interner och personal vid fängelser och andra institutioner där hepatit B-smittsamma personer vistas har ökad risk att smittas. Detsamma gäller ovaccinerade hushållskontakter och sexualpartners till HBs-antigen positiva personer.

Vård och omsorg skall vara riskfri i dessa länder.

Övriga länder[redigera | redigera wikitext]

I länder med svag ekonomi finns ofta inte förutsättningar för vare sig engångsutrustning, autoklavering eller annan säker sterilisering av utrustning och ej heller smittestning av blodprodukter. Under de förhållandena är sjukvård en risk liksom arbete inom omvårdnad.

Lång tids vistelse, vanligen bedömd som mer än sex månaders vistelse med nära kontakt med lokabefolkningen i områden med >2 % prevalens HBs-antigenbärare bedöms medföra generellt ökad smittrisk.

Smittskyddaåtgärder[redigera | redigera wikitext]

Barnvaccination[redigera | redigera wikitext]

Den enskilt viktigast åtgärden att bekämpa nuvarande pandemi är att vaccinera späd- och småbarnen, vilket görs och redovisas för hela världen med få undantag. Sverige är enda skandinaviska land som redovisar vaccinationsstatistik till WHO för år 2014 men delar näst sista plats i vaccinationstäckning med Somalia följt av endast Ekvatorialguinea[5]. Övriga skandinaviska länder samt Storbritannien, Schweiz, Slovenien, Ungern och Japan utgör de länder som ej redovisar vaccinationsuppgifter. Efter Folkhälsomyndighetens föreskrift 2016 rekommenderas numer att alla spädbarn i Sverige vaccineras mot hepatit B[6].

I områden där små barn smittas bryts smittspridningen mycket snabbt i och med att vaccinationsprogrammen mot hepatit B kommer igång.

Förebyggande åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Sjukhushygien[redigera | redigera wikitext]

Hepatit B utgjorde till för ett par decennier sedan ett reellt smittspridningshot inom all sjukvård och bidrog till att engångsutrustning som sprutor, kanyler, katetrar med mera introducerades alltefter ekonomin tillät. Dyrare utrustning som används flera gånger autoklaveras eller desinficeras i möjligaste mån. Sedan upptäckten av ”Au-antigen” som orsak till gulsot har blod och blodprodukter som används inom västerländsk vård testats innan de används. Testerna har allteftersom förfinats och under 2000-talet är risken att smitta ej skall upptäckas mycket liten.

I länder med låg social och ekonomisk standard finns ofta inte resurser för nämnda åtgärder. Vid vaccinationskampanjer inom ramen för WHO, UNICEF och motsvarande organisationer används engångsutrustning för injektioner och vaccinpistoler undviks för att förhindra spridning av hepatit B.

Anmälningsplikt och förhållningsregler[redigera | redigera wikitext]

Hepatit B är allmänfarlig sjukdom enligt svensk smittskyddslag och därmed även smittspårningspliktig. Den smittade skall erhålla information samt bindande muntliga och skriftliga förhållningsregler[7] av sin läkare och brott mot dessa kan innebära isolering efter domstolsbeslut.

Anmälningsplikt och smittskyddsåtgärder i andra länder varierar i hög grad från Finland och Norge som har likartade föreskrifter som Sverige till inga alls.

Patientvård[redigera | redigera wikitext]

Under infektionens akuta fas saknas specifik behandling utan vården är allmänt understödjande. Vid fulminant hepatit kan ibland levertransplantation övervägas. Övergår sjukdomen i kroniskt tillstånd har under senare år tillkommit riktad behandling mot själva viruset med så kallade antivirala medel. Ställningstagande till eventuell antiviral behandling grundas på bland annat på mängden virus i blodet och hur inflammerad levern är. Vid svår leverinsufficiens eller levercellscancer kan levertransplantation vara livräddande.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Averhoff, Francisco. ”Map 3-04. Prevalence of chronic hepatitis B virus infection among adults” (på engelska). Centers for Disease Control and Prevention (CDC), Atlanta, USA. http://wwwnc.cdc.gov/travel/yellowbook/2016/infectious-diseases-related-to-travel/hepatitis-b#4621. Läst 27 november 2016. 
  2. ^ ”Hepatit B”. Stockholm: Folkhælsomyndigheten. https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/statistikdatabaser-och-visualisering/sjukdomsstatistik/hepatit-b/. Läst 27 november 2016. 
  3. ^ Roger E. Thomas al. (2013). ”Mortality and Morbidity Among Military Personnel and Civilians During the 1930s and World War II From Transmission of Hepatitis During Yellow Fever Vaccination: Systematic Review” (på engelska). Am J Public Health. (American Public Health Association) 103 (3): sid. 16-29. doi:10.2105/AJPH.2012.301158. PMC: 3673520. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3673520/#bib7. Läst 4 mars 2017. 
  4. ^ Littlejohn M, Locarnini S, Yuen L. (2016). ”Origins and Evolution of Hepatitis B Virus and Hepatitis D Virus.” (på engelska). Cold Spring Harb Perspect Med. (New York, USA: Cold Spring Harbor Laboratory Press) 6 (1). doi:10.1101/cshperspect.a021360. ISSN 2157-1422. http://perspectivesinmedicine.cshlp.org/content/6/1/a021360.long. Läst 26 november 2016. 
  5. ^ Anonym (2016) (på engelska). World Heatlt statistics 2016: monitoring health for the SDGs, sustainable development goals. Geneve, Schweiz: WHO. sid. 57. ISBN 978-92-4-156526-4 
  6. ^ Anonym (2016). ”Rekommendationer om vaccination mot hepatit B. Profylax med vaccin och immunoglobulin – före och efter exposition”. Stockholm: Folkhälsomyndigheten. https://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/20396/Rekommendationer-hepatitB-vaccination-16117.pdf. Läst 11 december 2016. 
  7. ^ Smittskyddsläkarföreningen. ”Hepatit B”. Smittskyddsläkarföreningen. https://www.slf.se/Foreningarnas-startsidor/Intresseforening/Smittskyddslakarforeningen/Smittskyddsblad-/Hepatit-B/. Läst 4 mars 2017. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Horvat R. och Taylor R. (2015). ”108. Hepatitis B and D Viruses”. i Jorgensen J. H. et al. (på engelska). Manual of Clinical Microgbiology. Washington DC, USA: ASM Press. sid. 1841-55. ISBN 978-1-55581-737-4 

Koziel M. J. och Thio C. L. (2010). ”146 Hepatitis B Virus and Hepatitis Delta Virus”. i Mandell G. L. et al (på engelska). Mandell, Douglas, and Bennett´s Principles and Practice of Infectious Diseases. Philadelphia, PA, USA: Elsevier Inc. sid. 2059-86. ISBN 978-0-443-06839-3 

Heymann D. L., red (2015). ”Hepatitis, viral” (på engelska). Control of Communicable Diseases Manual. Washington DC, USA: American Public Health Association. sid. 257-64. ISBN 978-0-87553-018-5 

Anonym (juli 2016). ”Hepatitis B” (på engelska). World Health Organisation (WHO). http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs204/en/. Läst 27 november 2016. 

Anonym (9). ”Hepatit B” (på bokmål). Folkehelseinstituttet, Norge. https://www.fhi.no/nettpub/smittevernveilederen/sykdommer-a-a/hepatitt-b---veileder-for-helsepers/. Läst 11 december 2016.