Vera Nilsson (konstnär)
| Vera Nilsson | |
 | |
| Född | Vera Amalia Märta Nilsson 1 juni 1888[1][2][3] Jönköpings västra församling[1][2], Sverige |
|---|---|
| Död | 13 maj 1979[2][4] (90 år) Maria Magdalena församling[1][2], Sverige |
| Medborgare i | Sverige[5] |
| Utbildad vid | Konstfack Konsthögskolan Valand Gerlesborgsskolan Académie de La Palette  |
| Sysselsättning | Konstnär[1][6], tecknare[1] |
| Barn | Catharina Nilsson-Gehlin (f. 1922) |
| Utmärkelser | |
| Prins Eugen-medaljen (1948) | |
| Redigera Wikidata | |
Vera Amalia Märta Nilsson, född 1 juni 1888 i Jönköping, död 13 maj 1979 i Stockholm, var en svensk konstnär.
Uppväxt och studier
Vera Nilssons föddes som yngsta barn till kronofogden Karl Nilsson (död 1912) och Ada Nilsson, född Sjögren (död 1929). Hon växte upp i Jönköping och sommartid i morföräldrarnas hus Villa Nyborg i Borgholm, vilket hon senare övertog. Hon gick ut flickskola i Jönköping och utbildade sig därefter till teckningslärare vid Tekniska skolan i Stockholm 1906–1909 samt våren 1910 för Carl Wilhelmsson på Valand i Göteborg. Under åren 1911–1912 studerade hon för bland annat kubisten Henri Le Fauconnier vid Académie de la Palette i Paris.
Konstnärlig verksamhet
Vera Nilssons debututställning, tillsammans med Mollie Faustman, skedde 1917 på Københavs Ovenlyssal.
Vera Nilssons måleri kännetecknas av en tung och robust teknik; hon har målat landskap, särskilt då från Öland, men också kärleksfulla barnporträtt. Många av hennes målningar föreställer dottern Catharina Nilsson (född 1922), kallad Ginga.
En fyra månaders vistelse i Senegal 1949–1950 resulterade i ett stort antal teckningar.
Hon fick många offentliga uppdrag, bland annat att utsmycka T-Centralen i Stockholm och fresker i Västertorpsskolan i Stockholm och i Djurgårdsskolan i Eskilstuna.
Med sin konst engagerade hon sig för de i samhället som hade det svårast, till exempel i Mätta de hungrade från 1963.
Vera Nilsson är representerad vid bland annat Nationalmuseum[7], Moderna museet[8], Göteborgs konstmuseum[9], Gripsholm, Kalmar konstmuseum[10] och i Hamburg. Hon invaldes 1954 i Kungliga akademien för de fria konsterna, där hon var den första kvinna som blivit ledamot sedan 1889.
Opinionsbildning för konst i Stockholms tunnelbana
Vera Nilsson spelade en avgörande roll för tillkomsten av konst i tunnelbanan i Stockholm genom att under 1955 påverka stockholmspolitiker och ledningen vid Stockholms Spårvägar. Hon uppvaktade bland annat borgarrådet Hjalmar Mehr med flera brev. I ett brev till honom i mars 1955, som fick ett positivt gensvar, pläderade hon för att genom konst i tunnelbanan skapa "katedraler under jorden".
| ” | Vi vill ha fest, glädje och färgprakt i tunnelbanan. Det är de enkla människornas, de billösas dagliga trafikled...Låt oss få det i underjorden, katedraler under jorden! Varje hållplats ett sagoslott! | „ |
| – Vera Nilsson i ett brev till Hjalmar Mehr 1955-03-18[11] | ||
Den 18 april samma år inlämnades två gruppmotioner med snarlika förslag om att påbörja estetisk utsmyckning av tunnelbanan dels av kommunisterna, undertecknad av John Takman och Karin Nordlander, dels av socialdemokraterna, undertecknad av Stellan Arvidsson, Sten Andersson, Wilhelm Forsberg, Inga Thorsson med flera. Åtminstone den förra var direkt tillkommen på initiativ av Vera Nilsson[12] Hon uppvaktade hösten 1955 också spårvägschefen Hans von Heland, vilken senare kom att bli pådrivande för den fortsatta tunnelbanekonsten[13].
Efter beslut av stadsfullmäktige i mars 1956 utlystes en tävling om utsmyckning av station T-centralen, efter vilken Vera Nilsson tillsammans med elva andra konstnärer fick utsmyckningsuppdrag. Detta blev 1957 en mosaikklädd pelare på stationens övre plattform: Det Klara som trots allt inte försvinner.
Offentliga verk
- Målningen (på duk) Penning contra liv (1938), 400 x 594 cm, Skövde Konstmuseum
- Fresken Sagan om solen och stormen (1951) i trapphallen i Västertorps skola, Stockholm
- Fresken Händer (1954) i Djurgårdsskolan, Eskilstuna
- Mosaikpelaren Det Klara som trots allt inte försvinner(1957) i tunnelbanestationen T-Centralen, Stockholm
- Altartavlan De tre vise männen (1966-1967) i Nacksta kyrka, Sundsvall
Litteratur
- Vera Nilsson : retrospektiv utställning 1975
- Lindkvist, Kristina: Vera Nilsson, Albin Amelin: måleri som passion (text Kristina Lindkvist och Ted Chikasha, ISBN 9789186169022
- Yvonne Eriksson: Att teckna ett liv. Om Vera Nilssons konstnärskap, Bokförlaget Atlantis 2010.
- Vera Nilsson: Blad ur skissböcker 1911-1979, urval av Catharina Nilsson, Öppna ögon, Stockholm 1983, ISBN 91-85906-16-6
- Cecilia Widenheim (red): I förvillelsens tid: Kring Vera Nilssons skissböcker, Moderna Museets utställningskatalog, 0347-9196: 308, Stockholm 2001
Källor
- Göran M. Silfverstolpe: Vera Nilsson, Sveriges allmänna konstförening, Stockholm 1986, Publikation SAK 95, ISSN 0317-2515
- Sveriges dödbok 1947-2006, (Cd-Rom), Sveriges Släktforskarförbund
Noter
- ^ [a b c d e] Vera M A Nilsson, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d] Sveriges dödbok, 18880601-0925 Nilsson, Vera Amalia Märta, läst: 14 april 2018.[källa från Wikidata]
- ^ RKDartists, Vera Nilsson, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Vera Amalia Märta Nilsson 1888-06-01 — 1979-05-13 Konstnär, fredsaktivist, läst: 14 april 2018.[källa från Wikidata]
- ^ Konstnärslistan (Nationalmuseum), 12 februari 2016, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ Concise Dictionary of Women Artists, Fitzroy Dearborn Publishers och Routledge, 2001, ISBN 978-1-57958-335-4.[källa från Wikidata]
- ^ Nationalmuseum
- ^ Moderna museet
- ^ Göteborgs konstmuseum
- ^ Kalmar konstmuseum
- ^ En Värld under jord, Stockholmia förlag 2000, sid 73-74
- ^ Göran M Silfverstolpe: Vera Nilsson, SAK 95, 1986, sid 142:
- ^ En Värld under jord, Stockholmia förlag 2000, sid 89