Visingsö
- För andra betydelser, se Visingsö (olika betydelser).
| Visingsö | |
| Ö | |
 | |
| Land |  Sverige
|
|---|---|
| Län | Jönköping |
| Kommun | Jönköping |
| Geonames | 2662680 |
Visingsö är Vätterns största (Sveriges 33:e största) ö med en area på 25 kvadratkilometer.[1] Den ligger i Jönköpings kommun i sjöns södra del, trettio kilometer norr om Jönköping och sex kilometer väster om Gränna vartill ön har sin färjeförbindelse, som kallas Visingsöleden. Ön ligger i Småland och är landskapets näst största ö (efter Bolmsö).
Ön är 14 km lång och dess största bredd är 3 km. Största ort på ön är Tunnerstad.
Demografi
På Visingsö bodde det 736 personer 2011[2].
Turism
Idag är kanske ön mest känd för sina remmalagsvagnar och som ett turistmål, men åtskilliga fornlämningar och ruiner, till exempel av Näs slott, minner om att ön, med sitt centrala och lättförsvarade läge, tidigare spelat en stor roll i Sveriges historia.
Historia
Enligt legenden skapades ön av jätten Vist när han kastade ut en tuva i sjön för att hans fru skulle ha något att kliva på när hon tog sig över Vättern. Vist, som själv bara behövde ett steg för att komma över sjön, står i dag staty med Visingsö i händerna vid E4:an i höjd med Huskvarna.
Gravar från stenåldern och bronsåldern har hittats på ön, och i en bronsåldersgrav hittades bland annat ett vackert miniatyrsvärd av brons som använts som lyckobringande hänge. Ett stort gravfält från bland annat förromersk järnålder har påträffats på ön, kallat Södra Gravfältet, med 188 runda högar, sex långhögar, nio treuddar samt 93 stensättningar. Gravfältet har dock inte gett mycket mer fynd än kol och brända ben från människor jämte obrända från djur, bland annat fåglar. Gravar från vikingatiden har hittats vid Arvidsgård, då bland annat mängder av ben, kol samt en bronsnyckel hittades.
Under 1100- och 1200-talen var Visingsö centrum för den svenska kungamakten. Näs slott anlades på öns södra udde och tjänade som bostad åt bland andra Magnus Ladulås. Under 1600-talet utövade den mäktiga Braheätten sin makt från borgen Visingsborg på öns östra sida. Idag återstår bara ruiner av båda anläggningarna.
För att säkra tillgången på bra timmer åt den svenska flottan efter att svenska Pommern och dess vidsträckta ekskogar gått förlorade i kölvattnet efter Napoleonkrigen lät kronan på 1830-talet anlägga en flera hundra hektar stor ekplantage på ön. Fram mot mitten av 1800-talet hade man planterat cirka 300 000 ekar varav många finns kvar än idag och upptar en areal på cirka 360 ha. Ekskogen förvaltas idag av Statens fastighetsverk. Ekarna är idag leveransklara för skeppsbyggnad, men teknikutvecklingen har sedan länge gjort dem mer värdefulla som ekfanér till golv, whiskytunnor, inredningsdetaljer till båtar och många andra ändamål där man eftersträvar det hårda och kompakta ekmaterialet.[3]
Det har även gjorts försök att odla mullbär på ön.
Under några decennier i början av 1900-talet blev Visingsö internationellt uppmärksammat genom Katherine Tingleys och det Teosofiska samfundets verksamhet på ön, främst världsfredskongressen 1913.[4]
Institutioner
Kyrkor
Skolor
Galleri
Se även
Referenser
Noter
- ^ scb.se Arkiverad 14 januari 2010 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 6 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130806043200/http://www.scb.se/Pages/ProductTables____25795.aspx. Läst 4 augusti 2013.
- ^ Statens fastighetsverk, ekskogen på Visingsö.
- ^ Sievers, Martin: Purpurkvinnan. Historien om Katherine Tingley och teosoferna på Visingsö, 2013. ISBN 978-91-637-2038-3
Källor
Externa länkar
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Visingsö.
