Zinkblände

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Zinkblände
Sphalerite4.jpg
Kategori Mineral
Kemisk formel (Zn,Fe)S
Färg Oftast ljusgrön till gulröd, annars från färglös över honingsgul, rödbrun, brun till svart (med ökat järninnehåll).
Kristallsystem Kubiskt
Spaltning Perfekt
Brott Mussligt
Hårdhet (Mohs) 3,5 - 4
Glans Diamant till glasglans.
Ljusbrytning 2,368[1] stiger med ökad järnhalt
Fluorescens Ibland orange i ultraviolett långvåg för järnfattig zinkblände[2]
Streckfärg Brungult till vitt
Densitet 3,9 - 4,1
Referenser [3]
Kristallstruktur av zinkblände

Zinkblände (kallas ibland även sfalerit eller zinksulfid) är ett mineral med sammansättningen (Zn,Fe)S som kristalliserar med svavelatomerna i ett tätpackat kubiskt mönster, varje zinkatom är tetraedriskt bunden av fyra svavelatomer.

Mineralet förekommer ofta i andra bergarter som korn med varierande färg från honungsgul till svart och har stark glans, ofta finner man också blyglans och även andra sulfidmineral i dess närhet. Zinkblände löser sig i väteklorid (saltsyra) under utveckling av illaluktande svavelväte.[4]

I Sverige är det inte så vanligt med brytvärda mängder av zinkblände men i Zinkgruvan nära Åmmeberg finns Sveriges största kända förekomst av mineralet. Tillsammans med andra sulfidmineral har det underordnat brutits i bland annat i Falu koppargruva, Saxberget, Garpenberg (fortfarande 2016), Renströmsgruvan med flera.[5] Vackra kristaller har hittats vid Kalkungstorp i Södermanland.[6]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Walter Schumann, Ädelstenar och Prydnadsstenar, 13:e uplagan, 2002, sid 216, ISBN 978-91-6319-069-8
  2. ^ Sterling Gleason, Ultraviolet Guide to Minerals, 1972, sid 42, Library of Congress Catlog Card Number 60-16925
  3. ^ Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Sid. (7), 103. ISBN 91-0-010458-2  Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
  4. ^ Lars-Håkan Hedin, Fakta för mineraljägaren, sid 110, Bonniers boktryckeri 1971
  5. ^ P. H. Lundegård och S. Laufeld, Norstedts Stora Stenbok, 1984, sid 154-155, ISBN 91-1-844122-x
  6. ^ Lars-Håkan Hedin, Mikael Jansson, Mineral i Sverige, 2007, sid 59, ISBN 978-91-88528-58-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]