Zinkblände

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Zinkblände
Sphalerite4.jpg
KategoriMineral
Strunz klassificering2.CB.05a
Kemisk formel(Zn,Fe)S
FärgOftast ljusgrön till gulröd, annars från färglös över honungsgul, rödbrun, brun till svart (med ökat järninnehåll).
KristallstrukturKubiskt
Tvillingbildning{111}
SpaltningPerfekt {011}
BrottMussligt
Hårdhet (Mohs)3½–4
GlansDiamant till glasglans.
RefraktionIsotropiskt
Ljusbrytningn=2,368[1] stiger med ökad järnhalt
FluorescensIbland orange i ultraviolett långvåg för järnfattig zinkblände[2]
StreckfärgBrungult till vitt
Densitet3,9–4,1
Referenser[3]
Kristallstruktur av zinkblände

Zinkblände eller sfalerit är ett zinksulfidmineral som kristalliserar med svavelatomerna i ett tätpackat kubiskt mönster där varje zinkatom är tetraedriskt bunden av fyra svavelatomer. Oftast har järnatomer ersatt en del zinkatomer varför sammansättningen anges med den kemiska formeln (Zn,Fe)S. Det är ett viktigt malmmineral för utvinning av zink. Zinkblände kan också innehålla kadmium, gallium, germanium och indium[4] som trots låg halt ändå blir en källa för dessa grundämnen. Zinksulfid finns även som ett annat mindre vanligt mineral – wurtzit – som tillhör det hexagonala kristallsystemet och betecknas β-ZnS medan α-ZnS då står för zinkblände.

Etymologi och historia[redigera | redigera wikitext]

Namnet sfalerit kommer från grekiska σφαλερός sphaleros med betydelsen försåtlig eftersom det inte gick att få fram någon metall ur mineralet trots dess likhet med andra malmmineral (hög densitet och stark glans). Först 1735 uppfattades det som ett zinkmineral.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Zinkblände har högt brytningsindex och har därför stark glans. Färgen varierar från färglöst (sällsynt) över honungsgul till svart allt efter järninnehållet. Zinkblände löser sig i väteklorid (saltsyra) under utveckling av illaluktande svavelväte.[5]

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Mineralet förekommer ofta i hydrotermala gångar och i sedimentära och kontaktmetasomatiska lager. Ofta finner man också blyglans och andra sulfidmineral i dess närhet.

I Sverige är det inte så vanligt med brytvärda mängder av zinkblände men i Zinkgruvan nära Åmmeberg finns Sveriges största kända förekomst av mineralet. Tillsammans med andra sulfidmineral har det underordnat brutits i bland annat i Falu koppargruva, Saxberget, Garpenberg (fortfarande 2016), Renströmsgruvan med flera.[6] Vackra kristaller har hittats vid Kalkungstorp i Södermanland.[7]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Walter Schumann, Ädelstenar och Prydnadsstenar, 13:e uplagan, 2002, sid 216, ISBN 978-91-6319-069-8
  2. ^ Sterling Gleason, Ultraviolet Guide to Minerals, 1972, sid 42, Library of Congress Catlog Card Number 60-16925
  3. ^ Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. (7), 103. ISBN 91-0-010458-2  Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
  4. ^ [1] sfalerit på Store norske leksikon, läst 2018-10-29
  5. ^ Lars-Håkan Hedin, Fakta för mineraljägaren, sid 110, Bonniers boktryckeri 1971
  6. ^ P. H. Lundegård och S. Laufeld, Norstedts Stora Stenbok, 1984, sid 154-155, ISBN 91-1-844122-X
  7. ^ Lars-Håkan Hedin, Mikael Jansson, Mineral i Sverige, 2007, sid 59, ISBN 978-91-88528-58-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]